Lite sent ute

Det stora Vasaloppet, från Sälen till Mora, åktes i år för tionde gången. Segeräran och lagerkransen hemförde denna gång Anders Ström från Mora, som för niomilasträckan använde en tid av drygt 6½ timmar. Bilden t. h. visar Ström bredvid sin mor, omgiven av lyckönskande vänner.

Detta läser jag i Svenska Journalen n:r 11 14 mars 1931.

På nätet hittar jag en sida som handlar om Vasaloppet, där hittar jag under “unika lopp” följande notis:

1931: Första Mora-segern

Vasaloppet firade 10-årsjubileum när hemmasonen Anders Ström efter en heroisk spurt gav IFK Mora den första segern i niomilatävlingen. Anders Ström passerade hälsingen Hilding Olsson på upploppet och vann med sju sekunders marginal.

På ett annat ställe ser jag att den exakta tiden var 6.37.47 och kranskullan hette Anna-Britta Mattsson.

Eftersom jag inte håller reda på vem som vinner Vasloppet när och på tider, kikar jag i tabellerna och ser att första Vasaloppet vanns av Ernst Malm på 7.32.49 och förra året vann Jörgen Brink på 4.02.59.

Hur mycket snabbare kommer man att kunna åka?

Kommer att tänka på den gamla historien om mannen som tränade för Vasaloppet, men var lite bekymrad över matfrågan. En vän försöker lugna honom och säger: "det serveras ju blåbärssoppa efter vägen". Varpå mannen genmäler: "ja, men det är ju bara första da'n".

Grattis Henrik!

Henrik Johan Ibsen

20 mars 1828 - 23 maj 1906

Xylografi av Henrik Ibsen (1828-1906).

Inte förrän jag var relativt vuxen insåg jag att Ibsen inte bara var dramatiker. Jag plöjde igenom hans dramatik i tonåren men kom aldrig på tanken att ta’ reda på något om mannen bakom dramerna.

Först när en norsk väninna berättade om hur hon storgråtit då de läste Terje Vigen i skolan, hittade jag till hans diktning. Upptäckte att vi faktiskt hade några av hans diktsamlingar hemma i bokhyllan.

Dikten utspelar sig under Napoleonkriget och är av de storvulna slaget som jag har lite svårt för, även om jag kan uppskatta diktningen — och framför allt den suggestiva rytmen i dikten.

Den som är nyfiken på dikten kan läsa den här, på norska och med illustrationer av Christian Krogh.

Ett minne utan knorr

Hittade den här fina bilden från Albany i staten New York, när jag rotade bland Gutenbergs böcker i dag, och kom att tänka på att jag för länge se’n lovat Wendy att berätta om en natt i sagda stad. Inte för att det är något särskilt med det minnet, men därför att Wendy gått på universitetet där.

Huset ovan är ett av fyra 22-våningars elevhem på universitetsområdet. Bilden har jag hittat på nätet, så jag vet inte om det var just i det huset min väninna bodde. Men i ett av dem bodde hon, på sextonde våningen, när jag hälsade på henne. Hon och två andra tjejer hade ett stort rum tillsmmans och två sovrum. I det ena sovrummet bodde Nancy ensam, eftersom hon var “ordningsman” — det andra rummet delade min kompis och Marcia. Det hör till saken att Nancy var väldigt kvällstrött, och alltid la’ sig långt före alla andra, men första kvällen jag var där, höll hon ut fast hon uppenbarligen var dödstrött. Vid ett tillfälle, strax efter midnatt, mumlade hon: “jag önskar att jag kunde gå och lägga mig”. Mary Ellen, min kompis, såg lite konfunderad ut, och skulle just säga något när en ilsken ring signal ljöd genom hela byggnaden. Jag fattade ingenting, men mina kompisar stönade (ja, inte Nancy som visste om det) och sa’ “brandövning”. Alla skulle grabba tag i en handduk och börja gå nedför trapporna. Halvvägs nere slog det mig att om det inte var en brandövning, skulle det nog ha varit smart om jag fått mig mig pass och pengar. Men det var bara en övning, och allt som hände var att vi var tvungna att stå och vänta i ungefär 20 minuter i oktobernatten innan vi fick gå in igen. Ryktet om brandövning hade spritt sig på universitetet — massor av killar hade kommit dit för att få se när 500 tjejer i pyjamas och papiljotter kom ut på gården.

Se’n återstod bara att klättra upp för alla sexton trappor igen.

Grattis William!

William Allingham

19 mars 1824 eller 1828 - 18 november 1889

En av mina favoritpoeters födelsedag. Tulltjänstemannen från Irland som blev poet. Eller är man kanske poet?

