Mer sommarassociationer

Vilken fröjd att lyssna till en människa som har något intressant att berätta, och som gör det på god svenska och med föredömlig diktion — och som dessutom är rolig!
Det har ju framkommit att Sveriges radio förlorar lyssnare, naturligtvis finns det många orsaker till det, men jag har hört att flera slutat lyssna därför att det är svårt att uppfatta vad som sägs i programmen. Själv har jag slutat lyssna på flera program därför att jag inte står ut med strypta röster och märklig intonation.

Jag har alltid uppskattat Cecila Uddéns rapporter, så det är klart att jag passade på att lyssna när hon sommarpratade.
En del av hennes upplevelser delade jag, andra påminde mig om liknande händelser i mitt liv — som hur hon tog sig in i Syrien dit inga journalister var välkomna. Fast för mig gällde det att komma in i U.S.A. utan visum.
Vidare berättar Cecilia Uddén om hur hon tänkt göra ett reportage om den okunnige amerikanen — hon hejdar en man på gatan i Washington och frågar vad han vet om Sverige — och si, mannen visar sig vara en stor beundrare av Gunnar och Alva Myrdal. Nästa man är Bergman fantast. Jag har nog träffat fler amerikaner som haft en märklig uppfattning om Sverige — eller ingen uppfattning alls, än att de möjligen känt till den svenska synden — än de som haft gedigna kunskaper och Sverige och Norden. Men när jag träffat de kunniga, så tycks det inte vara någon ände på hur kunniga de är och hur gedigna deras kunskaper är. Träffade en man på flyget till Staterna, som inte bara visste var varenda liten håla i Sverige var belägen — han visste precis var min sommarö låg, en pytteliten ö som få svenskar hört talas om.
En kvinna visste mer om Strindberg och hans böcker än jag — vilket kanske inte säger så mycket eftersom jag inte är någon Strindbergfantast — men hon kunde verkligen otroligt mycket, dessutom kunde hon analysera hans texter utifrån hur det svenska samhället såg ut när böckerna skrevs. Och hon var inte litteraturvetare — hon var hårfrisörska.
En lärare jag talade med, ville veta allt om barnomsorgen i Sverige, som hon redan visste mer om än jag. Min väninna Naomi, och hennes familj, är ett annat exempel på att det finns allmänbildade amerikaner.

Rötmånad

Jag har aldrig hört talas om Kron-Sterisol, och en sökning på nätet ger inget napp. Det finns ett antal firmor där Sterisol ingår i namnet, bland annat en som förefaller föra sanitetsprodukter. Och på ett amerikanskt forum där man diskuterade rengöring av musikinstrument kommer någon med följande förslag:
"Also, a product called "Sterisol" which is available at some music stores and online music accessory stores can be sprayed right down in it to kill germs."
Annonsen finns i Svenska Journalen i augusti 1931. Samtidigt finns en kort artikel i tidningen, men den är inte särskilt upplysande.
Rötmånaden var säkert rätt tidpunkt att saluföra ett nytt medel av det här slaget — i synnerhet som inte alla hade isskåp på 30-talet.

Personligen har jag inte haft några dåliga erfarenheter av rötmånaden, varken kalvar med två huvuden eller sur grädde har drabbat mig.
Den enda gång jag påverkades marginellt var när kompisen ville ta' hål i öronen men inte vågade. Så hon bad mig gå med — jag skulle alltså få mina öron genomborrade först, för att hon skulle se att det inte var så farligt. Det måste ha varit den sommaren jag nyss fyllt fjorton år. Men när vi kommer till den kombinerade ur- och guld affären i mitten av augusti, vägrar innehavaren att göra några hål förrän rötmånaden är över. Så vi fick komma tillbaka i början av september. Nu råkar jag vara rätt smärttålig, jag tyckte inte att det gjorde ont, vilket var tur, annars hade nog Britt-Marie gått därifrån utan hål i sina örsnibbar. Efteråt trätte hon på mig för att jag inte talat om att det gjorde ont!

rötmånad, allmänt den tid på året, i juli–augusti, då god värme och fuktigt klimat bidrar till att organiska substanser, bl.a. matvaror, lätt ruttnar. Mer precis utpekades den tid då solen står i Lejonets tecken (22/24 juli–22/24 augusti). Enligt folktron kunde man då vänta sig rötmånadshändelser, såsom vanskapta kalvar och andra missfoster. Eftersom solen står i närheten av Hundstjärnan (Sirius) vid periodens början kallas rötmånaden även hunddagarna.

rö`tmånad subst. ~en
ORDLED: röt--mån-ad-en
• tid på året (i juli--augusti), då värme och fuktigt klimat i hög grad bidrar till att matvaror ruttnar ibl. exaktare om perioden 22/24 juli--22/24 augusti: rötmånadsvärme; var försiktig med färskvaror under ~en
BET.NYANS: ibl. överfört för att ange ngt onaturligt el. osannolikt ⟨i sms.⟩: rötmånadshistoria; rötmånadskalv
KONSTR.: (i el. under) ~en
HIST.: sedan yngre fornsvensk tid; till röta

Bästisar?

