Sammanträffanden

en lång historia

”Konvalescenten ”

Jenny Nyström (1854– 1946)

.

Jag hade vikt en en hel dag åt "De drogo till Paris" på Liljevalchs konsthall – jag var ensam och kunde gå i min egen takt. När jag kom till Jenny Nyströms tav-la "Konvalescenten" blev jag så inspirerad av filten på tavlan att jag satte mig ned och fiskade upp rutigt papper och började göra en vävnota. Efter en stund blev jag medveten om att någon iakttog mig – bredvid mig satt en kvinna i min ålder och följde mitt arbete. När hon såg att jag lagt märke till henne, presentera-de hon sig och talade om att hon också var textilare. Liz från Skottland var på tillfälligt besök i Stockholm. Vi fortsatte samtalet på Blå Porten i ett par timmar. Se'n tog vi färjan och fortsatte till Mosebacke torg där hon skulle träffa sina vänner, som inte var intressera-de av att gå på "trista museer". Vi strövade runt på Söder, och innan vi skildes åt gjorde vi upp att jag skulle vinka av henne vid bussen till Arlanda nästa dag.

Men när hennes buss skulle gå så låg jag på KS och hade ingen aning om hur jag skulle kunna meddela mig med henne. Jag visste inte ens hennes efternamn bara att hon bodde i Edingburgh.

.

Jag har en känsla av att man kan se vem som besöker Salt

Lake City för första gången – för precis som i Saltzburg går

man som i trans och tittar på bergen som omger staden.

.

Ungefär ett år senare hälsade jag på min väninna Marsha i Salt Lake City. En dag var vi var på konsert i Tabernaklet – Marsha hade glömt en väska i bilen, medan hon sprang för att hämta den väntade jag utanför i det vackra höstvädret. Jag känner att någon tittar på mig och vänder på huvudet. Där står ett par och betraktar mig medan de talar lågt med varandra. Mannen kommer fram och ber om ursäkt för att de glor på mig, men han tyckte att han kände igen mig fast han inte kunde placera mig. Jag är säker på att jag aldrig sett honom, så vi enas om att jag måste ha en dubbelgångare.

Nästa dag får Marsha ett telefonsamtal från sin syster – deras mamma är allvarligt sjuk och ligger på sjukhus. Marsha packar en väska och jag kör henne till flygplatsen. När jag kommer hem och har kört in bilen kommer en granne springande och frågar efter Marsha. Jag förklarar, och hon frågar om jag inte vill tillbringa kvällen med dem. Klart jag vill, att sitta ensam i ett främmande hus är ingen höjdare. Grannen hade besök från Kalifornien – det visade sig vara paret från Tabernaklet som tyckte att de kände igen mig, Janet och Alistair!
När vi sitter där och smaskar i oss en citron paj (jag fick receptet, får bestämt leta fram det) kommer yngsta dottern i huset och talar om att fröken har sagt att hon måste ha omslag på alla skolböckerna i morgon. Det fattas omslag till två böcker. Istället för att ta bilen till shopping centret så erbjuder jag mig att hjälpa henne att göra omslagen. Stor sensation, kan man göra egna omslag!!! Vi hittar "butcher paper" (liknar spännpapper) i ett skåp, som vi förser med potatistryck innan vi slår in böckerna. De äldre syskonen blir så tagna av denna, för dem, nya teknik att vi tillbringar tiden ända fram till läggdags med att trycka och göra bokomslag.
När jag återvänder till de vuxna för att få nytt varmt te, kommer en av döttrarna vandrande i pyjamas. Tårarna rinner, för hon har just nu kommit ihåg att hon nästa dag ska presentera en bok av en utländsk författare. En uppgift hon har vetat om i tre månader eftersom det var meningen att hon skulle läsa boken under sommarlovet.
Jag frågar om hon har läst något av Astrid Lindgren – ingen i sällskapet vet vem jag talar om! Pippi Långstrump säger jag, och några av de vuxna känner till Pippi.
Jag kvistar över gatan och hämtar Madicken som var avsedd som present i nästa familj jag skulle besöka.
Klockan är mycket innan jag berättat innehållet och Lisa skrivit ned vad hon ska berätta.
Nytt varmt te, alla barnen har somnat och jag kan för första gången börja umgås med de vuxna. Kathy, mamman i familjen frågar hur det kommer sig att jag känner till utländska böcker. Jag hade ju inte hunnit berätta att jag var svenska.
Alistair lutar sig fram och säger: "men då vet jag vem du är". Du träffade min syster Liz på ett museum i Stockholm förra året!
Han hade sett bilderna från vår promenad på Söder.
Så roligt att hitta Liz – och så skönt att få förklara varför jag inte kunde komma till bussen.

P.S.
Fick en ny Madicken hemifrån att ge till mina Amish vänner. Jag hade varit lite osäker på vad som lämpade sig i familjen och kom fram till att Madicken kanske var bättre än Pippi. När Naomi får syn på boken säger hon på en gång: "det är väl samma författare som skrivit Pippi Långstrump?"
Så finns det de som säger att Amishfolket är obildade därför att de inte ser på TV och läser de vanliga dagliga tidningarna. Jag kan inte tala för alla i sekten – men jag vet att mina vänner är mer allmänbildade än genomsnittsamerikanen.