Till tråkighetens försvar

Lyssnar på radio medan jag är huslig – bestämmer mig för att ge programmet en chans, fast jag är irriterad på skratten, tempot och tramsigheten.

Redan innan jag slog på radion hade jag funderat på den underskattade tråkigheten – och nu får jag vatten på min kvarn. Vad får folk i allmänhet och programmakare i synnerhet att tro att allt: programmet, umgänget ja hela livet blir bättre bara för att man skrattar efter var och vartannat ord.
Man ska inte underskatta skrattet – det äkta skrattet – men att tro att bara man skrattar är man glad, är lika illa som att knapra antibiotika så fort man nyser.

Vänjer man ungar vid att det alltid ska hända något – och det ska vara högt tempo och många skratt – så är det väl inte så konstigt om man till slut inte kan springa fortare och skratta högre. Och det är då, inbillar jag mig, man gnyr över att det inte finns något att göra – och för att råda bot på denna fasansfulla sysslolöshet så slår man ut fönster eller eldar upp en skola eller två.

Jag tror att vi mår gott av att ha det lite tråkigt ibland – och då talar jag om den vardagliga mjältsjukan. Bara ordet mjältsjuk får mig förresten på gott humör – jag associerar genast till romaner som är så dåliga att de är läsvärda. Vilket är lite orättvist för jag tror att man kan hitta ordet både i Fredrika Bremers och Louisa May Alcotts böcker. Och då i en salongsfähig variant, så att man för sitt inre öga ser bleka, snörda och sysslolösa damer med luktsaltet i högsta hugg.

Esaias Tegnérs spleen tycks ha varit av allvarligare slag – på nätet kan man hitta flera artiklar som omnämner hans dikt "Mjältsjukan" i samband med psykiatrisk forskning.



Jag stod på höjden av min levnads branter,
Där vattendragen dela sig och gå
Med skummig bölja hän åt skilda kanter;
Klart var där uppe, där var skönt att stå.
Jag såg åt solen och dess anförvanter,
Som, se'n hon slocknat, skina i det blå;
Jag såg åt jorden, hon var grön och härlig,
Och Gud var god och människan var ärlig.


Då steg en mjältsjuk svartalf upp, och plötsligt
Bet sig den svarte vid mitt hjärta fast;
Och se, på en gång allt blev tomt och ödsligt,
Och sol och stjärnor mörknade i hast;
Mitt landskap, nyss så glatt, låg mörkt och höstligt,
Var lund blev gul, var blomsterstängel brast,
All livskraft dog i mitt förfrusna sinne,
Allt mod, all glädje vissnade där inne.


Vad vill mig verkligheten med sin döda,
Sin stumma massa, tryckande och rå?
Hur hoppet bleknat, ack, det rosenröda!
Hur minnet mulnat, ack, det himmelsblå!
Och själva dikten! Dess lindansarmöda,
Dess luftsprång har jag sett mig mätt uppå.
Dess gyckelbilder tillfredsställa ingen,
Lös-skummande från ytan utav tingen.


Dig människosläkte, dig bör jag dock prisa,
Guds avbild du, hur träffande, hur sann!
Två lögner har du likväl till att visa,
En heter kvinna och den andra man.
Om tro och ära finns en gammal visa,
Hon sjunges bäst, när man bedrar varann.
Du himlabarn! hos dig det enda sanna
Är kainsmärket, inbränt på din panna.


Ett läsligt märke av Guds finger skrivet
Vi gav jag förr ej på den skylten akt?
Det går en liklukt genom mänskolivet,
Förgiftar vårens luft och sommarns prakt.
Den lukten är ur graven, det är givet;
Grav muras till, och marmorn ställs på vakt.
Men ack, förruttnelse är livets anda,
Stängs ej av vakt, är överallt till handa.


Säg mig, du väktare, vad natten lider!
Tar det då aldrig något slut därpå?
Halvätne månen skrider jämt och skrider,
Gråtögda stjärnor gå alltjämt och gå.
Min puls slår fort som i min ungdoms tider,
Men plågans stunder hinner han ej slå.
Hur lång, hur ändlös är vart pulsslags smärta!
O, mitt förtärda, mitt förblödda hjärta!


Mitt hjärta? I mitt bröst finns intet hjärta,
En urna blott med livets aska i.
Förbarma dig, du gröna moder Herta,
Och låt den urnan en gång jordfäst bli;
Hon vittrar bort i luften; jordens smärta,
I jorden är hon väl ändå förbi,
Och tidens hittebarn, här satt i skolen,
Får kanske se sin fader – bortom solen.

0000000000000000 Esaias Tegnér,

000000000000000000 Mjältsjukan (1825)