Filmen vinner på att spelas utan ljud!

Regndagspyssel

Sådana här pärlor har jag tillverkat på löpande band med ungar i olika åldrar. Fast jag har aldrig kommit på tanken att göra mig ett halsband själv. Vid närmare eftertanke inte så underligt, eftersom jag aldrig använder halsband — och det här, är väl inte värre än många köpehalsband jag sett på många bringor.
Från Svenska Journalen n:r 33, 15 augusti 1931.

Ett lättgjort skydd

Augusti skrider med spridda skurar
och breda solblänk i skiftesbruk.
En bredbent regnbåge, åskmolnsmurar
— allt strålar skönt som en altarduk.
Gabriel Jönsson Kanske tycker jag att det är lite senkommet med tips för kafferep i trädgården. Här känns det som om sommaren är över och fika i syarénbersån får vänta till nästa sommar. Men det kan ju vara bra att vara förberedd om det blir utomhusväder — lämplig pysselterapi är det kanske också för regniga dagar. Möjligtvis var augusti 1931 soligare än årets, det här förslaget kommer från Svenska Journalen n:r 32, 8 augusti 1931.

Kvinnliga kompositriser?

Är det de som har höga klackar och läppstift?

Och vad är i så fall en kvinnlig kompositör — något i stil med Tuffe Viktors Vivan?

På en av Sveriges Radios hemsidor kan man i dag läsa:
"Mel Bonis skrev över 300 kompositioner, men är inte nämnd i Bonniers musiklexikon i likhet med många andra kvinnliga kompositriser,"

Eftersom jag inte kände till Mélanie “Mel” Bonis (1858 – 1937), letade jag upp henne på nätet - även om hon inte står i Bonniers musiklexikon, finns det en hel del att läsa om henne på andra håll. Bilder finns det också, och visst ser hon rätt feminin ut.

Fotografering

Det ta'r tid för en del saker att sjunka in — som det här med fotografering. Jag vet inte hur många gånger jag, de senaste dagarna, sett något vackert och trevat efter kameran — kameran som inte längre fungerar. Så länge jag kan minnas har jag fotograferat, i början med den gamla Super Ikontan som syns på bilden ovan. Det var en bälgkamera, där det gällde att komma ihåg att spänna en liten fjäder innan jag kunde trycka av. Ingen kamera för sportjournalister! Men den hade ett jättefint Zeiss objektiv, och nyttigt var det att lära sig att uppskatta ljusförhållanden, för att ställa in bländare och tid. Exponeringsmätare var jag i regel för lat för att använda.

Så här ser den ut, Super Ikontan som
finns någonstan i mina gömmor

Så småningom övergick jag till en lika antik Leica, innan jag i 20-års åldern fick min första nya kamera. Fast även se'n jag fick den, fortsatte jag att använda den av familjens kameror som passade bäst för ändamålet. Kameror som fortfarande finns i min ägo — fast jag förmodligen inte kommer att plocka fram någon av dem.
Det var åratal se'n jag ägnade mig åt mörkrums-arbete, så även om jag är mycket förtjust i svartvita bilder och filmer, så kommer jag knappast att stänga in mig i mörkrummet. Man blir nog lite bekväm (i ordets ursprungliga betydelse) av sig när man vant sig vid digital fotografering, där man på en gång kan avgöra om bilden blev så dålig att man måste ta' flera. För att inte tala om att man inte behöver tänka på filmkostnader.

Den här sortens kameror har vi också några stycken av — men de blir nog alla kvar på sina hyllor, där de står och samlar damm.
Se'n kam man ju fråga sig varför man fotograferar — de flesta fotografierna blir ju liggande någonstans, sedan man sett tittat på dem ett par gånger.
Och vad i all världen jag ska göra av alla gamla negativ och diabilder, har jag ännu inte räknat ut.

