En tur till Åland

Pettas på Åland har fått mig att minnas mina två besök i Mariehamn. Den ena gången för att hälsa på en väninna som jag nu, tyvärr, har tappat kontakten med. Det andra besöket tillsammans med en Monika, en annan väninna, för att köpa tågluffarkort — köpte man det utomlands, så gällde det även i Sverige.
Jag tror nog att jag minns det mesta av resan (den var ju kort), men för att inte avvika för mycket från sanningen har jag letat efter det ritblocket, som Monika och jag alltid hade med oss när vi var ute på vift, dels för att få en del detaljer men också för jag tror att det ska finnas en del teckningar från resan. Men det blocket står inte att finna — jag har varit i verksta'n och letat och hittar hur många andra ritblock som helst och häpnar över att jag minns när jag gjorde de flesta teckningarna. Där är självporträtt i parti och minut och händer och fötter, skisser till vävar och kladdar till enskilda arbeten. Dessutom hittade jag ett marimekkotyg, som jag köpte när jag hälsade på min åländska väninna — ett tyg som jag tycker skiljer sig lite från de djärva typiska marimekkotygen. Att jag ännu inte sytt något beror på att aldrig kunde bestämma mig för vad jag skulle sy av det. Och kan fortfarande inte riktigt komma på något bra.

Vad ska jag sy av mitt marimekkotyg — några förslag?

.

Det var en perfekt dag i slutet av maj, som vi tog båten från Kapellskär till Mariehamn. Och hela dagen blev perfekt — vad jag menar med perfekt — den där sortens dag som man inte minns för allt som hände, för det hände inte mycket, utan för harmonin, den stillsamma vardagslyckan när man är mitt i evigheten — och förstår den.
Väl i Mariehamn fixade vi det vi var där för, tågluf-farkortet, se'n hade vi tänkt hyra cyklar och se oss om under de timmar vi hade innan båten gick tillbaka. Så småningom blev vi anvisade ett ställe där man kunde hyra cyklar, jag tror att det drevs av ett äkta par. Problemet var att de inte hade några cyklar att hyra ut. Men kunde vi vänta en stund så skulle de göra i ordning ett par cyklar åt oss. Visst kunde vi vänta — vi satte oss i trädgården, och den vänliga innehavaren kom ut med en saftbricka. Tio kronor tror jag vi betalade för att hyra cyklarna. Så kom vi iväg, följde vägen och höll utkik efter en strand där vi kunde slå ned våra bopålar. Vi hittade en vik där vi ostörda kunde äta vår matsäck, läsa, prata och rita. Inte såg vi mycket av Åland, men gott hade vi det. När vi lämnade tillbaka cyklarna tyckte de att vi kom tillbaka så snart att vi fick halva summan av hyran tillbaka.

Efter alla dessa år är jag inte helt säker på var vi var — men när jag tittar på en karta tror jag att det var ungefär i det området jag markerat med rött, som vi slog oss ned.