17 gram smultron

är vad som ryms i min hand.

  Smultron 1890

Albert Edelfelt

Det vet jag eftersom jag glömde min "smultronpåse" hemma för några dagar sedan. Vanligtvis får jag ihop ett drygt hekto smultron på min morgonpromenad — också den dagen då jag plockade i jackfickan, eftersom jag även då glömt påsen hemma. Vad som är hindersamt i dag är att jag ideligen trasslar in mina fingrar i det höga våta gräset. 

Det är ovanligt gott om smultron i år, och det förvånar mig att jag tycks vara ensam om att plocka dem. Kanske resonerar folk som min kompis som avstår, därför att en hund kanske kissat på dem. Jag invänder att det knappast är troligt att en hund eller räv är så pricksäkra. Vid en punkt på promenaden brukar det faktiskt lukta rävpiss, men sticker jag ned näsan i min påse så känner jag bara den ljuvliga smultrondoften.

 Doften av ett smultron är väl så effektivt som en madeleinekaka, och barndomens somrar väller över mig. Då, liksom nu, regnade det också en hel del — vilket inte heller då hindrade oss från att plocka smultron.  Glada somriga minnen från den tiden då sommarloven var evighetslånga och nutid var det enda tempus som betydde något.

En dag när Britta och Anna och jag åkte hölass med Norrgårdsdrängen, kom vi på ett smultronställe i ett stenröd ute på ett gärde, där vi hämtade höet. Där växte så mycket smultron, så jag har aldrig sett så mycket smultron. Vi kom överens om, att vi aldrig, aldrig, aldrig skulle tala om det smultronstället för pojkarna eller någon annan. Vi plockade smultron och trädde upp dom på strån, och  det blev tretton strån fulla. På kvällen åt vi upp dom med socker och grädde till.

                                            ur "Alla vi barn i Bullerbyn"

                                                                                  av Astrid Lindgren