Matteus 5:37

Var i denna värld med småprat kan jag finna
En longitud utan någon plattityd?

............................. Christopher Fry

Elderly Quaker Lady

okänd konstnär.

Bloggblad har varit på "reträtt". Alla som lämnat kommentarer tycks vara positiva till det – men jag vet av erfarenhet att långt ifrån alla är det. För inte så länge se'n diskuterade jag företeelsen med några vänner, och i vår lilla grupp (fem personer) var oenigheten lika stor som enigheten hos Bloggblad.
A. tyckte att det var ett löjligt geschäft – lättförtjänta pengar för arrangörerna, inga föreläsare, inget program, bara lite käk till tysta kärringar.
B. skulle hellre dö än att hålla mun en hel helg.
C. skulle jättegärna åka, bara hon hade råd.
D. tyckte det var OK, men skulle aldrig komma på tanken att betala för att vara tyst.
Själv har jag lika stort behov av tystnaden som av det goda samtalet. Småprat kan vara givande, men jag har svårt för att prata för att hålla tystnade på av-stånd. Ända se'n jag var i tonåren har jag under långa perioder vistats ensam i min lilla stuga i skärgården, och tycker att den självvalda ensamheten är givande och rofylld.

Jag har märkt att det finns människor blir provo-cerade om man svarar på en fråga med ett bibliskt kärnfullt nej eller ja.
Jag tillhör det motsatta lägret som irriteras över den ständiga svadan och som retar mig på alla onödiga fraser många människor fyller ut både tal och skrift med.
Men jag fann min överman i tystnad en gång.
Vår familj, med gäster, hade varit på en hembygds-gård där man demonstrerade hur man levde förr i världen. Där vävdes och ystades, man gjorde takspån och kolade, och nere vid vattnet färgade man garn och åt våfflor.
En av våra mycket sociala gäster, knöt nya vänskaps-band med såväl andra besökare som med de som demonstrerade olika hantverk. Han skröt med mina kunskaper och delade ut min adress till höger och vänster. En av tjejerna som demonstrerade vävning blev intresserad och frågade om hon fick titta in i min verkstad på väg hem till södra Sverige om några da'r.
Ett par dagar senare stod hon utanför dörren. Jag visade henne min verkstad och vi yrkespratade – fast det var mest jag som pratade. Eftersom hon inte visade några som helst tecken på att ge sig av, frågade jag om hon ville komma med hem och äta middag. Med ett hus fullt av gäster kunde jag ju inte gärna bli stående i verksta'n hela da'n.
Ulla-Britt följde med hem – vid middagsbordet var stämningen hög, och samtalet flöt snabbt som det plägar i sällskap där man känner varandra väl. Att hon inte sa' så mycket då tyckte jag väl inte var så konstigt. Men hon sa' inget se'n heller – hon satt och satt, och hon teg och teg. Klockan blev mer och mer, gästerna gick och la' sig, och där satt vi och teg tillsammans. Jag frågade om hon ville kinesa på en soffa, eftersom det var rätt sent. Nej, hon skulle åka vidare – och så satt vi en timme eller två och bara teg. Jag försökte få igång samtalet, men det tynade snabbt bort i brist på bränsle. Till slut gav jag upp och vi bara satt. Nu minns jag inte hur många timmar som gick innan hon till slut tackade för sig och for sin väg – men det var långt efter midnatt.