Oscar

 

Förmodligen har du läst eller hört talas om Oscar, han har figurerat på nätet i flera år nu, katten som arbetar på ett demensboende. Han har tagit på sig uppgiften att tillbringa de sista timmarna tillsammans med döende patienter. David Dosa, en av läkarna på boendet, trodde först inte det minsta på vad personal och anhöriga berättade om Oscar — han blev närmast irriterad när någon försökte övertyga honom — men började så småningom följa Oscars beteende, och intervjua anhöriga vars närstående dött, för att ta reda på hur det verkligen förhöll sig. Vad han kom fram till har han berättat om i boken "Making Rounds with Oscar" (finns i svensk översättning). 

Vad jag finner så intressant är att boken inte bara handlar om Oscar, den ger också en bild av hur det är att arbeta med dementa patienter — liksom hur det är att vara anhörig. 

Så även om man likt David Dosa, inte är en kattperson, så kommer många, kanske de flesta av oss förr eller senare i kontakt med vård av patienter i livets slutskede. Är man inte redan där och känner igen vad som sägs, ger boken en god inblick i vad som väntar oss.

Läs om Oscar och David.

Snurrig och lat

Den lata Susanna — vem var hon?

Det enkla svaret är, att ingen vet. 

Och något bra svenskt namn för den praktiska "snurrbrickan", känner jag inte till. Konstruktionen är densamma som en kavalett eller drejskiva. 

Den tycks i begynnelsen ha varit ett alternativ till serveringspersonal, en "lazy susan" var diskret, och förde aldrig vidare vad husbondfolket talade om under måltiderna. 

Jag är alltid lika fascinerad av den här sortens kreativa namn — fanns det en lat piga som hette Susan, eller var det en hämndaktion, hade en Susan snott någons fästman...

Wikipedia försöker reda ut de snåriga begreppen, både beträffande namnet, och företeelsen.
Hur det än förhåller sig, är det en praktisk pryl — hade jag ställt alla kryddor på brickan, hade min fiskkrydda förmodligen inte gått i ide, längst bak på en hylla.

Förr i tiden när vi var fler kring  matbordet kom en av de snurriga brickorna till daglig användning. Men lika rolig som det tåget jag såg hemma hos en bekant, för länge sedan är den ju inte. Äldste sonen hade lagt ut en räls, på det enorma matbordet, och så tuffade det runt ett tåg, vars vagnar var fyllda med allt som behövdes för frukostlunchen.

Rekommenderas!

Läser på Svenskans nätupplaga att delar av Christina Rossettis poesi nu översatts till svenska — äntligen! En god översättning säger Josefin Hallström som gjort anmälan. 

Christina Rossetti hör till mina favoriter, och jag vet att jag skrivit om henne tidigare, många tolkningar har gjorts av hennes dikter — tolkningar som jag högaktningsfull gett 17 i. Jag är kanske naiv, men jag lägger inte in något alls i vad hon skrivit, jag njuter bara av det skrivna, kanske främst rytmen, som många gånger är suggestiv, och får mig att andlöst läsa vidare.

Förutom de sexuella tolkningar som gjorts (säger kanske mer om uttolkaren än poeten) så är mångas reaktion: "men hon är ju så morbid". Visst handlar mycket om döden, men hon levde nära döden i hela sitt liv — gör vi inte alla det?

Tyvärr minns jag inte författarens namn, till den utomordentliga biografi om Christina, som jag läste för bortåt tjugofem år sedan. Minns bara att den var mycket intressant, och jag tror att den var i två band.

Hos Gutenberg kan du hitta ett par av hennes diktsamlingar, bland annat Goblin Market, The Prince's Progress, and Other Poems. Till stor del innehåller de samma dikter.

Sparsamhet

 Här på bloggarna har vi, flera gånger, nuddat vid det här att ta vara på allt, som går att ta vara på — och lite till. Varför köpa nytt, när man kan använda något som redan finns i huset. Som den här kassaboken, när far i huset, som hade en tobaksaffär, behövde en ny kassabok, tog husets döttrar över den fullskriva boken. En var brodös, en annan väverska den tredje lärare, och alla var de konstförfarna i alla sortes textila arbeten. I den begagnade kassaboken klistrade de in urklipp från olika tidningar, mest vävnotor, men även en hel del annat.

