Efter att ha lyssnat på bekanta som diskuterade arbetssökarstrategier, var det välgörande att lyssna till Tomas Brytting i gårdagens "Tankar för dagen". Han jämförde Silvio Berlusconi med Dag Hammarskjöld, deras attityder och framgångar. (Det går att efterlyssna).
Jag är så innerligt trött på allt prat om karriär och succé — inte 17 talade man i de termerna för, låt säga, fyrtio år se'n. Nu menar jag inte alls att vi ska "sätta vårt ljus under ena skäppo", söker man arbete ska man naturligtvis framhålla vad man är bra på. Men det amerikanska sättet att aggressivt alltid framhålla hur bra man är, går mig på nerverna. När det gäller att alltid vara bäst uppstår snart ett slags duglighetsinflation, och det är svårt att veta hur bra någon i själva verket är.
Nu hör jag röster som säger att i konkurrensens namn måste man spela med. Nej, jag tror inte det — jag har arbetat på den amerikanska marknaden, jag vet att man kan sälja sig själv genom att vara bra. Kanske ta'r det lite längre tid — men jag behöver aldrig oroa mig för att inte kunna leva upp till allt jag påstått mig bemästra. Det hände att kunder blev förvånad över att de aldrig hört talas om mig tidigare, att de uppmanade mig att vara mer aggressiv — men jag behövde aldrig vara det.
Det där är någonting som också berör företagare och annonsering väldigt mycket. När man gör reklam "drar man på" så man skall synas ordentligt så att folk hittar en. Det finns stora risker med sådant som man måste kunna prestera utifall att det faktiskt hittar folk till en och som man kanske inte är mogen för att göra.
SvaraRaderaSkynda långsamt är nog melodin i de flesta sammanhang, att jobba upp ett gott rykte som man kan stå för.
Bra ord; duglighetsinflation.
Karin
Karin,
SvaraRaderaUndra vardet kommer att sluta, om man hela tiden måste vara värst. Det är sååååå tröttsamt.
Margaretha
När superlativen tar slut - vad ska man säga då när något är ÄNNU bättre, större eller vackrare?
SvaraRaderaNä, lagom är bäst.
Jantelagen tror jag inte på men litet ödmjukhet är aldrig fel. Och kvalitet har alltid talat för sig själv.
Olgakatt,
SvaraRaderaDet är då vi hamnar i "så jävla in i helvete jävligt bra", vilket naturligtvis inte säger mer än mycket bra.
Så skönt att det finns en människa till som inte tror på Jante. Jante som blivit något av en självupfyllande profetia. Det är så enkelt att skylla på Jante när man inte ids analysera en händelse.
Jag har träffat flera skrävlande typer på sistone, typer som jag kanske kommer att skriva mer om.
Lite normal självkritik skulle inte skada - vilket inte alls är det samma som att inte känna såväl sina goda, som mindre goda, sidor.
Margaretha