William slutade skolan vid fjorton års ålder och började arbeta på den banken där hans far arbetade, men kom så småningom att arbeta för tullverket. Mellan 1846 och 1870 arbetade han som tulltjänsteman på olika orter både i England och Irland. Visserligen flyttade han till London 1854 för att arbeta som journalist — men det slog inte väl ut och han återvände till Irland och sin tjänst inom tullverket.

Inte förrän 1870 lämnade hans in fasta tjänst för att skriva på heltid.

Dikten “The Fairies” är kanske den mest kända av hans poem. Det är den som börjar:

Up the airy mountain,

Down the rushy glen,

We daren’t go a-hunting

For fear of little men;

Wee folk, good folk,

Trooping all together;

Green jacket, red cap,

And white owl’s feather!

Jag häpnar ständigt över alltings sammanhang. När jag för länge se’n läste William Allinghams “The Diary”, hans dagbok utgiven och redigerad av hans änka Helen och D. Radford, upptäcker jag att han umgicks med många av mina andra favoriter. Han var till exempel nära vän med Dante Gabriel Rossetti, vars syster Christina är en av mina stora favoriter.

Dessutom gifte han sig 1874, med Helen Paterson, en av mina favoritakvarellister.

En annan berest nalle

Den här nallen kunde ha ställt till det för min mor — om inte en rådig sjöman gripit in är det tveksamt om jag suttit här och bloggat nu.

Min mor fick Teddy när hon var två år, och den följde henne i ur och skur i många år. Även på resorna till Sverige för att hälsa på släkten — mors släkt, inte nallens.

På en av resorna med S/S Stockholm var det ohyggligt blåsigt, de flesta passagerarna blev kvar i sina hytter — så ock min mormor. Men inte mor, hon missade inte en måltid till personalens förnöjelse. Det slutade med att hon och kaptenen under livligt samspråk delade bord vid varje måltid.

Med på resan fanns ett par andra barn, som på barns vis tyckte om att retas — en gång, fick de tag på Teddy och hivade honom över relingen. Men barnen hade inte erforderlig kraft i arm, utan nallen hamnade på en smal kant utanför relingen. Tanke och handling har alltid varit ett hos min mor, och ingen skulle få dränka hennes Teddy, alltså klättrade hon över relingen —

eller avsåg att göra det, för just som hon skulle glida ned på utsidan upptäckte en av männen i besättningen vad som pågick, tog mor i hampan och lyfte in henne — och Teddy.

Den som gör en resa

har som bekant en del att berätta när resan är avslutad, och bara minnena återstår. Kanske inte alltid något av vikt — ofta är det väl så att det är roligare för resenären att minnas sin resa, än för de stackars åhörarna att lyssna på dammiga minnen. Fördelen med att skriva ned sina minnen är ju den, att läsaren väljer själv om han ska “lyssna” färdigt, eller gå därifrån.

Gårdagens minne genererade fler flygminnen. Som den gången jag skulle besöka vänner lite varstans i Staterna. Bokade man hela resan i Sverige och flög med samma bolag kunde man resa till överkomliga priser — kruxet var att ofta var det märkliga förbehåll kopplade till den sortens biljetter. Ibland var man tvungen att stanna ett visst antal timmar på en flygplats innan man flög vidare, andra gånger måste man mellanlanda någonstans även om det gick att flyga direkt.

Den här gången flög jag med ett Atlantabaserat bolag — och resrutten blev minst sagt märklig — och tröttsam. Från New Hampshire skulle jag till Utah, och då var det väl inte så stor omväg att flyga till Atlanta och där byta till ett plan till Salt Lake City. Men se’n började konstigheterna, efter besöket där skulle jag vidare till San Francisco, och blev då tvungen att flyga tillbaka till Atlanta för att kliva på ett plan till San Francisco. Från San Francisco är det inte så långt till Dallas i Texas, men — ni har väl redan räknat ut hur det blev — jag flög tvärs över hela kontinenten till Atlanta för att byta till ett flyg tillbaka till Texas. Därifrån skulle jag faktiskt till Georgia, så då var det helt naturligt att landa där igen.