Ett ännu spretigare inlägg

Kaijo no Fuji, from the second volume of
One hundred views of Mount Fuji, 1834.
Katsushika Hokusai

Ännu ett sommarprogram som får tankarna att fara runt som en exalterad loppa på rymmen. Yukiko Duke talar bland annat om Japan, kärnkraftsolyckan, Hiroshima och om hur det är att leva med, och i, två kulturer. Det gjorde mig glad att höra att hon såg det som en förmån att tillhöra två kulturer. Bara för några dagar se'n talade jag med en ung kvinna som hade en fot i Frankrike och en i Sverige — jag tror banne mig inte att hon hade något positivt att säga om något av länderna, det var bar synd om henne för att hon inte fått leva ett liv som alla andra. Att hon behärskade två språk var ju rätt OK, men att det var en förmån hade hon aldrig tänkt på!
Människor som möter nya kulturer brukar ju antingen anamma den så till den milda grad att allt här hemma blir urdåligt — eller också är det inget i det nya landet som passar. Men den här varianten att inte uppskatta något av länderna var ny för mig. Att rätt många svenskor som gifter sig utomlands ger upp när ungarna inte vill tala svenska, det har jag däremot sett många gånger — och tycker att det är så sorgligt. Jag har vänner vars barn inte kan tala med sina morföräldrar.

Yukikos berättelse om hur hennes mormor upplevde atombomben, var skakande — i all synnerhet som jag hört den amerikanska uppfattningen om att det var ju ett bra sätt att få slut på kriget!

Naturligtvi associerade jag till några böcker jag läst, hur det är nuförtiden vet jag inte, men när jag var barn fanns inte många barnböcker översatta från japanska — just nu kan jag bara dra mig till minnes två. Den ena, som jag skrivit om tidigare “Sadako vill leva”, är skriven av en tysk, Karl Bruckner — men handlar ju om effekten av bomben.
Den andra "Totto-chan, The Little Girl at the Window" är skriven av Tetsuko Kuroyanagi, som är en välkänd skådespelare I denna charmiga bok berättar hon om sin barndom. En sökning ger vid handen att den finns hos adlibris, vilket betyder att den säkert finns andra bokhandlar.

Den tredje boken har inte ett dugg med Japan att göra, men väl med kulturkrockar och krig — om än bara i andra hand. "Adress Högkvarteret" av Elisabet Wentz-Janacek kom ut 1955, och utspelas under efterkrigsåren. Eva, en flicka från Polen, med svensk mamma och polsk pappa, kommer ensam till Sverige för att bo hos en av mammans ungdomsvänner medan föräldrarna, som är musiker, är på turné. Jag vet inte hur många gånger jag läst boken, den hörde till mina favoriter. Det är en lågmäld, underfundig och rolig bok, där skuggan av kriget, och Evas ansträngningar att smälta in mest anas.
Det lustiga är att jag redan i går tänkte på boken när jag läste Olgakatts kommentar om en citron (Citroën) hos Anne-Marie. För det är nog så att Citroënbilar ofta kärleksfullt kallas citronen av sina ägare, precis som i den här boken.

Kärlek

På tal om hallon

Still Life of Raspberries in a Blue and White Bowl
William B. Hough

Innan regnet kom hann jag med ytterligare en tur bland hallonlianerna — de växer tätt och rätt skuggigt, vilket gör att de lägger sig ned och stammarna blir förfärligt långa. Det gäller att vara försiktig när jag lyfter upp varje enskild lian, annars faller en kaskad av hallon till marken — det är visserligen vckert, nästan som ett fyrverkeri, men i det här fallet går den lekamliga fröjden före skönheten. Jag kände mig som en figur i en Henri Rousseaumålning där jag trängde mig fram — och medan jag gjorde det, vandrade tankarna runt bland mina hallonminnen.
Jag minns hur goda de blå hallonen var. Hallon som mina vänner i Winnipeg odlade — jag är inte säker på att de var detsamma som salmbär, för fullt så blå var de inte. De här, mycket mörka hallonen jag har här påminner en hel del om dem. I familjen G. serverades maten på brittiskt vis av frun i huset, vid bordet. Så värst mycket att säga till om hade vi inte, Mrs. G. bestämde hur stor portionen skulle vara. Jag råkade en gång säga att jag tyckte paj på blå hallon var ännu godare än den gjorde på vanliga hallon — därefter skar Mrs. G. upp nästan en kvarts paj åt mig varje gång det serveraes blå hallonpaj.
Förutom de rent kulinariska slog det mig att jag bara känner till två "litterära hallon". Den mest bekanta hallonepisoden är kanske Zacharias Topelius "Hallonmasken", som jag skrivit om tidigare. Nyligen hittade jag den i engelsk översättning hos Gutenberg.

