Ja, jag vet att jag är ute i väldigt god tid, men ska jag hinna både baka och personlighetsklyva mig, så lär jag börja nu. Det förhåller sig nämligen så att i min ständigt pågående utrensning & utforskning av ackumulerade textilier, upptäckte jag härförliden att jag äger tre (3) lucialinnen. Hur jag ska fylla upp dem alla har jag ännu inte lyckats tänka ut, men nog är det synd att de bara ska ligga där i en låda.
Funderar på om jag skulle kunna klippa av dem och få tre skjortor — men de har inte riktigt rätt stuk, dessutom vet jag inte när jag skulle använda vita skjortor.
Det är nu jag upptäcker en bok från 1871 av en engelsman vid namn Llewellyn Lloyd, han var björnjägare och tycks ha bott en stor del av sitt liv i Sverige. Det var kanske tätare mellan björnarna i Sverige än i England, för enligt egen utsago lär han ha varit med om 102 björnjakter. Han sköt även andra djur, och skrev böcker om det. Böcker som inte intre.sserar mig, men det gör hans "Svenska allmogens plägseder", där jag hittar följande uppgifter om varför vi firar Lucia — uppgifter som skiljer sig lite från den vanliga legenden.
Luciadagen ("Lussi"), som infaller den 13 December, eller elfva dagar före Jul, är också en folkfest här i landet.
Dess anledning är tvifvelaktig. Några säga att de gamle ansågo dagen vara den kortaste på hela året och därför firades den såsom sådan. "Lucianatten", säger bönderna "är så lång, att oxen, för hunger, derunder biter tre gånger i krubban". ” Lucianatten är dödande lång, sade kon den tiden djuren kunde tala; ”den är så god som två ” , tillade gumsen; "det är verkligen sannt", försäkrade geten, som också försäkrade att ”det var ömkligt att en sådan natt fanns" . — Det påstås också att Lucia-firandet är ympadt på en hednafest för gudinnan Lucina, som herrskade vid barns födelse, och som derföre åkallades af qvinnor i barnsnöd.
Ännu andra åter påstå att denna högtid var stiftad till minne af en mycket dygdig jungfru vid namn Lucia, som i första delen af det fjerde århundradet lefde i Syracusa, och om hvilken vi hafva följande legend:
” Hon var förlofvad och skulle gifta sig, men bortskänkte i tysthet den hemgift, som hennes moder bestått henne , till de fattigaste bland dem som bekände sig till den kristna tron, emedan hon åsett det mod, hvarmed sådana martyrer gingo sin död till mötes. Hennes blifvande man fick kunskap om hennes böjelse för den nya religionen, och anklagade henne vid domstolen. Domaren kunde icke förmå henne att såsom förut offra åt gudarne, och dömde henne fördenskull till ett visst liderligt hus. Men då hon skulle föras bort till detta syndens näste, befanns det att hon icke kunde bringas ifrån stället. Då blef hon afklädd och man gjorde en eld omkring kring henne af olja och tjära; men midtibland dessa lågor stod hon orörd och oskadad. En af vakten, som såg detta, rusade fram och stötte sitt svärd i hennes bröst, så att hon ögonblickligen afled.
Hurudan anledningen varit till denna fest, är det åtminstone visst att den under katholska tiden firades mycket högtidligt. Äfven i vår tid firas den i många trakter efter fädernas sed, helst i de södra trakterna.
Klockan tre eller fyra på morgonen blir en sofvande på Luciadagen uppväckt af en hvitklädd flicka, med thiar af tända ljus kring hufvudet. Några påstå att det skall vara till martyrens ära, liksom eldslågorna flämtade omkring jungfru Lucias hufvud, när hon led martyrdöden. Andra åter att seden uppkommit hos Nordens gamla folk, som ansåg eld och ljus vara ett stort behof på denna den kortaste bland alla dagarne.
Flickorna bära en bricka, hvarå de hafva kaffe, bränvin, tårtor o. s.v., och som man måste hålla till godo medan man ligger. Derefter stiger man upp, och familj och gäster sätta sig ned till en måltid, kallad " Otte ”, hvarunder glasen gå flitigt omkring, och lustighet hör till ordningen för dagen. Derefter plägar folket både fiska och skjuta vid skenet af bloss, som äro gjorda utaf torrvedsstickor; men jag vet icke hvarföre man på det sättet roar sig just på denna morgon.