Det här är första sidan, visst var den tidens (1916-1917)kassaböcker stiliga, 2:50 kostade den, vilket motsvarar 71:66 i dagens penningvärde. Med tanke på att dagskassan inte alltid uppgick till det beloppet, var det nog helt naturligt att använda boken två gånger.

 Tyvärr är klippen inte daterade, men min gissning är att de flesta är från 30- och 40-talet, men säkert är några äldre. Både tonen och språket skiljer sig väsentligt från dagens, i frågespalterna hittar man frågor undertecknade med, "Enkel hantverkarhustru med små inkomster", "Mindre bemedlad" och "Okunnig men vävintresserad". Att döma av frågorna var många osäkra på hur de skulle inreda sina hem, de beskriver i detalj vad de har och undrar vilka färger de ska ha på tapeter och textilier. Svaren är ofta detaljerade och utan utrymme för eget tyckande.

 Lade du märke till svaret på fråga 1 "rätt grovt garn, som 30/2 eller 24/2"!
Ibland är svaren en aning godmodigt mästrande:

  

 Någon som börjat planera sin julklappsfabrikation? Om inte kommer ett tips här:

 Personligen har jag lite svårt att tänka mig nya hellinnenäsdukar vid en förkylning — men efter ett antal bykar är de säkert mjuka och sköna för en öm näsa.

 Vävnotan till det här klännningstyget säger att du ska ha bomullsgarn 100/2 och en 224 rörs sked (2-2, står visserligen inte, men om du inte vill ha en silduk, är det nog att rekommendera).

 Och slutligen ett av mina favoritsvar:

Hm, "gamla antika", uppenbarligen ett gammalt oskick som frodas än i dag, för jag stöter ofta på "gammal medeltidskyrka" och gammalt 1800-tals hus".

En mörk historia

I dag är det 50 år sedan Lyndon B. Johnson skrev under Civil Rights Act, en lag som innebar omfattande reformer för svarta i U.S.A.. Undertecknandet hade föregåtts av ett stort motstånd från sydstaterna, 18 senatorer hade gjort allt för att förhindra den nya lagen.

Själv var jag för ung för att notera vad som hände i Staterna vid den tiden, och att en viktig lag trädde i kraft, gick mig totalt förbi. Jo, jag visste lite vagt att svarta inte hade det så lätt — men inte förrän jag, några år senare, läste två ungdomsböcker, som behandlade ämnet, gick det upp för mig hur illa det var. Böckerna går förmodligen inte längre att få tag på, annat än antikvariskt eller på biblioteket.  Många i min generation läste böckerna, och jag har hört flera av dem säga att de var de två bästa böcker de läst.

"Jenny" av Catherine Marschall (Julie's Heritage)

"Mary Jane" av Dorothy Sterling

Även om landet har en svart president, och lagarna ser fina ut på papperet, så känns det som det hänt frustrerande lite på dessa 50 år.

Simma lugnt?

Är du en fena på administration? Nu söker vi en medarbetare i backoffice på heltid till bank!

Ocean Friends Walter 

Jenn Ski

fe`na subst. ~n fenor 
ORDLED: fen-an
• platt sim- och styrorgan hos djur som lever i vatten särsk. fiskar:fenstråle; hajfena; simfena
BET.NYANSER: a) överfört om bil- el. flygplansdetalj av likn. form och med stabiliserande funktion b) fenkölIDIOM: utan att röra en ~ helt stillaHIST.: sedan yngre fornsvensk tid; fornsv. fina; gemens. germ. ord, trol. besl. med lat.pinna 'spets'

Tänk att endaste litet ord kan få det att bli så löjeväckande. Jag ser för mig en arbetsplats där personalen lojt simmar runt med grodfötter, istället för en bank med fenomenalt duglig personal.
Catharina Grünbaum besvarde en fråga om ordet 2008.

fenomena´l adj. ~t 
ORDLED: feno-men-al
• som har en utomordentlig färdighet inom ett visst område, särsk. idrottsligt el. artistiskt: en ~ trollkonstnär
BET.NYANS: om handling o.d.: en ~ prestation av NN -- guldmedalj i två klasser
KONSTR.: ~ (i ngt), ~ (i el. på att+INF)HIST.: sedan 189

Kryddarkivarie

är kanske en lämplig titel för mig. 

