Grattis Ola!

Morgonuppbrott

Rundt kring mig sofver en villastad

med fällda rullgardiner.

Bak järnstaket, bland gröna blad

af hvita hus det skiner.

Alléen sträcker sig

tom och död.

I morgonrodnaden

gyllenröd

långt borta i staden med köldgul glöd

en rad af rutor skiner.

Och som jag går och alléen tar slut,

stiger solen upp bland skyar

af morgontöcken. Jag vandrar ut

i sädesfält och byar: –

glimmande dagg

på ax och strå,

hängande lärkor

högt i det blå,

och spelande in i minsta vrå

ett morgondoft som förnyar.

Och nejden vaknar. Portar slås opp

i byn, som bland almar och pilar

med skorstensrök och i daggstarkt dropp

i morgonstillheten hvilar.

Ett hufvud skymtar

i köksdörrn re’n.

Träskor klappra

mot gårdsbrons sten.

En kraxande råkflock från näste och gren

ut öfver bygden ilar.

Bland täppans förkrympta plommonträd,

potatisen och kålen,

till hälften gömda i vångens säd,

den mossgröna hufvudsvålen

en stuga höjer.

Dess vägg är bräckt

och bukig, på gafveln

med långhalm täckt;

dess enda sneda fönster spräckt,

med bunkade klutar i hålen.

 

På stugans trappsten en flicka står

bland hönsens och dufvornas skara –

i blaggarnskjortel hvit och blå

och med fötterna bruna och bara.

Ett barnaanlet,

en barnakropp, –

en nästan bristande

kvinnoknopp, –

två ögon som sol på morgondropp,

tindrande ljusblått klara

De tindra som himlen bak månlyst sky

ur pannhårets strålglänsta imma;

i ramen af solbrynt anletshy

de fulla af lifsljus glimma.

Rank och ung,

på tröskelen

hon står som den

lefvande morgonen

med sol som är uppe, med dagg som än

ligger tät och med solglänst dimma.

Och liksom då dagningen nattdunklets damm 

sopar med kvastar rappa 

och taflan träder i dagen fram 

som ett minne, man hunnit tappa, – 

så gammal och dock 

på samma gång

så ny, likt klangen 

utaf en sång, 

som fordom man gnolat på dagen lång, – 

hon står där på stugans trappa.

                               Ola Hansson

Ola Hansson 

12 november 1860 - 26 september 1925

I dag påminde SAOB mig om att det är Ola Hanssons födelsedag. Jag kan inte låta bli att undra hur hans liv skulle ha tett sig om hans första böcker fått ett bättre mottagande. Hans första diktsamling "Notturno" ansågs chockerande eftersom formen och språket var nytt för läsarna. När han några år senare gav ut sitt första prosaverk "Sensitiva amorosa" fortsatte den hårda kritiken eftersom boken ansågs omoralisk. Så småningom fick den oförstående kritiken honom att lämna Sverige, och han kom att tillbringa större delen av sitt återstående liv utomlands. Ett svårt liv tycks det mig, med alkoholism och psykoser.

Nu mer än hundra år senare, kan jag inte finna något stötande i hans verk — tvärtom, jag njuter av hans språk och hans vackra beskrivningar av det skånska landskapet.

Minnen, lånade och upplevda

Memories

Frank Dicksee

IX

Utan lösenord

drar jag vidare

Det vore kanske enklare

och viktigare

att ingå i ett räddningsprojekt

Stora djursläkten

har redan förgåtts

Riktigt unga målvakter

tar ofta ett steg tillbaka

när de fångat bollen

som om de ville in

i en grotta med sitt byte

Gränsen är här otydlig

mellan frihet och tvång

som i dikten

Fotbojor är inte lätta

att dra genom byxben

Ibland behöver ögonen

bindas upp som juver

Verkligheten fyller på

Vissa slutsatser är svårare

att acceptera än andra

Tiden kan också förväxla ord

som stannat kvar i hjärnan

och som ligger där

och nöter sönder minnesbilderna

som till exempel när någon dör

eller somnar in

med ett oförklarligt epitet

på sina läppar

ur en muntlig dikt

”Vad pratar han om nu?”