Med alla dessa uppehåll i Atlanta, har jag ingen aning om vilken av gångerna en man som klev av flyget samtidigt som jag frågade om jag var svenska. Han kom framifrån första klass och jag bakifrån den mer anspråkslösa avdelningen när vi möttes i kabindörren. Han var inte berusad — men inte heller helt nykter. Varför han frågade just mig av alla blonda blåögda passagerare, om jag kom från Sverige, förstår jag inte — kanske var det mina flätor. Jag erkände på en gång och då frågade han mig om jag kände Lars Johansson i Bandhagen. Helt sanningsenligt kunde jag säga att jag inte gjorde det — då föreslog han att jag skulle äta middag med honom. Jag hade flera timmar på mig, och skulle mycket väl ha kunnat göra det, men sa’ att jag inte hade tid. Det är märkligt hur automatiskt, åtminstone jag, avböjer den sortens erbjudande. Efteråt tänkte jag att det skulle ha varit roligt att ha tackat ja — och få se hans min när han upptäckte att han bjudit en människa som varken åt kött eller nyttjade alkohol.

På tal om alkohol

Görel Kristina skriver i dag om vådan av alkoholkonsumtion ombord på flygplan. Naturligtvis håller jag med, även om jag aldrig själv upplevt farliga situationer, förorsakade av alkohol, när jag flugit. Däremot rinner det till i minnesbanken och ett gammalt flygminne gör sig gällande.

Jag var nitton år gammal och på väg hem från Winnipeg, strax före jul. På den tiden var det inte så kinkigt med bagaget, så förutom de två jätteväskorna jag checkade in, släpade jag på ett osannolikt stort och brokigt handbagage. Förutom en sprängfull väska hade jag en STOR spargris, som mina kompisar gjort åt mig för att jag skulle spara pengar till nästa resa. Den gick inte ner någonstans, utan hängde i ett snöre kring halsen. Min goa teddybjörn gick inte heller ned, så den hade jag under armen. Tror säkert att jag hade mer lösa pryttlar, men minns inte längre vad.

Fullt så lätt klädd var jag inte

- det var ju december

Jag skulle byta plan i Montreal, och till min stora lättnad står där en karl och ropar att passagerare till Köpenhamn kan följa med honom. Jag lämnar ifrån mig biljetten och får veta att jag har flera timmar på mig innan planet går — det gjorde mig förvånad, men saker och ting ändras ju, så jag tänkte inte mycket på det. Jag trodde nämligen att jag hade en knapp timme på mig. Jag tog mitt handbagage och letade upp en lugn vrå, rätt långt ifrån den vänliga SAS personalen, där jag slog mig till ro med en bok. Jag hade inte suttit länge förrän mannen från SAS kommer springande — att han hittat mig var nog lite av ett under — och säger att min biljett var utställd på Air Canada och inte SAS, och mitt plan går NU, SPRING!

Jag visste nog att jag flög Air Canada, men hade aldrig uppfattat att det var SAS personal jag hade talat med! Så vi sprang, jag med en spargris, min bok och lite småplock i famnen och SAS-mannen med min tunga väska i ena handen och nallen i den andra. Vi hann. Han tryckte in mig i kabinen just som de skulle stänga dörrarna.

Det var en nästan tom kabin, jag skymtade några personer rätt långt bak — jag kom att sitta mitt i planet, med tre män bakom mig — de enda passagerarna förutom familjen längst bak.

Tre platser där jag kunde bre' ut mig — det var precis vad jag behövde, eftersom sova var allt jag ville just då. Precis när jag kände hur omvärlden försvann och höll på att somna, blev männen bakom mig väldigt högljudda. Och ljudnivån avtog inte — de spädde på med konstlad glädje och blev mer än uppsluppna.

En flygvärdinna kom fram och bad om ursäkt och frågade om jag ville byta plats. Det vill jag naturligtvis, och snart sov jag på behörigt avstånd från de muntra herrarna. Några timmar senare, när jag ätit och tänkte återuppta' min skönhetssömn, kommer en av de överförfriskade herrarna och slår sig ned bredvid mig. Börjar med att be om ursäkt, och kastar sig in ett samtal som jag inte minns mycket av eftersom jag bara ville sova. Ett minns jag, han sa' att han och de andra två männen arbetade för Air Canada — visst, gubbe lilla, tänkte jag, bre' på ordentligt. Så småningom blev jag av med honom och kunde sova ända tills det var dags att landa i Köpenhamn.

Måste medge att jag blev lite snopen när jag såg att de tre glada herrarna vinglade in genom en grind där det stod att bara personal hade tillträde. Själv försökte jag lokalisera mig, och medan jag höll på med det såg jag genom glasväggen hur mannen som pratat med mig, hejdade en flygvärdinna, plockade upp något ur sin plånbok medan han dividerade med flygvärdinnan som skakade på huvudet när han pekade på mig. Jag hade börjat gå när flygvärdinnan kom springande med ett visitkort i nypan. Hon, som hela tiden vetat att jag var svenska, berättade att mannen envisats med att hon skulle ge kortet till den kanadensiska flickan — men hon visste ju att det inte fanns någon kanadensisk flicka ombord, så det tog en stund innan hon fattade att det var den svenska flickan som skulle ha visitkortet med en hälsning om att nästa gång jag skulle flyga Air Canada, skulle jag kontakta honom.

