Luciaminnen

Annika talade häromdagen om julminnen och fun-derade över varför just julen tycks få hjärnan att re-prisera tidigare jular. För mig är det inte bara jular som väcker glada minnen — nästan vad som helst från hur ljuset faller in genom fönstret till prylar och naturligtvis helger får mig att mentalt återvända till flydda tider.
Jag skulle inte ha haft en aning om vilket år jag hade mässlingen om det inte vore för att det var strax före Lucia när jag gick i första klass och jag var fruktans-värt besviken över att missa firandet. Men familjens livmedikus Dr. Rimér förstod min besvikelse och gav sitt tillstånd att jag gick till skolan på förmiddagen. En pärla var han, Dr. Rimér som långt före möjlig-heten att vara hemma för att vårda sjukt barn, sjuk-skrev min mamma när jag var sjuk. Det var inte lätt att vara förvärvsarbetande mamma till ett öronbarn; på barnkrubban (det hette så på den tiden) ville man inte ha sjuka ungar så alternativet var att ta' med mig till skolan eller vara sjukskriven själv. Lite senare kom en av mors elevers mamma till undsättning, hon bod-de bara ett kvarter ifrån oss och tog gärna hand om mig när jag var sjuk. Dagmamma innan begreppet fanns.

Jag har haft förmånen att i hela mitt liv ha varit omgiven att starka kvinnor. Lucian här ovan är en gåva från en av dem Edit Lindholm, en kollega till min mor. Den fick jag innan jag började skolan och varje år kommer hon fram på Luciadagen och får stå framme till julen är förbi. Naturligtvis talar vi om Edit då och det är säkert ett bidragande skäl till att jag minns henne så väl fast hon dog när jag var sju år.

Den som vill veta vad jag läser just nu kan få reda på det här.