Hjälpsamhet

Rutan skrev nyligen om den utrotningshotade gentlemannen. Jag hade haft samma funderingar under dagen. Att jag började tänka i de banorna kom sig av att jag tog färdtjänst till byn i går för att handla och hämta apoteksvaror (de två stora lådorna). Eftersom det för tillfället inte går att köra upp för vår backe fick jag dra upp mat och medikamenter när jag kom hem. Jag har under åren åkt rätt mycket färdtjänst och sjukresor och med ett eller två undantag har jag bara mött trevliga taxichaufförer — men hjälpa till att bära är inte deras starka sida. Jag tycker inte att utländska män är bättre eller trevligare än våra svenska men de är hjälpsammare.

En av mina talanger är att packa — jag kan få ned oanade mängder i en resväska med den påföljden att väskorna blir näst intill omöjliga att lyfta. På den tiden jag fortfarande reste släpade jag alltså runt på osannolikt tunga väskor — hälften av innehållet var dessutom helt onödigt. I England och U.S.A. kom alltid någon till undsättning när jag släpade på mitt bagage (varför har/hade deras järnvägsstationer aldrig hissar och rulltrappor?) och alltid fick jag mer eller mindre vitsiga kommentarer. Smugglar du guld? Har du din mördade make i väskan? Och en utmattade herre satte ned väskan med en duns och sa': "jag ska aldrig mer erbjuda unga damer min hjälp". Priset tog nog en tysk. Jag skulle till Lübeck och klev av färjan i Travemünde för att ta' en buss in till sta'n. Från kajen leder en oändligt lång trappa upp till vägen och där stod jag med en väska som nådde mig till midjan (nåja, nästan) och undrade hur i all världen jag skulle få upp både mig och väskan för trappan. Jag ser huvudet på en man däruppe — plötsligt tittar han ned och får syn på mig och rusar nedför trapporna. Han sliter åt sig väskan och börjar springa uppför trappan medan han ropar att han har så bråttom för hans buss kommer strax. Väl uppe frågar han vart jag ska och halar upp en tidtabell ur fickan talar om när min buss kommer för att se'n i sista sekunden kasta sig på sin buss!