Något som alltid fascinerat mig, är hur olika syskon kan vara. Nu ändras ju förhållanden med tiden, och familjesituationen förändras, men i stort sett växer ju många syskon upp under likartade förhållanden, och är ändå så olika. Ja, ja, jag känner syskon som är väldigt lika varandra också — men det jag ofta grunnar över är hur mycket är arv och hur mycket är miljö, och så den tredje komponenten, varje individs unika personlighet. Jag kommer inte fram till några svar i det här inlägget, det jag tänkte utveckla här, är varför jag grubblat över saken just nu.
Det hela började för en tid se'n när en väninna aviserade sin ankomst — och inte nog med det, hon hade med sig en väninna med två små barn. Jag jublade inte — jag har några mycket unga vänner, men att jag tycker om dem beror inte på att de är barn. Så tanken på att få besök av ett par syskon på tre och fem år, fyllde mig inte med hänförelse — i all synnerhet som vårt hem inte är av den barnvänliga sorten. Jag är van att kunna lämna vad som helst framme, utan hänsyn till om det är farligt eller ömtåligt.
Så kommer Gunilla, med sin väninna Johanna och barnen Claudia och Florian. Det var sagt att de skulle komma vid tolvtiden — fem i tolv står de på trappen. Punktlighet uppskattas när man ska bjuda på mat. Att bjuda barn på mat kan vara en trist historia, men tror nå'n att det blev problem. Båda ungarna åt av quichen, Claudia, den yngsta, petade bort löken men annars gick allt ned — med tio gånger bättre aptit och bordskick än jag förväntat mig. Florian är en social och talträngd liten herre, som deltog i bordskonversationen, men aldrig tog över. Jag blev mer och mer charmad för var minut som gick.
Vädret var inte på vår sidan, så vi stannade kvar vid bordet, se'n vi röjt av det. Barnen höll till på ena änden med kritor, papper, böcker och några leksaker. Det hade väl inte gått mer än fem minuter, så reser sig Florian upp och säger förskräckt: "oj, vi glömde att tacka för maten!", så föser han lillasyster framför sig mot mig, och båda ta'r i hand och tackar. Claudia till och med klättrar upp i knäet och kramar om mig.
Så framskrider eftermiddagen, barnen roar sig mest själva, men deltar emellanåt i vårt samtal, visar upp sina teckningar och rådfrågar oss om en del konstnärliga problem.
Det är uppenbart att dessa syskon har en trygg och stimulerande hemmiljö — men trots det är jag ohyggligt imponerad — både av deras uppförande och deras språkliga och konstnärliga förmåga. Jag frågar om de alltid är så välartade, och Johanna säger att på det hela stora är de "snälla" barn, naturligtvis har de sämre dagar ibland och visst kan de göra uppror, men de är nästan alltid mottagliga för sakskäl, och det går att förhandla med dem.
De går på dagis — ett kooperativ där föräldrarna har stort inflytande och grupperna är mindre än på många andra dagis. De är också vana att umgås med vuxna, något som i kombination med ett bra dagis, naturligtvis bidrager till att de vid så unga år vet att skicka sig.
Vädret bättrade sig, vi kunde så småningom gå ut och syskonen kunde skrika, skratta och rusa runt i trädgården. Det gladde mig att se att även om de kunde sitta stilla inne, så var de högst vanliga barn som behövde släppa ut ångan.
Så går det ett par veckor och ännu ett barnbesök blir aktuellt. Den här gången är det min gamla (nåja, vi är lika gamla — men har känt varandra länge) kompis Birgitta, med två barnbarn som kommer på lunch. Med det föregående besöket i gott minne, tänkte jag att det ordnar sig nog. Fast jag hade en liten gnagande oroskänsla på lut — det är nämligen så, att trots Gittan och jag är mycket goda vänner, har jag aldrig riktigt kunnat med hennes bortskämda dotter Jenny. Som skilsmässobarn tävlade mor- och farföräldrarna om att ge allt ungen pekade på, och dessutom utan reservation berömma henne för allt hon gjorde. Så jag undrade nog hur hennes döttrar skulle vara. Olivia i det närmaste fem år och Felicia tre och halvt år var precis lika griniga och odrägliga som deras mamma var i den åldern.
Vädret var strålande, vi satt ute hela tiden och flickorna avlägsnade sig inte en halv meter från oss på hela tiden. Felica kinkade och grät i stort sett hela tiden och stora syster gjorde inte saken bättre genom att reta henne — och ibland smocka till henne. När hon inte körde med lillasyster skulle hon ha hela vår uppmärksamhet, sjunga berätta obegripliga historier och dansa för oss.
Måltiden var en mardröm, inte en sak jag bjöd på passade — inte ens glassen, därför att de visste att vegetarianer bara bjuder på konstig mat!
Gittan och jag kunde inte växla många ord.
Vilken lättnad det var när de for. Det sista jag hörde var att Felicia sa "nu åker vi och köper riktig glass".
Vad är det som gör att somliga ungar alltid kinkar och gnäller, medan andra tidigt lär sig att parera livets små och stora motgångar?