Möjligen rör det sig

bara om fragment

ur ett förlorat sammanhang

om en skapelseberättelse

av en stormdriven främling

en sista stapplande storhet

ur en väldig, sammanhållen

följd av minnen

lånade och upplevda   

                     Gunnar D Hansson

Om vår tids irrgångar

 Window in Spring, 1992

Timothy Easton

VII

Katten sover i fönstret

fåfäng och lugn

Jag väntade på det oundvikliga

Det är svårt att leva

för något som bara utlovas

I stort som i smått

kan möjliga helveten

förberedas lite varstans

I stort som i smått

kommer något att hända

som redan tagit sin början

just här eller i en annan världsdel

genom oklara beslut

Mycket måste rivas ner

för att något verkligt nytt

skall uppstå:

namn, ansikten, dialekter

utplånas för stunden

i tron att den hemliga kontinuiteten

för en tid kan upphävas

Jag betraktar mig från sidan

för att se om jag är

ett möjligt spår

en siffra i ett minne

på väg över en bro

till ett annat sammanhang

VIII

Ingen kan vara alla

mer än en kort stund

Också de som känner sin tids

alla irrgångar

är längst inne i en punkt

anonyma

utan då och nu

och lånar bara tillfälligt

sitt namn åt något

Hundrafalt, tusenfalt

verkar den punkten

i en rörelse framåt

Den hoppfulla vinden

som blåser varje vår

och får buskarna

att närma sig husen

rör också vid mig

som vid en blödarsjuk

              Gunnar D Hansson

Om Nymans flora

Water Lilies 

 Constance Dutton Thompson, (1882–1952)

V

Paradiset som semesterort

är den mest enkelriktade trafikmiljö

man kan tänka sig

och påminner på så sätt om historien

eller om den vita näckrosen

i Nymans flora från 1867,

Kapitalets år:

” ’Vaknar’ kl. 7 på morgonen

(på mindre soliga ställen kl. 8–9),

reser blomstängeln

och höjer den öppnade blomman

något öfver vattnet

(’på det pollen må oskadadt kunna nå märket’)

sluter blomman,

men löst, kl. 3–4 e.m.

och sänker den åter

till vattenytan (’somnar’).

Icke sällan träffar man

neruti blommorna

smärre insekter döda,

hvilka troligen omkommit

genom den kolsyra,

som lärer ymnigt utvecklas

i densamma.”

Liknelser utvecklas lätt fel

ett ’som’ eller ett ’såsom’

med brister som förstoras

på omvägar som en återkommen lust

en fruktansvärd glädje

en kolsyrestorm

och för många cigarretter

eller tankar eller ord

VI

Varje pilgrimsled

eller dygdeväg

har sina opålitliga ställen

som är välbekanta

Det märkliga är att dysterhet

så lätt kan slå över

i skamlös fröjd

i diktade rader

och att det är så svårt

att kontrollera

när det sker

Det sker till exempel

inte just här

En sluttande väg håller

tröttheten borta

Det triviala och det ofattbara

håller jämna steg

                 Gunnar D Hansson

om kasussystemets sammanbrott

 Language Flow  

Steven McDade

IV

Också i språken

är det svårt att avgöra

vad som är orsak och verkan

vad som är makt, öde och bestämmelse

bland osynligt verkande lagar

I svenska läroböcker av enklare slag

skylls ofta Hansan och Digerdöden

för kasussystemets sammanbrott

att ’maÞer’ ersätts av ’man’

att ’man’ och ’människa’

får leva kvar

uteslutande i objektsform

Något yttre får bära

en förklaring av något inre

som redan långt innan

tagit sin början

som en psykisk försvagning

av kasuskänslan hos de talande

något som hade pågått

under lång tid

som en smygande benägenhet

att noggrannare beakta

det enskilda ordets

ställning i den avgränsade satsen

Eller ett halvt årtusende senare

med den bundna versens upplösning

då radernas överraskande

tystnader ibland omärkligt

ibland brutalt och sönderslitande

började överta det arbete

som så länge utförts

av de rimmade radsluten

och av den regelbundna rytmen

för att tvinga tanken

på nya vägar dit den inte ville

                        Gunnar D Hansson

Här just nu

Geraniums  

Ethel Louise Rawlins

II

Ingen kommer bortom det beboddas ändlighet:

början och slutet utgör bestämda gränser

också för tanken på döden efter livet

eller omvänt även om ögonen försöker

att dra sig utåt tinningarna

för att de på sina givna platser

inte vill frambringa fler entydiga bilder

av det som kommer att förintas:

skräcken över skräcken, det verkliga just nu,

och börjar bulta av vad de ser

på var sitt håll, konkret, fördjupat

III

Här just nu

omges jag av krukväxter

med rötter som trängs

Någon talade om form

i ett radioprogram

och jag förstod

på ett nästan omhändertaget sätt

att många rötter måste skäras av

även när gravar grävs

                Gunnar D Hansson

Om livets uppkomst

och annat tänkvärt.

 Vögel (1914)

Franz Marc

I

Fåglar (åter dessa fåglar

som flyger tvärs över alla spår)

talar med röster

som kommer någonstans bakifrån kulisserna

och min tid kommer tillbaka

som glömska

som en förhistorisk föda

Allt utspelas

mellan honung och tobak

mellan sedvänjor och faktiska drömmar

utspelas som nyheter utan motstycke

ända till slutet

och inte nödvändigtvis bittert

Allt börjar utan människor

och slutar utan människor

allt gäller en övergående

mening däremellan

som till exempel gökens mening

att den är grå och äter larver

och gal om försommaren

ko-ko och dess motsvarigheter

på alla språk

som i en annonskampanj

för något övergående

En enda vild cell i en kropp

börjar en helt annan färd

ännu osynlig för den bereste
som livets uppkomst ur aminosyror

så småningom ett grönt skum

som bara breder ut sig

utan plågor vid stränderna.

