Mer om väntrum

Innan jag somnade låg jag och grunnade över, var de flesta spontana samtal äger rum. Det förefaller som de flesta tycker att i väntrum är det fritt fram att tilltala främlingar. Kanske beror det lite på vilket sorts väntrum det är — jag kan inte dra' mig till minnes att någon någonsin gick utanför sig själv i väntan på strålbehandling. Om det var en slump eller om arten av sjukdom påverkade de väntande, vet jag inte.

På bussar, tåg och flyg tycks det också vara tillåtet, liksom i olika köer. Däremot stör man ogärna varandra på serveringar av olika slag. Fast ingen regel utan undantag — första gången jag minns att någon lättade sitt hjärta för mig var på en liten cafeteria i källarplanet på PUB:s bohagshus. Jag var i trettonårsåldern, när en av varuhusets demonstratriser slog sig ned vid mitt bord. Hon inledde med att hon hade en dotter i min ålder, se'n forsade problemen ur henne, om hur svårt det var att vara ensamstående mamma med dålig ekonomi. Jag var lätt ställd och hade ingen aning om vad jag skulle svara, men tack och lov, behövde hon bara lätta på trycket, och förväntade sig inga svar.

Av alla dessa platser så befinner jag mig oftast i väntrum nu för tiden, så mina flesta exempel kommer från dylika platser.

Det satt bara en man i väntrummet när jag kom in, och han blev helt uppenbart själaglad över att få lägga ifrån sig sin tidning för att få imponera på en medmänniska. Dessutom kom det snart flera personer i rask takt, och för varje person som slog sig ned sken mannen upp — det här var en man som gillade att ha en stor publik.

Exakt vad mannen läste vet jag inte, men jag tolkade det som att det var en artikel om Mensa. För han började genast tala om föreningen och hur intressant den föreföll. Så höjer han den redan dånande stämman, när han berättar att han varit inne på deras hemsida och gjort testet — och minsann hade han inte kommit upp i 133 (undre gränsen för ett medlemskap, fast det sa' han inte), men han framhöll att han hade varit trött efter en jobbig dag, och skulle nog göra om testet. Jag lyckades hålla tand för tunga, och sa' inte vad jag tycker om föreningen. Mannen föreföll en aning besviken över att ingen uttryckte sin förvåning och beundran inför hans fantastiska kapacitet, så han började redogöra för testet. Och där kopplade jag av honom, försökte bara se vänligt intresserad ut, plötsligt vaknar jag av att han frågar "har du det"? Jag anade att han frågade om jag gjort testet, så jag chansade på att säga nej. "Du ser skärpt ut, det borde du göra", fortsätter han, "det är roligt att veta vad man har för poäng, du kanske också kan gå med" säger han. Tack och lov blir han uppropad just då, så jag slipper fråga vad som är så roligt med det. Personligen har jag aldrig haft någon glädje av att veta vad jag har för IQ, men somliga är väl mer lättroade än andra.

Inte är svenskar tråkiga stela och blyga!