I senaste laget

är det väl att tipsa om lämplig klädedräkt för påsken. 

Easter Fashions for March, 1847

Men det är aldrig fel att ha god framförhållning — så nästa år kanske vi alla kan vara korrekt påsk-klädda.

Får väl tillstå att det inte riktigt är min melodi — i all synnerhet som klädseln ser ut att kräva snörning. Mitt beteende ligger närmare remsan här under, fast första rutan hoppar jag över och går direkt på det gamla invanda och sköna.

Precis som vanligt

spridda tankar utan någon slutsats.

Un Peu, Design For a Country Dress by Paquin, 

c.1913 by Georges Barbier

Att jag kom att tänka på Ingela, och alla hennes bostäder, berodde på att Olgakatt nyligen ondgjorde sig över tråkigt klädda människor.
I princip håller jag med, men jag har nästan slutat att reagera. Och egentligen är det inte det gråa eller svarta som irriterar mig, utan att alla klär sig likadant. Jag minns en gång på en utställning att jag började fundera på om alla damer i rutig kavaj tillhörde något sällskap, ända till min väninna talade om att dessa kavajer var högsta mode — hon hade själv en.
Karin, påpekar också hur barn blir gladare av färgglada kläder, vilket får mig att minnas en artikel jag läste för länge se’n. Tyvärr minns jag inte några detaljer, men det väsentliga var att en liten flicka som var intagen på sjukhus var hopsjunken och föreföll deprimerad, och inga insatser tycktes hjälpa. Inte förrän någon avlägsnade en stor slankig leksasgiraff som hon hade i sängen. När hon istället fick leksaksdjur med mera spänst i kroppen, rätade även flickan på sig.
Vi har nog alla upplevt den där känslan av att gå på små moln, och att livet ler, när vi känner oss fina i våra nya kläder. Kruxet är att inga nya kläder i världen kan förmå oss att känna oss vackra om vi är nedstämda. Och illvilliga medmänniskor kan med några få ord få oss att kraschlanda i verkligheten.
Det sägs ju att kläderna visar vem vi är, och ofta visar på en grupptillhörighet. Ja, för den som vill upplysa världen om det — men då visar ju det, den människa som vi vill vara, inte alltid den människa vi är.
Det fanns nog en tid i min ungdom när jag inte kunde tänka mig att ta’ på mig kläder om jag inte tyckte att färgerna stämde. När jag tänker efter, så finns det fortfarande färger jag aldrig någonsin  frivilligt skulle välja på kläder (skärt och gredelint), men om jag ser tråkig ut, bryr jag mig inte det minsta om.  

Mode

Så flyter det upp ett minne, ett modeminne, med anledning av att jag visade hur chic jag är när jag lagar mat.
En gång i ungdomen gick jag på en förfärlig söm-nadsutbildning. Förfärlig av många anledningar — skolan var av den stelbenta sorten, med regler för reglernas skull, lärararna talade illa om varandra och klasskamraterna var inte mycket till kamrater. Av klassens 16 tjejer hade en stor majoritet inga andra intressen än kläder — och möjligtvis killar. De höll andan när de skulle ta mått på varandra och nästan grät om det var en millimeter större än storlek 34. De gick hellre med en blus som var så trång att de inte kunde röra armarna och hade tvärveck på ryggen än att de sydde en blus i rätt storlek.
Jag och Anna fann snart varandra — hon var väns-teraktivist och blev snbbt illa omtyckt av våra frö-kenaktiga textillärare.
En dag kom hon till skolan iförd nya mjukiskläder från Mah-Jong, en jättefin byxdress som klädde henne så väl. I omklädningsrummet satt två av våra klass-kamrater och talade om hur jobbigt det var att lägga upp och lägga ned veckade kjolar allt eftersom modet ändrades. Så Anna frågar, vänligt utan att vara spy-dig, om det verkligen är nödvändigt, kan man inte bara låta kjolen vara. Den ena tjejen tittar granskande på Anna, uppifrån och ned och nedifrån och upp — så säger hon i en obeskrivligt nedlåtande ton: "du förstår, vi är intresserade av mode".
Luften gick helt ur Anna, och hon sa' efteråt: "jag som tyckte jag var så fin i dag".

