Varken ordning eller reda

 Det är trösterikt att läsa Karins inlägg, och alla kommentarer det genererade, om våndan över att fatta (eller inte fatta) beslut beträffande våra jordiska ägodelar.

Mina tappra försök att reducera tingen pågår på många plan — de två huvudgrupperna (som båda har oräkneliga undergrupper) är 1. ärvda och 2. självförvållad. I dag tänkte jag ägna mig åt den senare, även om bilden ovan tillhör den första gruppen.

 Vid den första titten i lådan som inte varit öppnad på 30 år, och som visade sig innehålla tidskrifter, kvitton och diverse lösa pappersbitar från en usa-resa, var min första tanke att om jag inte saknat detta en enda gång under alla dessa år, så vore det lika bra att bära det till soporna innan jag hann att ångra mig. Jag är glad att jag inte var så radikal, för även om en inträdesbiljett från Sagamore Hill, eller en gul lapp som bekräftar min "special meal order" på flyget kan gå direkt i papperskorgen, så var det tidskriften som visade sig vara intressant. Först trodde jag att jag sparat den för artikeln om Åke Sjöbergs skull, eller kanske snutten om alkometrar och svenskarna och deras exotiska vana att straffa folk som kör bil berusade.

Nej, det var intressant, men jag insåg snart att jag sparat tidningen för artikeln om Beate och Serge Klarsfelt. Beate, tyskan som gifte sig med fransmannen Serge, och därmed insåg att hon visste näst intill ingenting om vad nazisterna ägnat sig åt under kriget. Paret har kommit att ägna sig åt att spåra de nazister som flytt från Tyskland för att leva i trygghet i länder där ingen frågade efter deras förflutna. 

Jag skulle vilja läsa hennes självbiografi: "Wherever They May Be", men jag är inte säker på att den fortfarande  går att få tag på. En bok på tyska finns både hos adlibris och bokus, men inte biografin.

På ett ställe i artikeln citeras Beate: "I detest the acts of certain people, but I don't hate. I am trying to change things. It is impossible to change mentalities if you hate".

Det får mig att tänka på debatten om att förlåta, som pågår nu — men den får jag kanske återkomma till en annan gång.