Ännu mer väntrum

Ju fler väntrumsupplevelser jag får, inser jag att likheten med bloggoversum är stor. Några få skryter våldsamt, några behöver hjälp med något, somliga behöver lätta på trycket — men de flesta ägnar sig nog bara åt vänligt småprat.

Den äldre damen som satt i väntrummet på lab, behövde prata av sig lite. Hennes man hade just hämtat sig från "ett stroke", vilket hon uttalade "stråk". (Kanske skulle vi återinföra orden slaganfall och hjärnblödning eller hjärninfarkt.) Den söta lilla tanten oroade sig för framtiden, för hus och trädgård, för ekonomin och för sin egen hälsa. Det var många berättigade frågor hon ställde sig om framtiden, så jag frågade om hon inte hade talat med en kurator. Nej, den möjligheten visste hon inte ens att den fanns. Det förvånade mig, för på samma sjukhus förhörde man sig noga om hur min mamma skulle klara sig när hon kom hem efter sin infarkt förra året. Kanske var hon för orolig för att uppfatta att någon erbjudit henne hjälp. Hur som helst, skulle hon fråga sin favoritsköterska om vilka möjligheter till hjälp det finns.

Och så finns det de som måste veta allt om alla. Jag mötte en läkare jag inte sett på många år, och fick en jättekram och en pratstund innan vi gick åt varsitt håll. Se'n hann jag inte mycket mer än slå mig ned i väntrummet innan en kvinna i min egen ålder, böjer sig fram och frågar om jag är doktor Anderssons fru. Jag är övertygad om att hon visste att jag inte är det, och innan jag hinner svara uttrycker hon sin stora beundran för honom, så jag håller bara med om att han är trevlig men att han inte är min make. Tror nå'n att hon lät sig nöja med det? Nej, nu försökte hon ta' reda på varför jag är där — genom att redogöra för sina egna krämpor, och ställa ledande frågor gör hon allt, utom att fråga direkt — vad det var för fel på mig. Är det något jag tycker illa om, så är det den sortens snokande i något folk inte har att göra med. Men mångårig erfarenhet har lärt mig att det går att undvika att svara genom att uppmuntra motparten till att tala om sina egna åkommor. Det lyckades även den här gången — det räckte att jag höll mun och såg deltagande ut (jag hoppas i alla fall att jag gjorde det), och lät henne berätta om allt hon gått igenom.

Inte är svenskar tråkiga stela och blyga!