Lands´ End

Crepe dress and Paletot by Lucien Lelong
from Art Gout Beauté October 1922

Modeintresserad som jag är har jag naturligtvis tagit reda på hur man ska klä sig så här på höstkanten.
Kan ni se för er hur jag vacklar runt i den här sortens skor?

Tror nog att det har framgått av den här bloggen att jag inte ägnar mig så värst mycket åt mitt yttre. Därmed inte sagt att jag inte uppskattar vackra kläder — men lever man som jag ett stillsamt liv på landet, så har man inte så stor anledning att klä upp sig. Att köpa något som jag använder en eller två gånger som se'n blir hängande, tycker jag är ett syndigt slöseri, både med mina pengar och jordens resurser. (Kanske är det därför jag inte får några skattelättnader, som straff för att jag inte håller hjulen igång?)
Nåväl, Jag har tidigare i mitt liv handlat en hel del kläder (från min synpunkt sett, en hel del) från den amerikanska firman Lands´ End. Kläder av hög kvalitet som jag varit mycket belåten med — kläder som jag fortfarande använder efter många år. I går damp det ned reklam från firman — de har tydligen etablerat sig i Sverige. Kul tyckte jag eftersom tull läggs på det man handlar i Staterna och det oftast kostar mer än det smakar.
Nu har jag skickat efter deras svenska katalog, men kan redan konstatera att kläderna blir bra mycket dyrare här än i USA. En skjorta som där kostar $49.50 (cirka 330:-) kostar här 599:-, en polotröja kostar $18.50 (cirka 123:-) medan vi får betala 249:- för den. Jag säger inte att det är dyrt, bara att jag nog inte kommer att ha råd att handla från dem. Synd eftersom jag verkligen gillar både deras service och kvalitet.

Mode á la Gutenberg

Home Dress

0
Medan jag väntar på att tankeförmågan ska åter-vända, förhoppningsvis med lite företagsamhet i släptåg, så botaniserar jag hos Gutenberg. I Harper's New Monthly Magazine, Volume 1, No. 3, August, 1850, finns en artikel om sommarens mode.
Jag som hasar runt i väl begagnade kläder, XXXL, och ser ut som en mycket övervintrad hiphoppare (eller stavas det bara med ett p?) kan bara glädja mig åt att jag slipper snöra mig. Jag klär mig på två minuter – undrar hur lång tid det ta'r att klämma ihop sig och trä' på sig en så'n här hemma dress. Se'n vet jag inte om jag ska avundas eller beklaga den ljuva mön här ovan, som förmodligen inte behövde befatta sig med simpla kökssysslor och slikt arbete. Inte heller kan jag tänka mig att någon i den klädseln kom på tanken att klippa gräs eller rensa rabatter.

På tal om att dyka och simma

Ett inlägg helt utan mål och mening eller rim och reson.

0
Tänkte just på hur mycket mode det är i språk – jag har inte hört någon säga på tal om att dyka och simma på åratal. Ibland när modern och jag läser eller talar så kan vi avbryta oss och undra om dagens barn skulle förstå vad vi läser eller säger. Förmodligen lika lite som hon och jag förstår dem! Eller vill förstå dem – vilket inte riktigt är samma sak. Har tänkt en del på hur alla generationer har förfasat sig över lättnader och nya uttryck i språket. Jag tror faktiskt inte att det enbart är ett reaktionärt gnäll – man har ett sammanhang bakåt klasrt för sig och vet varför det heter eller stavas som det gör då kan det vara svårt att acceptera det nya. Moderns mostrar var i början av förra seklet upprörda över att man tog bort d i blödt. För dem lät lät strofen "Söner av ett folk som blött." som om de hade kissat på sig, blött ned sig! Det finns ord jag aldrig skulle använda, även om jag försöker att inte vrida mig när jag hör och ser en bäbis eller en muffins. Nu ska jag hejda mig innan jag kommer in på själv, övermaga, bekväm och... Tyst min mun så får du välling!