Vårt skafferi är av den gammaldags modellen, ett garderobsstort skåp med djupa hyllor. Många är de fynd jag gjort där. Som den här burken med kryddor för stekt fisk. Vilka kryddor är en väl förborgad hemlighet, det finns ingen innehållsförteckning, och inget bäst-före-datum. En sökning på Kockens AB, informerar mig om att företaget finns kvar, även om det har slingrat sig  mellan diverse olika internationella bolag.

Varumärket registrerades 1916. När Kockens bildades drevs produktionen av kryddorna i Ystad. På 1970-talet köpteGeneral Foods Kockens och flyttade produktionen till Gävle. General Foods köptes senare upp av Kraft Foods och 1999 köpte Unilever varumärket Kockens. Produktionen av Kockens produkter kom att skötas av Culinar.

I början av 2000-talet lades fabriken i Gävle ner och tillverkningen av Kockens kryddor flyttades tillbaka till Skåne, till Fjälkinge där den finns kvar än idag. 2008 köpte Culinar varumärket Kockens. Dotterbolaget Kockens AB bildades för att hantera varumärket Kockens samt övrig konsument- och storköksrelaterad verksamhet.

Denna text hos Wikipedia får mig att inse att min burk måste ha sålts före flytten från Ystad på 70-talet.

Läsning som får mig att undra vad som hänt med Mudi Mums — en googling visar att de finns kvar. I dag när det talas så mycket om närproducerad mat, undrar jag varför jag inte hört talas om dem på länge.

Varken ordning eller reda

 Det är trösterikt att läsa Karins inlägg, och alla kommentarer det genererade, om våndan över att fatta (eller inte fatta) beslut beträffande våra jordiska ägodelar.

Mina tappra försök att reducera tingen pågår på många plan — de två huvudgrupperna (som båda har oräkneliga undergrupper) är 1. ärvda och 2. självförvållad. I dag tänkte jag ägna mig åt den senare, även om bilden ovan tillhör den första gruppen.

 Vid den första titten i lådan som inte varit öppnad på 30 år, och som visade sig innehålla tidskrifter, kvitton och diverse lösa pappersbitar från en usa-resa, var min första tanke att om jag inte saknat detta en enda gång under alla dessa år, så vore det lika bra att bära det till soporna innan jag hann att ångra mig. Jag är glad att jag inte var så radikal, för även om en inträdesbiljett från Sagamore Hill, eller en gul lapp som bekräftar min "special meal order" på flyget kan gå direkt i papperskorgen, så var det tidskriften som visade sig vara intressant. Först trodde jag att jag sparat den för artikeln om Åke Sjöbergs skull, eller kanske snutten om alkometrar och svenskarna och deras exotiska vana att straffa folk som kör bil berusade.

Nej, det var intressant, men jag insåg snart att jag sparat tidningen för artikeln om Beate och Serge Klarsfelt. Beate, tyskan som gifte sig med fransmannen Serge, och därmed insåg att hon visste näst intill ingenting om vad nazisterna ägnat sig åt under kriget. Paret har kommit att ägna sig åt att spåra de nazister som flytt från Tyskland för att leva i trygghet i länder där ingen frågade efter deras förflutna. 

Jag skulle vilja läsa hennes självbiografi: "Wherever They May Be", men jag är inte säker på att den fortfarande  går att få tag på. En bok på tyska finns både hos adlibris och bokus, men inte biografin.

På ett ställe i artikeln citeras Beate: "I detest the acts of certain people, but I don't hate. I am trying to change things. It is impossible to change mentalities if you hate".

Det får mig att tänka på debatten om att förlåta, som pågår nu — men den får jag kanske återkomma till en annan gång.

Hvem sa det?

 Hvem sa det?  

 

Hvem sa at dagene våre  

skulle være gratis?  

At de skulle snurre rundt  

på lykkehjulet i hjertet vårt  

og hver kveld  

stoppe på gevinst?  

Hvem sa det?  