"Och så blev där ett syltande och ett sockrande och ett bärkokande, så man aldrig sett dess make, och vill du så går vi dit och hjälper dem sylta . . . Då kan det hända att vi får oss en släng av sleven, för där syltar de säkert än i dag."

Så slutar "Hallonmasken", och det fick mig att minnas en bok jag läste för några år se'n — en bok av Carolyn Wells (1862-1942) som jag hittade hos Gutenberg. "Raspberry Jam" som hon skrev 1919 är en deckare — och påminner mig en del om böckerna som senare kom att räknas till "the Golden Age Novels". Just den här boken som trots att intrigen egentligen är olöslig, får ett plausibelt slut.

Sommar, sommar, sommar

…vita skyar vandra som lyckliga tankar och allt är stilla…
...............................J. Fridegård

Den enda sommarprataren jag har prickat in och bestämt mig för att lyssna till, var dagens sommarvärd Owe Wikström — och jag blev inte besviken.
Hans samtal (jag kallar det samtal därför att jag hela tiden, i mina tankar, svarar honom, så att det faktiskt blir ett samtal) stimulerar till nya tankar, får mig att hålla med eller vilja säga emot. Lite av ett problem blir det förstås när mina tankar rinner till så snabbt att jag inte alltid hinner fånga upp dem. Det kändes ungefär som i morse, när jag plockade svarta vinbär — de är så mogna, att jag fick vara snabb som bara den för att hindra de goda bären från att trilla till marken.

Han nuddar vid förnöjsamhet, och genast kommer jag att tänka på några rader av Anna Maria Lenngren:

Gör nöjet bofast i ditt hus,
äg i hjärtat samvetsfriden,
den gör vår uppsyn mild och ljus,
den rår på sorgerna och tiden.

Nu är det väl kanske inte det nöjet som många jagar, en mild och ljus uppsyn är förmodligen inte något som eftertraktas av så värst många i dag. Dessutom tror jag att förnöjsamhet ses som något suspekt — kanske för att många betraktar det som underdånigt. Och vem vill vara det? Själv tror jag att en nypa förnöjsamhet fungerar som en rustning som skyddar mig mot livets små förtretligheter och oväsentligheter.

Han kom också med den gamla klyschan "den friske har tusen önskningar — den sjuke har bara en". Det är så korkat att bara en frisk person kan komma på att säga det! Tror friska människor verkligen att de sjuka är en annan ras, som slutar att önsketänka och fantisera bara för att de är sjuka?
Ett annat hurtfriskt tanklöst uttalande som fått mig att ryta till några gånger är: "har man bara hälsan har man allt".
Livet vore bra torftigt om hälsan vore det enda som räknades!

Oj, vilket spretigt inlägg! Det blir så när man biter över för mycket. Jag är medveten om att jag inte har gjort sommarprataren rättvisa, men det var inte min avsikt att recensera programmet, bara att kasta ur mig några av tankarna det genererade.

En enda sak irriterade mig omåttligt. Han citerade ett samtal på engelska — det var roligt, men alla människor förstår inte engelska! Jag känner flera personer som skrattar när alla andra skrattar, därför att de skäms för att erkänna att de inte förstår.

Verkar somt bekant, så har du någon gång läst liknande tankar på grannbloggen, varifrån jag lånat en del.

I djungeln bland fåglar, strättor och ryggradsdjur

Varje försommar bestämmer jag mig för att vara uppmärksam på när fågelsången avta'r — och varje år inser jag plötsligt en dag att det är väldigt tyst. Så värst mycket fågelsång är det verkligen inte nu, ibland hör man tornseglarnas skrin och de söta rödhakarna hoppar runt i spireahäcken och knäpper mer än en sjunger. En av dem — en ungfågel — gillar uppenbarligen att leva farligt, den hoppar upp på trappen även när älsklingen ligger där, eller sätter sig på vattenkannan eller en blomkruka och det ser precis ut som ett brittiskt julkort.
Vill vi ha sång får vi sjunga själva, och vad passar väl då bättre än "The Birds Song at Eventide", som mor nynnade på häromdagen.

