Effektivt att vara effektiv?

Lyssnade som vanligt på söndagar, till filosofiska rummet. Det handlade om “den effektiva människan”. Intressant, och väl värt att lyssna till. Inte för att det gjorde mig det minsta klokare — men därför att resonemanget satte i gång det egna tänkandet.
Varför ska man vara effektiv egentligen? Eller rättare sagt när ska man vara effektiv? Personligen ser jag inte effektivitet som ett självändamål, men visst kan jag vara effektiv om det kniper — vilket nästan alltid är när jag vill stöka undan något trist, för att kunna ägna mig åt trevligare saker.
Det fasansfulla nysvenska ordet multitasking, förekom ofta i samtalet, men här rådde nog delade meningar om hur effektivt det egentligen är.
Min personliga erfarenhet, både av att göra flera saker samtidigt, och att vara effektiv, är att jag inte får så värst mycket uträttat i längden när jag inbillar mig att jag ska skynda mig att göra mycket på så kort tid som möjligt. För det mesta resulterar det i att jag blir så uppskruvad att det blir svårt att hitta tillbaka till den naturliga rytmen och balansen.
Man spekulerade i att det är ett tidstypiskt fenomen att till varje pris vara effektiv — ett slags social press. En av personerna menar att alla vill ha en mobil annars är man konstig. Än se'n då. Är man konstig så är man, och det är inget mer med det. Är man inte konstig så är påståendet falskt — och då är det inget mer med det heller. Jag tror knappast att vi kan hejda effektivitetshysterin — men nog är det hög tid att lära våra barn att tänka självständigt. Att ge dem den grundtryggheten som krävs för att inte alltid snegla på omgivningen innan man fattar ett beslut.

Men visst är det skillnad på att vagga sitt barn medan man stickar, och att läsa e-posten medan man låtsas lyssna till vad barnen säger, allt under det man lagar mat och städar. Eller att som en kvinna häromdagen gå in i min bil därför att hon ägnade sig åt sin mobil samtidigt som hon gick över gatan.