Har aldrig flugit med dem igen, och visitkortet har jag inte kvar — men jag har ibland funderat på vad som hänt om jag kontaktat honom. Billigare biljett — i så fall, med eller utan motprestation?

min beresta nalle

Berta Hansson

Det är väl som 17 att man i de flesta kommuner tycker att man kan sparar på kulturen. I min kommun byggdes ett nytt bibliotek för rätt många år se'n nu, visst är det är trevligt, men på tok för trångt — och dessutom i utkanten av samhället. Och ännu trängre har det blivit se'n man blivit tvungen att skaffa datorer som allmänheten har tillgång till. Jag tycker visst att det ska finnas datorer att tillgå för alla som så behöver — men inte på bekostnad av barnböckerna som det blivit på vårt bibliotek. Jag går inte lika ofta till biblioteket nu som tidigare, det är inte lika trevligt som innan datorerna införskaffades.

Magasinet var för litet redan från början, och här som på de flesta bibliotek, måste man göra sig av med böcker. Det borde jag väl inte klaga över, eftersom det innebär att jag släpar hem kasse efter kasse, till brädden fyllda av de mest fantastiska böcker.

Senast kom jag hem med böckerna jag visade en bild på häromdagen. Lena Cronqvist hör i sanningens namn inte till mina favoriter och jag vet inte så mycket om henne — men då har jag ju verkligen anledning att lära mig mer om henne och hennes konst. Men till hennes bok har jag inte hunnit än, jag började läsa "Berta Hansson" av Gunilla Carlstedt och Christian Åkerlund, en bok som gavs ut i samband med den retrospektiva utställningen Berta Hansson 1910-1994. Jag har ju tidigare läst Berta Hanssons egen bok, "Mina ungar, dagbok från en byskola", där hon brättar om sitt liv som lärare i Fredrika i Västerbotten.

Skrivande pojke.

Akvarell. 1943

Men i den här boken får jag veta vad som hände se'n — se'n hon slutade undervisa och blev konstnär på heltid, om hennes umgänge med vänner som Vera Nilsson, Siri Derkert, Maj Bring, Walter Ljungquist, Sara Lidman och många fler av den tidens främsta kulturarbetare.

Boken belyser även hennes stora omfång som konstnär — i Fredrika hade hon mest tecknat sina ungar och målat akvarell, men nu arbetar hon i andra material som textil och lera.

Hässjor.

Olja. 1940-tal

Sara Lidman

Olja. 1950-tal

Kor

Kol. 1970-tal

Barnporträtt

Lergods. 1970-tal

När hennes syn på 80-talet blev sämre övergick hon till grafik, använde gamla motiv och arbetade med torrnål på koppar.

I sin dagbok skriver hon

Det finns många ord om konsten,

stora ord på papper.

Konsten är si,

konsten är så.

Idag.

Igår.

Imorgon.

För mig är det luften jag andas.

Vilken outhärdlig situation

sa Beethoven om sin dövhet.

Jag överför hans ord till mina ögon

och instämmer i all enkelhet:

vilken outhärdlig situation.

Hör ni ödesfåglar.

Fågeln i mig sträcker ut vingarna

och flyger vart den vill i nattens timmar.

När morgonen kommer vilar den sig på min målarduk.

Häckningstiden är snart förbi och

fågelstrecket ska ge sig av.

Ska vingarna bära.

Tre fåglar

Olja, ca 1990

Grattis Anna-Lisa!

Anna-Lisa Wärnlöf

15 mars 1911-1987

Jag har länge tänkt skriva om Anna-Lisa Wärnlöf, Claque, så upptäcker jag att hon skulle ha fyllt hundra år i dag. Det kan jag ju inte missa, även om jag inser att jag vet väldigt lite om personen bakom de fantastiska böckerna om Pella. För det är kanske den serien som är mest känd, även om jag vet att många läste och tyckte mycket om “Boken om Agnes” som är en självbiografisk berättelse om hennes barndom. Jag vet att hon finns med i samlingsvolymer om svenska barn- och ungdomsförfattare (Min väg till barnboken?), men det är länge se’n jag läste de böckerna. På nätet finns det ytterst lite att hämta, annat än verksförteckningar. Kanske är det så hon ville ha det för hon lär ha levat ett undandraget liv. Har ni inte böckerna i den egna bokhyllan, gå till biblioteket, be att de rotar fram dem från magasinet eller beställer hem böckerna — alla! De är i allra högsta grad läsvärda, humoristiska men ibland med en mörk underton, kanske märks den tonen mest i “Fredrikes barn” och “Pojken en trappa upp“. Skulle du liksom jag ha läst dem alla, kan jag bara rekommendera en omläsning.