Inte bara hallonen bildar en, näst intill, ogenomtränglig djungel — gräset har på sina håll blivit så högt att den söta lilla grodan, jag mötte, hade fullt sjå att ta' sig fram. En sökning på nätet säger mig att det finns åtta olika arter grodor, i Sverige — den jag mötte var antingen var en vanlig groda, eller en åkergroda.
"Det är svårt att skilja vanlig groda från åkergrodan som också är en brungroda; det enda säkra kännetecknet är fotrotsknölen vid basen av den innersta tån på bakfoten, som är högst 1/3 av tåns längd (tydligt längre hos åkergrodan)". Eftersom det var ett flyktigt möte och grodan föreföll ovillig att visa upp sina fötter för mig, får jag leva i ovisshet om vilken sort det var.
Som barn såg jag ofta pyttesmå grodor — "grodvalpar"? — de var säkert inte mycket mer än ett par centimeter stora. Varför i all världen ser jag dem aldrig nuförtiden?

Jag har upptäckt en ny hallondjungel, mycket närmare huset än den med skogshallon som jag berättade om senast. Varifrån dessa hallon invandrat förstår jag inte — de är ovanligt mörkröda och nästan lika stora som odlade hallon. I morse iklädde jag mig stövlar, heltäckande kläder och machete — nej, jag nöjde mig med några klippverktyg av olika storlek — och trängde mig in i snåret. Bären är så mogna att man får vara snabb som bara den, för att fånga upp dem innan de faller till marken. Vilket inte är lätt när man är omfamnad aav både årsskott och gamla torra kvistar. En liten hink fick jag fylld, innan värmen drev mig därifrån. Men någon bild blir det inte, jag hade lagt upp dem i en glasskål som jag ställde i solen när kameran deklarerade att nu hade den tröttnat på livet helt och hållet. Så nu dröjer det innan det blir några färska bilder här.

Bärgad buse

I familjen använder vi uttrycket "bärgad buse", när vi har vårt på det torra — eller bara är belåtna och mätta efter en måltid. Vi har funderat på varifrån det kommer — ingenstans hittar jag uttrycket, varken på nätet eller i böcker. Kanske är det sprunget ur en episod som bara familjen kände till. Eller också är det något lokalt från Viby i Närke varifrån Maria Kristina (1856-1947) kom, en släkting som vi med säkerhet vet använde det.

bu`se subst. ~n busar
ORDLED: bus-en
• (mans)person som märkbart bryter mot viktigare ordnings- och uppföranderegler och därtill är allmänt otrevlig {→bråkmakare, flåbuse}: bilbuse; långhåriga, skrikande busar; busarna i hamnen; en riktig ~, en mördare som avtjänat ett långvarigt straff
BET.NYANSER: a) allmännare och mindre allvarligt; äv. om pojke: klassens ~ b) i idrottssammanhang ibl. med mer positiv innebörd svårstoppad spelare: laget behöver en ~ längst fram
HIST.: sedan 1779; av lågty. busemann 'tomte; spöke; fågelskrämma'


bärga [bär`ja] verb ~de ~t
ORDLED: bärg-ar
SUBST.: bärgande, bärgning


1 föra (skadat eller hotat föremål) till säker plats särsk. med avs. på havererat fartyg el. fordon: tankern gick inte att ~ utan slogs sönder av vågorna; bilen fick ~s ur diket
KONSTR.: ~ ngt

HIST.: sedan runspråklig tid; fornsv. biärgha, bärgha; gemens. germ. ord, urspr. 'gömma'; jfr burgen, förborga, härbärge


2 (lyckas) ta in för förvaring med avs. på ngt som skulle kunna skadas, särsk. segel el. skörd {→beslå 2}: i samband med att männen skulle ~ spinnakern föll NN över bord; ~ höet
BET.NYANS: allmännare {→uppnå}: de lyckades ~ samma fångst som förra året; laget lyckades ~ andraplatsen
KONSTR.: ~ ngt
HIST.: sedan runspråklig tid; se bärga 1