Hvor hadde vi det fra? 

 

Hvem sa at livet vårt  

skulle være lett å bygge ferdig?  

At mursteinene var firkantede ballonger  

som føk på plass av seg selv?  

Hvem sa det?  

Hvor hadde vi det fra? 

 

Der var piller for alt: nerver,  

vedvarende hoste og anemi.  

Men hvem sa at snarveiene  

støtt var kjørbare? At fjellovergangene  

aldri snødde til? Og at nettopp 

vi  skulle slippe å stå fast i tunnelen?  

Ja, hvem sa det?  

Hvor i all verden hadde vi det fra?   

                        Kolbein Falkeid

Lurigt

Tanken var nog god. För att slippa få sendrag och nackspärr, hade någon tänkt ut att den här mackapären skulle underlätta för den som brukade knipa fast luren mellan örat och axeln. Ja, jo, lite underlättade det väl, men man satt ändå i en märklig spänd ställning, för att luren skulle stanna kvar i närheten av örat.

Jag tog flera självporträtt, men lyckades inte pricka in luren och örat, innan jag tappade luren.

Bildgåta

Vet du vad detta är — kanske har du en likadan (numera oanvändbar) pryl därhemma?

Svar kommer i morgon (för den som inte vet).

Är du en klicktivist?

Jag vet inte om ordet nått oss än — det återstår att se om det kommer att slå igenom.

"clicktivism"

activism enacted by clicking on a web link

clicktivism \KLIK-tih-vih-sihm\ (noun) - activism or charity enacted from the comfort of your home by clicking on a link on the Internet. 

"The most retweeted tweet of 2011 was one in which Wendy's promised to send 50 cents to children in foster care with every retweet, ultimately raising $50,000, a prime example of clicktivism and perhaps the best use of Twitter ever." 

Svar på tal

¹tack subst. ~et ibl. ~en, plur. ~ 
ORDLED: tack-et
• artig fras eller handling som uttrycker uppskattning med anledning av gåva, tjänst e.d.: tackbrev; tacktal; hon fick en bukett blommor som ~ för hjälpen; du skall ha ~ för ditt inlägg; jag är dig stor ~ skyldig;hon fick aldrig ett ord till ~; ~ ska du ha!
BET.NYANS: ibl. i iron. anv. om bristande uppskattning e.d.: ska det vara ~en efter allt jag har gjort för dig?
IDIOM: ~ vare på grund av ngn gynnsam omständighet e.d.
HIST.: sedan runspråklig tid; fornsv. þak 'tack; tacksamhet'; gemens. germ. ord, urspr. 'tanke'; bildn. till tänka; jfr täck

Det lilla ordet tack, kan vålla oss en del huvudbry — vad svarar man egentligen, när någon säger tack. Varsågod kan låta töntigt i vissa sammanhang. Om någon tackar för att jag håller upp en dörr, så räcker det ju med ett leende tillbaka, liksom i många andra sammanhang när man ser varandra. I radio däremot kan man höra en hel del genanta och aviga svar mumlas fram — en för mig ny anglicism hörde jag häromdagen, när programledaren tackade för en persons medverkan, svarade denne, "det var mitt nöje". 

Den svenska varianten är väl, "nöjet var helt på min sida" vilket i somligas öron nog kan tyckas lite väl ålderdomligt. Tack själv, är en annan variant — kanske motsvarar den, i viss mån, det engelska "thank you".

Vad säger du? Inte "du är välkommen", hoppas jag!

 

Old English þancian, þoncian "to give thanks, thank, to recompense, reward," from Proto-Germanic *thankojan (cognates: Old Saxon thancon, Old Norse þakka, Danish takke, Old Frisian thankia, Old High German danchon, Middle Dutch, Dutch, Germandanken "to thank"), from *thankoz "thought, gratitude," from PIE root *tong- "to think, feel."

Related phonetically to think as song is to sing; for sense evolution, compare Old High German minna "loving memory," originally "memory." Related to Old English noun þanc, þonc, originally "thought," but by c.1000 "good thoughts, gratitude." In ironical use, "to blame," from 1550s. To thank (someone) for nothing is recorded from 1703. Related: Thanked; thanking.