När en av mina bästa vänner var trött på livet, och inte såg några ljuspunkter, satte jag böckerna om Pella i händerna på henne. Långt efteråt har hon berättat att det var början på vägen tillbaka till ett normalt liv.

För övrigt tycks hennes man, konstnären GustavAdolf Wärnlöf vara lika anonym — kan bara finna några få rader om honom på nätet.

Grattis Doris!

Doris Eaton Travis

14 mars 1904 – 11 maj, 2010

bilden tagen i april 2010

Jag hade aldrig hört talas om Doris, förrän jag upptäckte att det var hennes födelsedag i dag. Men det är väl inte så konstigt med tanke på att jag sett ytterst få filmer i mitt liv — fast jag har faktiskt hört talas om Ziegfeld Follies, även om jag aldrig besökte någon av föreställningarna. Mycket beroende på att de upphörde 1931.

Doris debuterade på Broadway som 13-åring och anställdes 1918 som den yngsta Ziegfeld flickan genom tiderna.

Som 17-åring debuterade hon i en romantisk stumfilm, “At the Stage Door”. Samtidigt som hon fortsatte att uppträda på Broadway, spelade hon med i ett flertal stumfilmer under 20- och 30 talet.

När hennes scen och filmkarriär dalade flyttade hon till Detroit där i över 30 år arbetade som dansinstruktör, och även ansvarade för ett 20-tal dansskolor, skrev artiklar om dans och var i sju år värdinna för lokala TV program.

Så småningom pensionerade hon sig från dansen och flyttade med sin man till Oklahoma där de drev en ranch och födde upp tävlingshästar.

På äldre da’r tog hon upp universitetsstudier (i vilka ämnen vet jag inte), och utexaminerades med cum laude 1992.

Ända fram till någon månad före sin död deltog hon och uppträdde i olika shower och parader. Hon dog av aneurysm 106 år gammal.

Hennes självbiografi “The Days We Danced” kom ut 2003.

en bild tagen omkring 1920

Kollektiva vårkänslor

En bloggrunda ger vid handen att oavsett var i Sverige vi bloggare bor, så talar så gott som alla om det det årliga miraklet — våren. Det rapporteras om vårblommor, slask och solsken. Jag vill ju inte vara sämre jag, för även om jag inte har några vårblommor att komma dragande med, så slaskar det på det mest hänförande vårlika vis här, och man kan ana marken under snön. (Påminn mig om min hänförelse, när jag börjar klaga över att vår uppfart är bottenlös!)

Uppfarten ja, på ena sidan av den finns en gräsmatta — eller kanske snarare äng — och på den andra ett dike. Ett dike där slyet frodas, jag försöker att hålla efter det men vägen är rätt lång och förra sommaren hann jag bara med att röja halva backen. Så jag ser med glädje att rådjuren hjälper mig med detta rätt tunga arbete. Naturligtvis vore det ännu bättre om de ville ta’ mer än de ytterst grenarna.

Såg spår efter älg också, men de är ju ännu mer obenägna att böja sig ned och göra ett grundligt jobb.

Vi är många

som undrar, varför i all världen man envisas med att bygga kärnkraftverk — och i all synnerhet varför man bygger dem i områden där man vet att det inträffar stora jordbävningar med jämna mellanrum. Vi människor — eller åtminstone en del av oss, och tyvärr de i beslutsfattande ställning — har uppenbarligen drabbats av hybris när vi tror att vi kan bemästra naturkrafterna.

Mina tankar går till augusti -45, för jag ser ingen skillnad mellan så kallad fredlig kärnkaraft och atombomber, så länge en endaste människa kommer till skada på grund av helt onödiga strålskador.

Den österikiske författaren Karl Bruckner, skrev 1961 boken “Sadako will leben”, på svenska “Sadako vill leva” (“The Day of the Bomb”). Jag har en känsla av att den kommit ut med en annan titel i en senare översättning, men minns inte vilken. Det är en barnbok, och som alla goda barnböcker, lika lämpad för vuxna som för barn. Den handlar om Sadakos kamp för att överleva sina svåra skador, efter bomben — hon viker tranor men hinner aldrig vika tusen tranor. (Fast jag har en känsla av att de i boken bara rör sig om 100 tranor). För i Japan, där tranan är nationalfågeln, säger legenden att om man viker tusen tranor slår ens innersta önskningar in.