                          Gunnar D. Hansson

I dagar som dessa undviker jag nätet, där bara ett eda ämne ältas i det oändliga. Därför missade jag att det var världspoesins dag i går, vilket känns betydligt mer konstruktivt att deltaga i, än att grotta ned sig i vad som kunde ha varit annorlunda - om inte om hade varit hade som bekant gumman skjutit björnen med kvastskaftet. 

Gunnar D. Hansson är en intressant poet, som förhoppningsvis kan få läsaren att vända tankarna från sin egen navel för ett ögonblick. "Ofta förbliver" är en dikt, i flera delar, från diktsamlingen "Otid" som kom ut 1985.

Sjuttonde augusti

The August Moon, 1880

 Cecil Gordon Lawson

Det är en sommarkväll, en kväll i augusti, fram mot midnattstid. Månen står gul och tillplattad i sin rundning midt på himlen, som är så ljus, att inga stjärnor synas, och inunder ligger den stora slättbyn skinande hvit i sina lummiga träddungar. Det är just på den timme af natten, då skuggorna ligga som djupast och de kalkade väggarna blänka som hvitast och då alltings orörlighet är så massiv, att människan med ens begynner lyssna och känner den stå omkring sig såsom ett kroppsligt föremål och till sist hör tystnaden. 

                                                                       ur "Kärlekens trångmål" (1892)

                                                                              av Ola Hansson

Berta Hansson

Det är väl som 17 att man i de flesta kommuner tycker att man kan sparar på kulturen. I min kommun byggdes ett nytt bibliotek för rätt många år se'n nu, visst är det är trevligt, men på tok för trångt — och dessutom i utkanten av samhället. Och ännu trängre har det blivit se'n man blivit tvungen att skaffa datorer som allmänheten har tillgång till. Jag tycker visst att det ska finnas datorer att tillgå för alla som så behöver — men inte på bekostnad av barnböckerna som det blivit på vårt bibliotek. Jag går inte lika ofta till biblioteket nu som tidigare, det är inte lika trevligt som innan datorerna införskaffades.

Magasinet var för litet redan från början, och här som på de flesta bibliotek, måste man göra sig av med böcker. Det borde jag väl inte klaga över, eftersom det innebär att jag släpar hem kasse efter kasse, till brädden fyllda av de mest fantastiska böcker.

Senast kom jag hem med böckerna jag visade en bild på häromdagen. Lena Cronqvist hör i sanningens namn inte till mina favoriter och jag vet inte så mycket om henne — men då har jag ju verkligen anledning att lära mig mer om henne och hennes konst. Men till hennes bok har jag inte hunnit än, jag började läsa "Berta Hansson" av Gunilla Carlstedt och Christian Åkerlund, en bok som gavs ut i samband med den retrospektiva utställningen Berta Hansson 1910-1994. Jag har ju tidigare läst Berta Hanssons egen bok, "Mina ungar, dagbok från en byskola", där hon brättar om sitt liv som lärare i Fredrika i Västerbotten.

Skrivande pojke.

Akvarell. 1943

Men i den här boken får jag veta vad som hände se'n — se'n hon slutade undervisa och blev konstnär på heltid, om hennes umgänge med vänner som Vera Nilsson, Siri Derkert, Maj Bring, Walter Ljungquist, Sara Lidman och många fler av den tidens främsta kulturarbetare.

Boken belyser även hennes stora omfång som konstnär — i Fredrika hade hon mest tecknat sina ungar och målat akvarell, men nu arbetar hon i andra material som textil och lera.

Hässjor.

Olja. 1940-tal

Sara Lidman

Olja. 1950-tal

Kor

Kol. 1970-tal

Barnporträtt

Lergods. 1970-tal

När hennes syn på 80-talet blev sämre övergick hon till grafik, använde gamla motiv och arbetade med torrnål på koppar.

I sin dagbok skriver hon

Det finns många ord om konsten,

stora ord på papper.

Konsten är si,

konsten är så.

Idag.

Igår.

Imorgon.

För mig är det luften jag andas.

Vilken outhärdlig situation

sa Beethoven om sin dövhet.

Jag överför hans ord till mina ögon

och instämmer i all enkelhet:

vilken outhärdlig situation.

Hör ni ödesfåglar.

Fågeln i mig sträcker ut vingarna

och flyger vart den vill i nattens timmar.

När morgonen kommer vilar den sig på min målarduk.

Häckningstiden är snart förbi och

fågelstrecket ska ge sig av.

Ska vingarna bära.

Tre fåglar

Olja, ca 1990