17 gram smultron

är vad som ryms i min hand.

  Smultron 1890

Albert Edelfelt

Det vet jag eftersom jag glömde min "smultronpåse" hemma för några dagar sedan. Vanligtvis får jag ihop ett drygt hekto smultron på min morgonpromenad — också den dagen då jag plockade i jackfickan, eftersom jag även då glömt påsen hemma. Vad som är hindersamt i dag är att jag ideligen trasslar in mina fingrar i det höga våta gräset. 

Det är ovanligt gott om smultron i år, och det förvånar mig att jag tycks vara ensam om att plocka dem. Kanske resonerar folk som min kompis som avstår, därför att en hund kanske kissat på dem. Jag invänder att det knappast är troligt att en hund eller räv är så pricksäkra. Vid en punkt på promenaden brukar det faktiskt lukta rävpiss, men sticker jag ned näsan i min påse så känner jag bara den ljuvliga smultrondoften.

 Doften av ett smultron är väl så effektivt som en madeleinekaka, och barndomens somrar väller över mig. Då, liksom nu, regnade det också en hel del — vilket inte heller då hindrade oss från att plocka smultron.  Glada somriga minnen från den tiden då sommarloven var evighetslånga och nutid var det enda tempus som betydde något.

En dag när Britta och Anna och jag åkte hölass med Norrgårdsdrängen, kom vi på ett smultronställe i ett stenröd ute på ett gärde, där vi hämtade höet. Där växte så mycket smultron, så jag har aldrig sett så mycket smultron. Vi kom överens om, att vi aldrig, aldrig, aldrig skulle tala om det smultronstället för pojkarna eller någon annan. Vi plockade smultron och trädde upp dom på strån, och  det blev tretton strån fulla. På kvällen åt vi upp dom med socker och grädde till.

                                            ur "Alla vi barn i Bullerbyn"

                                                                                  av Astrid Lindgren

Inte längre salongsfähigt

Vi vara ifrån Afrika, vi vara svarta som natten.
Och hur vi tvättar och hur vi gnor med både tvål och vatten.
Vi lika svarta är ändå för negerbarn ska vara så.
Vi vara ifrån Afrika vi vara svarta som natten.

Och vårans pappa kungen är, uti negerlandet.
Och kom och se på djuren där, alla i som kan det.
Krokodiler, apor små, elefanter med snabel på.
Och vårans pappa kungen är uti negerlandet.

När vi för lite se'n talade om gamla scoutvisor — och andra klämmig sånger — kom jag att tänka på ovanstående sång. En sång som jag aldrig någonsin sjungit, men det finns med i scoutsångbokensom är tryckt så sent som 1962 (vilket många förmodligen tycker var i hedenhös).
Den får mig att tänka på Pippi Långstrumps pappa negerkungen — som inte skulle passera i dag. Astrid Lindgren lär ju ha fått idén från en verklig händelse — en svensk som hamnade på Tabár där han faktiskt blev kung. DN hade en artikel om det för många år se'n — och Svenska Journalen hade sommaren 1931 en artikel om kung Petterson, varifrån jag hämtat de här bilderna.



Och Edith Unnerstad har i sin bok "Pysen" ett kapitel som jag undrar om det möjligtvis skulle strykas i en nyutgåva.
Moster Bella ber Pysen om hjälp:
"Jo, jag skulle vilja att du hörde efter hos urmakaren om min klocka är rengjord än."
Pysen ta' sin kälke och travar iväg till "surmakaren" för att hämta klockan. Där blir Pysen imponerad av allt han ser och så utspinner sig följande samtal:

Så börjar han polera moster Bellas klocka med en liten trasa. Den var alldeles röd.
— Vad är det där? frågar Pysen.
— Det heter krokus, sa herr Lilja.
— Farbror skojar, sa Pysen och fick roligt. Jag vet nog att krokusar är blommor jag. Men säj, farbror, vad har farbror doppat den där trasan i så att den blev så där röd?
— Ska jag verkligen tala om det? sa herr Lilja. Men det är en hemlighet, förstår du.
Pysens ögon blev runda. Han tyckte det var spännande med hemligheter. Han nickade.
— Vad är det? viskade han.
— N e g e r bl od, sa herr Lilja.
Ja, han sa verkligen n e g e r b l o d. Det skulle väl ingen ha trott om herr Lilja. Och det såg nästan ut som om han själv blev häpen över att han sa det. Men fråndet ögonblicket var det som Pysen började tycka att herr Lilja var underbar. N e g e r b l o d.
Pysen stirrade andäktigt på den röda trasan.
— Är farbror sjörövare kanske? frågade han försiktigt.
— Inte direkt, sa herr Lilja.
— Är det för att det är negerblod som detblir så blankt? sa Pysen.
— Just det, sa herr Lilja allvarligt.
— Kan man inte ta vanligt blod? sticka sig i fingret, eller näsblod eller så?
— Det kan man förstås, sa herr Lilja. Men det blir inte samma glans. Inte riktigt. Och ser du, jag tycker om att göra saker riktigt blanka.
Pysen gick runt och klev in bakom disken.
— Vad nu då, vart ska du ta vägen? frågade herr Lilja.
— Var har farbror den därnegern? viskade Pysen.