Bilden hittade jag hos Wikipedia, eftersom jag inte orkade trava iväg till verkstaden där jag har en korg full med tranor — i mitt försök att komma till tusen.

Jag är rädd för att det behövs många tusen tranor om det här ska gå vägen.

Grattis Daniel!

Daniel Lambert

13 mars 1770 – 21 juni 1809

Det finns mycket man kan bli berömd och ihågkommen för — Daniel blev det för att han var sin tids fetaste man. Han tycks ha varit en normal kille ända tills han var 20 års åldern. Då tog han över sin fars arbete som fångvaktare på Bridewell, en korrigeringsanstalt, i hemstaden Leicester. Den 180 cm långe Daniel fortsatte att sporta som han alltid gjort, men gick snabbt upp i vikt, 1793 vägde han 203 kg, 1804 hade han lagt på sig ytterligare 108 kg, och vägde alltså 311 kg. Det tycks inte ha påverkat hans liv i någon större utsräckning, han leve ett normalt liv med arbete och aktiv fritid, men när anstalten stängdes 1804 gick han i pension.

Nu hade han gott om tid men ont om pengar, vilket ledde till att han, trots att han var blyg, reste till London, i en specialbyggd vagn, och visade upp sig för pengar. Fem shillings kostade de att bese Daniel, pengar han väl behövde eftersom det kostade honom stora pengar att låta sy de kläder han behövde. Bara materialkostnaderna var enorma — en av Daniels rockar räckte till sex normalstora män.

I juni 1809, var han på ett tillfälligt besök i Stamford, när han plötsligt avled. Dödsorsaken är okänd, trots sin enorma kroppshydda lär han ha varit en ovanligt frisk man, utan några medicinska problem.

För att få ut honom ur huset blev man tvungen att riva en vägg. Till den hjulförsedda kistan gick det åt 10,4 m² trä, och trots att man anlagt en sluttning fram till graven, behövdes det tjugo man för att sänka kistan i graven.

Restriktiv publicering

Vi var fem personer i ett väntrum, och vi väntade och väntade. Nu är det väl just vänta man ska göra i ett väntrum — men nå’n måtta får det väl ändå vara, så till slut tröttnade en av männen och gick för att ta reda på varför ingenting hände. Han kom tillbaka och berättade att det var datorstrul, genast blev vi som förstaklassare som alla har en historia att berätta som påminner (eller inte har ett dugg att göra med) om det fröken just har sagt. Datorer är något vi alla tycker något om och diskussionerna blir ofta livliga när ämnet kommer upp. Vi enades alla om att datorer var jättebra — när de fungerade, och om de inte missbrukas. En av kvinnorna berättade om sin bloggande dotter, Jenny, som fotograferade allt som kom i hennes väg och stolt visade upp barn och husdjur i alla upptänkliga situationer på sin blogg.

Men hon hade slutat med det se’n en främmande kvinna hade stått utanför Tildas (dotterns), skola en eftermiddag och tilltalat barnet med hennes namn och sagt att hon hade lovat Jenny att skjutsa hem Tilda. Tack och lov hade en annan mamma hört det, och blivit misstänksam eftersom hon, liksom den främmande kvinnan, läst Jennys blog. Där stod nämligen att Tilda skulle gå hem ensam från skolan för första gången.

Det var tydligen en rådig mamma som noterade bilmärke och nummer på den främmande kvinnans bil, och se’n inte släppte Tilda ur sikte förrän hon kunde överlämna henne till Jenny. Saken polisanmäldes och kvinnan greps. Hur det gick se’n vet jag inte eftersom det här hade inträffat så nyligen.

När jag berättade det här för en kompis, kunde hon ge mig flera liknande exempel från sin bekantskapskrets. Bland annat om en kollega som blivit förföljd av en främmande karl, sedan någon lagt ut bilder från en fest kollegan varit på.

Obehagligt minst sagt. När man själv inte kommer på tanken att förfölja eller kidnappa någon, är tanken så främmande. Jag lägger naturligtvis aldrig ut bilder på mina vänner och deras bostäder utan att fråga om lov, men det här får mig att undra om man någonsin ska göra det.