0

Idag gjorde jag en spenatquiche – trodde jag. Den såg lite ljusare ut än vanligt och när jag skar upp den insåg jag att spenaten fortfarande stod i mikrovågs-ugnen. Men det var gott med spenat till quichen! Jag får väl skylla på att min simultankapacitet inte är vad den varit. Samtidigt som jag gjorde quichen provade jag ett nytt brownie recept. Det blev bra, så nu kan du komma när som helst Iréne! Fast de är inte lika goda som de gamla hybriderna. Dessutom lagade jag samtidigt två andra maträtter som ska frysas och följa med ut i skärgården så småningom.

0

Jag njuter av dagens sommarväder – jag som har svårt för värme tycker att det är perfekt i dag. Så skönt det är att kunna kliva ut i bara särken på morgonen – att kunna gå till brevlådan utan klä sig som för en polarexpedition.

0

Det är inte bara kläder och språk som är mode-känsliga – mat är det i allra högsta grad. Stod vid tehyllan på Ica häromdagen och konstaterade ånyo att det inte finns något att välja på om man vill ha svart te i lös vikt. För bortåt 30 år se'n, eller rent av 35 år se'n, när de parfymerade teerna gjorde entré så prövade jag dem alla – och blev betraktad som en kuf som drack sån't. Nu har jag återvänt till teer som smakar te och blir betraktad som en kuf eftersom jag inte vill ha blommiga teer.
Och det gäller ju inte bara te – utan all mat.

Woman placing her wash

Camille Pissarro

0

Tvätten är torr för länge se'n, jag sitter och tittar på den och inser hur lite intresserad jag är av kläder. Inte nog med att kläderna jag hasar runt i är tio nummer för stora de har inte heller de färger jag egentligen tycker mest om. Man skulle kunna tro att jag är med i frälsis när man ser min tvätt – inte modellerna som är mer åt hiphop, men färgerna.

Inaktuell, bristfällig och ofullkomlig

Country Dress, 1912

0
Det dimper ner ännu en katalog från Klingel i brev-lådan. För en halv evighet se'n köpte jag något från dem och se'n dess envisas de med att skicka sina kataloger till mig. De har sällan, för att inte säga aldrig, något jag tycker om så de går för det mesta direkt till soporna.Men i dag bläddrade jag igenom den och får lära mig att jag aldrig kommer att bli varken komplett eller perfekt.

0

0
Jag som ger så mycket som flyger och far i modet ägnar väl aldrig accessoarerna till mina paltor en tanke. Så jag får nog finna mig i att framleva mitt liv som en inkomplett och defekt person — och det bekymrar mig inte det minsta.
0
0
Jag kommer att fortsätta att hasa runt i det som är bekvämt — och på vintern, varmt.

Luciatankar

En Lucia från Svenska Journalen 1931.

Jag är så sällan på vift att jag inte har kläm på hur man "ska" se ut. Det sitter några rätt unga tjejer i kassan på både ICA och Konsum i vår by och det har slagit mig att de ser ut som man gjorde på 60-talet. I kväll besåg jag ett Lucia program på TV och lade märke till att alla tjejerna i ungdomskören såg lika dana ut. Snedlugg som dolde halva ansiktet och lätt tuperat hår (såg det ut som i alla fall) svarta kring ögonen och ljust läppstift.

P.S. Fantastiska översättning. Kollade just nu den här texten på engelska - helt obegriplig" Lucia tankar blir "Lucia Tanks" och i den förra posten blir Dr. Rimér Dr. Packable. Annars förblir vissa ord oöversatta, varför då plötsligt förvanska ett namn????