Ord på vägen

Happy Birthday
Gary Max Collins

På min femtonårsdag befann jag mig i Karlstad på en nordisk nykterhetskonferens. Nu hade jag inte åkt dit för att vara med om konferensen, utan för att påföljande dag påbörja en veckolång hajk i värmlandsskogarna som scouter från hela Sverige deltog i. Men det passade ju bra att vi alla samlades på konferensen — och vår uppgift där blev att gå runt och sälja kaffebiljetter till konferensdeltagarna. Som trogna läsare vet, har aldrig matte varit min passion (annat än obrukbara delar av den), men biljetterna kostade fem kronor styck och jag trodde mig om att kunna ge rätt motgift på det beloppet.
Det var vad jag trodde — när jag redovisade min kassa hade jag femtio kronor för mycket! Jag tyckte det var minst sagt pinsamt. Men när jag berättade att en man hade insisterat på att jag gav fel tillbaka, fast jag var övertygad om att så inte var fallet, så klarades allt upp — det visade sig vara en man som var fallen för att bedriva den sortens välgörenhet.
När det problemet var ur världen sökte jag upp min mor för att fika tillsammans med henne, hon hade hamnat vid ett muntert bord med finnar och norrmän. Under samtalets gång kom det fram att en av männen från finska RY delade min födelsedag. En man som jag alltid tänker på, på min födelsedag — och ibland dessemellan. När vi skildes åt gav han mig några ord på vägen: “Du ska hålla på och hålla i och hålla ut!”

Kultur för alla

som bor på rätt ställe och har råd.

Bilden tillhör Sjöhistoriska museet eller SMM,
Statens maritima museer, som varit vänlig nog att
låta mig använda bilden här. Fotograf Jonas Berg.

En sommardoft förflyttade mig till en ö i Stockholms skärgård — till en konferens anordnad av UNF (ungdomens nykterhetsförbund), på 70-talet. Kursgården, Vikingaviken, var mitt andra hem ända tills det tyvärr såldes, också det på 70-talet — tror jag. Jag både hjälpte till i köket, gick på kurser och var med i kursledningen på kurser där.
Under den här konferensen kom Arena teaterbåten och lade till vid gårdens brygga, och på kvällen gavs en föreställning, som jag tyvärr inte minns mycket av, annat än jag tror att någon gick på lina. Vad jag minns är att när vi köade för att komma in på båten, så tappade en av tjejerna, som stod på landgången, sin femkronorsedel (det var vad biljetten kostade) i vattnet, och genast dök en av männen i ensemblen i vattnet och fiskade upp sedeln. Jag är inte säker på om det var Per Edström, ägare till båten, som utförde räddningsinsatsen eller någon av de andra medlemmarna.

Minnet fick mig att grunna över huruvida teaterbåten finns kvar i livet. Vid en sökning på nätet hittade jag en intressant uppsats om båtens tillblivelse: "Arena teaterbåten — från dröm till verklighet" av Eva Bowden Edström.

Och på ett annat ställe kunde jag läsa om båtens sorgliga öde:
Arena Teaterbåten
byggd 1968 på fartyget Nyttig, byggt 1860,ligger nu flytande i en vattenfylld torrdocka vid Norrnäs på Värmdön och detfinns kostym-, rekvisita- , produktions-lokaler och arkiv i land på samma adress.
Arena Teater Båten är numera en flytande teaterlokalsruin, som i brist på ekonomiska medel för underhåll sakta håller på att förvandlas till ett av naturen övervuxet flytande teatertempel.
Arena Teaterbåten ritades och byggdes åren 1966-68 och var fram till 1985 en statligt stödd regionteater för Stockholms Läns skärgårdar. Som sådan besökte den ett sextiotal spelplatser inom regionen ett par gånger om året.
1985 blev den tilltagande motvinden från högerns politiska krafter för stark och anslagen till verksamheten drogs ofattbart nog in av de politiska beslutsfattarna, som inte fattade hur viktig teaterns verksamhet var för ett område, som sedan dess varit utan teater.

Vad man vet

och vad man tror sig veta

Flowers of July and August

Om jag blev väckt ur en törnrosasömn och placerades mitt ute i naturen, skulle jag då kunna pricka in vilken månad på året det är? Naturligtvis kan jag skilja december från juli — men om det var sommar, skulle jag då kunna på en vecka när, pricka in datumet?
Flera gånger på sistone har det känts lite höstigt — men tycker jag det bara för att jag vet att sensommaren håller på att ta' över?

En god kombination

Marmelad gjord på krusbär och grapefrukt är gott.

Grattis Emily!

Emily Brontë

30 juli 1818 -1848

Gutenberg har både hennes "Wuthering Heights" och poem av de tre systrarna, men det framgår inte vem som skrivit vad.

Jag hittar en uppgift om att hon skulle ha haft ADHD, men inga belägg därför.

Oh, fröjd!

Datorn har kommit på bättre tankar!

Den svinaktiga adressen fungerar ånyo!