Ett spretigt inlägg

En kall vacker morgon, nätternas minusgrader och solens inverkan på dagarna har förvandlat snötäcket till en väv i crêpe eller kanske bruten kypert.

crêpe äv. crèpe [kräp´]

HIST.: sedan 1889; av fra. crêpe med samma bet.; ur lat. crispus 'krusig'; jfr kräpp

Snön visar även att vi haft besök av en hermelin i natt, för länge se’n hade vi ett par under huset — och inte en enda mus inom synhåll. Nu hoppas jag verkligen att det här är en ny hyresgäst. Faktum är att jag inte sett spår av möss på ett tag. Om det beror på Olgakatts förslag att ställa begagnad kattsand på strategiska platser, eller om hermelinen gör sin plikt som utkastare är svårt att säga.

Timmarna rinner som sand mellan fingrarna, innan jag hinner slå mig ner vid datorn har i regel alla bloggidéer försvunnit samma väg som timmarna. Nej, inte riktigt — i regel finns tanken i form av ett ord eller två i datorn. Men att arbeta från två datorer gör att jag sällan hittar just det jag letar efter. (Pia, det är därför jag fortfarande inte svarat på hela din utmaning). Och hur jag ska få min “riktiga” dator att återfå hälsan övergår mitt förstånd.

Kommer sällan ihåg att kika på Feedjits lista, men när jag gör det häpnar jag alltid över vilka ord eller fraser som har lett läsarna till bloggen. För någon vecka se’n var det Gunnar Widegren, inte en författare i ropet precis, så någonstans måste han ha omnämnts, och gjort folk nyfikna. Tors träl är ett annat sökord som alltid dyker upp i klunga — och tåvärmare, men det hoppas jag få ihop ett inlägg om snart.

Så grunnar jag på hur jag ska dölja hålet i väggen som rörmokarna sågade upp i jakten på rätt rör. Nu fanns inte rätt rör där — men luckan finns där nu. Jag kunde förstås gömma min samlade förmögenhet där — den går gott och väl in — men det är ju som synes inget lönnfack. Den sitter så långt ner på väggen att en tavla eller bonad inte är en lösning. Möjligtvis en grund bokhylla — men den måste vara så grund att jag förmodligen måste göra den själv, och det är inte riktigt vad jag drömmer om just nu.

För övrigt är det inte bara Isabella Beeton som har födelsedag i dag, förutom flera av mina vänner och släktingar så är det även Evert Taubes, Alice Tegnérs och James Taylors födelsedag.

Den senaste gåvan från vårt bibliotek har jag för avsikt att återkomma till.

Grattis Isabella!

Isabella Mary Beeton

12 mars 1836 – 6 februari 1865

Isabella, som var känd som Mrs. Beeton, är lika välkänd i Storbritanien som Kajsa Warg är här. Lika ofta citerat som "man tager vad man haver" (jo, jag vet att det ska vara: "man tager om man så haver") är Mrs. Beetons: ""first, catch your hare", som inleder ett recept på hur man tillagar hare.

Isabella hann med förvånansvärt mycket under sitt korta liv. Maken, med ett tvivelaktigt förflutet, vilket förmodligen inkluderade syfilis, var i förlagsbranchen och tycks ha varit ett driftig karl. Han insåg snart att en publikation som vände sig till kvinnor saknades på marknaden, och gav raskt ut en, där den unga Isabella medverkade. Mellan sina graviditeter, förlossningar och avlidna spädbarn, började hon samla recept, provlaga dem och redigera dem för att de skulle bli lättbegripliga. Man är tämligen säker på att hon inte skapade recepten själv, men det var hon som införde dagens sätt att skriva recepten, med en lista på ingredienserna överst i receptet. I fem år ägnade hon sig åt detta innan boken "The Book of Household Management Comprising information for the Mistress, Housekeeper, Cook, Kitchen-Maid, Butler, Footman, Coachman, Valet, Upper and Under House-Maids, Lady’s-Maid, Maid-of-all-Work, Laundry-Maid, Nurse and Nurse-Maid, Monthly Wet and Sick Nurses, etc. etc.—also Sanitary, Medical, & Legal Memoranda: with a History of the Origin, Properties, and Uses of all Things Connected with Home Life and Comfort" kom ut 1861. Boken 1112 sidor innehöll över 900 recept förutom goda råd i hur man driver ett viktorianskt hushåll.

Boken kom ut i en reviderad upplaga efter hennes död, och maken som uppenbarligen insåg att Mrs. Beeton var ett lukrativt varumärke, höll tyst med hustruns död. Ännu några år senare, 1870 utkom hennes stora bok om handarbete. "Beeton's Book of Needlework". Innehållet i den hade liksom det mesta av kokbokens innehåll, först varit publicerat i någon av makens tidskrifter.

