Megäror och argbiggor eller starka och självständiga kvinnor?

Fenomenet är inte nytt, men jag har inte tänkt så mycket på det tidigare — det här med att journalister ska ha sitt konterfej över eller under sin artikel. Jag har inget emot att se hur skribenten ser ut, men jag klarar mig gott utan. Det är ju trots allt artikeln som är det väsentliga — om den är intressant och välskriven är jag nöjd, se'n må den som håller i pennan se ut hur som helst.
Medan journalisten får hålla till godo med ett centimeterstort porträtt så blir chefredaktörer och andra personer av den digniteten avbildade i helfigur. Jag läser så sällan tidskrifter att jag inte haft orsak att fundera över nymodigheten (nåja, så värst nytt är det ju inte), annat än att jag förundrats över höga klackar, tajta jeans och smaklösa kläder. OK, det är min högst privata reflektion, det där med smaklös, men det synes mig som om dessa personer för det mesta klär sig efter vad jag anta'r är modernt, och inte vad som är klädsamt.

Megaira, she who grudges
Angie Reed Garner

Nyligen såg jag att helfigursavbildningen spritt sig till en av våra större dagstidningar, och började grunna över företeelsen. Jag får intrycket att man (utan framgång) vill förmedla bilden av handlingskraftiga energiska damer — för det är mest damer, även om jag sett en och annan man också. För det mesta står sagda dam lite bredbent och slår antingen ut med armarna eller sätter dem likt en klassisk satmara i sidorna — vilket antingen ger intryck av gymnastiska övningar (höfter fäst!), en megära eller Shakespears Katherina. Det ansträngda leendet tillskriver jag de skyhöga klackarna. Fördomsfull som jag är, kan jag inte helt utesluta att dessa bilder påverkar mig negativt — artiklarna må vara hur välskrivna och intressant som helst.