Grattis Astrid!

Astrid Lindgren

14 november 1907 - 28 januari 2002

.

Undrar om det finns någon svensk som inte känner till Astrid Lindgren och hennes böcker. Och med tanke på att hennes böcker är översatta till 88 språk, så är det inte bara vi svenskar som känner till henne.
Jag har faktiskt träffat på människor som inte varit så förtjust i henens böcker — men jag tror nog att de flesta av oss älskar både henne och hennes verk.

Äta bör man annars dör man

äter gör man ändå dör man

Hagdahls kokerska

Vi åker alltid till samma plats. Det är en bondgård, som ligger en mil från stan. En f.d. elev till pappa är bonde där, och i hans skog fyller vi våra korgar. Samt våra magar med medhavd matsäck. Det där sista skulle jag egentligen inte ha skrivit. Pappa påstår nämligen, att om ungarna i skolan får i uppsatsämne att skriva om en utflykt, så rör sig hela uppsatsen huvudsakligen om matsäckssmörgåsarna och deras uppätande. Pappa brukar därför för säkerhets skull, innan skrivningarna börjar, ropa med hög röst:
- Ät upp era smörgåsar, innan ni går hemifrån!

.... ur Britt-Marie lättar sitt hjärta

.................... av Astrid Lindgren

Vilket gott förslag! Jag skulle önska att fler människor följde det rådet.
Jag tycker det är minst sagt märkligt att man måste påpeka att man åt si och så många rätter och hur gott det var. Man får väl ändå förmoda att maten var god (och förmodligen för riklig) om man går ut och äter eller är bortbjuden. Det känns som om man inte har något bättre att skriva om — eller tala om — om man måste fördjupa sig i mat och dryck.

Det är säkert djupt rotat det här med mat — att ha råd att äta har varit, och är, fint. Så sent som på 60-talet tittade min väninnas farmor på mig och sa' till min kompis: "du ska äta så att du blir lika fin som em". Jag var inte alls trakterad!

Långt senare deltog en annan kompis i en konferens i Afrika. Denna kompis var inte fet, med avgjort i rundaste laget — men när de afrikanska kvinnorna hörde att hon var gift, blev de förvånade över att hon som var så mager hade "blivit" gift!

När våra barn skrapar sig på knäet tröstar vi med en glass. När de får bra betyg firar vi med en bakelse. Inte konstigt att allt vad vi gör är kopplat till mat.

Visst ska mat vara hälsosam och god — men varför denna fixering och detta överflöd?
Kommer Karin hit så tänker jag baka chokladbiskvier- — men jag förutsätter att hon kommer för att träffa mig, och tänker inte ägna dagar åt att förbereda de måltider vi ska intaga.
Jag tycker att det är både långtråkigt och provoceran-de att läsa och höra om kulinariska excesser. Och då talar jag inte om nobelmiddagar och prinsessbröllop- — för då saknar jag helt enkelt ord för att beskriva omoralen.

Födelsedag

Tre personer som har födelsedag i dag — eller mer korrekt skulle ha haft födelsedag i dag om de levat. Ser du vilka de är?

Den första är kanske den som är lättast att känna igen,

Astrid Lindgren som konfirmand 1923.

Omslagsbilden till Rasmus på luffen av den fantastiska konstnären Eric Palmquist.

Claude Monet är väl inte heller så knepig, ett självporträtt från 1917.

En galette skulle väl smaka på födelsedagen.

Den siste, Nepomuk Hummel, kanske är svårare att identifiera. Jag kan tänka mig att många med mig känner till hans musik, men aldrig har sett en bild av honom.
Man kan lyssna till hans musik här.