Kleptomankisse

Det har skrivits många artiklar, och gjorts många TV-inslag om Dusty på sistone. Han är kleptomanen ingen kommer på tanken att arrestera, man skrattar, rycker på axlarna och hämtar tillbaka sina underkläder, handskar, sko, leksaker eller vad nu Dusty har snott under natten.

Beteendet lär inte vara helt ovanligt hos katter som bor i en miljö där deras jaktbehov inte blir tillfredsställt. Missriktad predation kallas den obotliga åkomman.

I Staterna, Dustys hemland, finns det nog ingenting som är för obetydligt för att det inte ska få en egen parad, så i Redwood City där kissen bor, hålls en årlig parad till förmån för stadens djur. I år får Dusty äran att leda paraden, och en del av hans tjuvgods kommer att auktioneras ut. Dusty är en hittekatt, och intäkterna kommer att gå till den organization (Humane Society) varifrån han adopterades. Legalt häleri?

ä

Hört

På radio:

"Bita huvudet av skammen."

I kassan:

"Vänta, jag har nog lite lösmynt."

Ett monster fyller år

Bild från Wikipedia

Den 9 mars 1959 betraktas som Barbies födelsedag eftersom det var den dagen den första Barbiedockan visade på en leksaksmässa i New York.

För ett par år se’n skrev jag om Barbies föregångare Lily — då hittade jag inget som bekräftade att hon verkligen var en föregångare — nu kan jag läsa på Wikepedia att så är fallet. Det står för övrigt en hel del om den älskade och hatade dockan där, för den som har tid och ork att läsa det.

Visst har jag förstått att det finns en hel industri kring Barbie och alla hennes tillbehör, ändå blir jag lätt chockad när jag ser de fula sidorna, enbart riktade till tjejer, som handlar om Barbie — och som naturligtvis bara syftar till att få ungarna att köpa fler dockor och fler tillbehör.

Också en sorts strömbrytare

Magdalena talar om detaljer som skiljer amerikanska och svenska hem åt. De är rätt många, men det som jag kom att tänka på är armaturen. Och då tänker jag på takbelysningen som inte alltid har en strömbrytare på väggen, utan man ska grabba tag i en snodd som hänger ner från taklampan, och dra i den. Den sortens lampa hade de i köket hos en familj i Kanada där jag bodde i min ungdom. Det var ett gammalt hus, jag misstänker att det ursprungligen inte fanns toalett inne, utan att den var påbyggd på senare år — den låg nämligen utanför ytterdörren i en slags köksfarstu. Så första kvällen jag var där fick jag noggranna anvisningar om hur jag skulle ställa upp patentlåset om jag gick på toa på natten, så jag inte skulle bli utelåst. Däremot glömde familjen att instruera mig i hur man spolade toaletten — den krävde nämligen en speciell teknik för att sluta spola. Det blev jag varse på natten när jag med fasa såg hur vattnet steg allt högre i toaletten för att så småningom rinna över på golvet.

Som så ofta händer när man byter miljö och matvanor, ville mina tarmar inte anpassa sig till nymodigheterna utan protesterade genom att slå dubbelknut på sig själva. Efter ett par veckor blev jag ju tvungen att fråga om de hade något medel mot detta. Något som engaged hela familjen — det bakades bran muffins, med dubbelt så mycket kli som vanligt, och alla kända huskurer dammades av — och inget hjälpte. Nästa steg blev laxermedel, något liknande som fanns i Sverige förr i tiden som såg ut, och smakade, som choklad (purex?). Tur att det var gott för jag åt flerdubbla doser utan att mina tarmar reagerade.

Det här var i september, och en ljummen vacker kväll satt vi ett gäng ungdomar längst ned i trädgården och löste alla världens problem, allt under det att vi åt plommon, massor med plommon.

På natten vaknade jag med knip — och kände att det gällde at skynda sig. Jag rusade ned för trappan, svängde 180° och in i köket, famlade efter snöret för att tända lampan och så gällde det att ställa upp låset på dörren och äntligen in på toa. Det tog en bra stund, men slutligen kunde jag återvända till sängen. Just som jag höll på att somna började det knipa i magen, och det var bara att rusa ned för trappen, svänga 180° och skynda vidare genom hallen in i köket, famla efter snöret, som alltid hade en förmåga att inte finnas just där man famlade, fumla med låset och till slut in på toa. När jag upprepat manövern ytterligare ett par gånger stannade jag på toa, tills jag var säker på att jag kunde återvända till sängen för gott den natten.

Den planerade stadsresan nästa dag avstod jag från. Och när jag vid ett senare tillfälle, i ett annat hus, hade något att säga till om, bytte jag ut ett par “lampor med snören” mot lampor med vanliga strömbrytare.