spridda tankar utan någon slutsats.
Un Peu, Design For a Country Dress by Paquin,
c.1913 by Georges Barbier
I princip håller jag med, men jag har nästan slutat att reagera. Och egentligen är det inte det gråa eller svarta som irriterar mig, utan att alla klär sig likadant. Jag minns en gång på en utställning att jag började fundera på om alla damer i rutig kavaj tillhörde något sällskap, ända till min väninna talade om att dessa kavajer var högsta mode — hon hade själv en.
Karin, påpekar också hur barn blir gladare av färgglada kläder, vilket får mig att minnas en artikel jag läste för länge se’n. Tyvärr minns jag inte några detaljer, men det väsentliga var att en liten flicka som var intagen på sjukhus var hopsjunken och föreföll deprimerad, och inga insatser tycktes hjälpa. Inte förrän någon avlägsnade en stor slankig leksasgiraff som hon hade i sängen. När hon istället fick leksaksdjur med mera spänst i kroppen, rätade även flickan på sig.
Vi har nog alla upplevt den där känslan av att gå på små moln, och att livet ler, när vi känner oss fina i våra nya kläder. Kruxet är att inga nya kläder i världen kan förmå oss att känna oss vackra om vi är nedstämda. Och illvilliga medmänniskor kan med några få ord få oss att kraschlanda i verkligheten.
Det sägs ju att kläderna visar vem vi är, och ofta visar på en grupptillhörighet. Ja, för den som vill upplysa världen om det — men då visar ju det, den människa som vi vill vara, inte alltid den människa vi är.
Det fanns nog en tid i min ungdom när jag inte kunde tänka mig att ta’ på mig kläder om jag inte tyckte att färgerna stämde. När jag tänker efter, så finns det fortfarande färger jag aldrig någonsin frivilligt skulle välja på kläder (skärt och gredelint), men om jag ser tråkig ut, bryr jag mig inte det minsta om.
Jag har också funderat på att alla skall se så förfärligt likadana ut, smälta in...färger är skönt, men det kanske inte finns råd alla gånger att förnya hela garderoben, man får vara nöjd med det man har men alltid kan man piffa upp sig på något sätt som man trivs med själv.
SvaraRaderaJag har en orange linneklänning sedan många år och givetvis har den stuckit folk i ögonen många gånger...men nu har jag plötsligt blivit inne igen:). Det gäller att sitta still i båten och bara vänta på sin tid, förr eller senare blir man modern på nytt fastän man inte har försökt ens...
Nu kom jag ifrån ämnet men det får så bli.
Karin som inte vill ha rosa och brunt på sig
Jag tycker det är snyggt med mörka kläder med glada färger till, och jag älskar lila!!!
SvaraRaderaOch jag tycker om att köpa kläder, fast jag köper nog för mycket när jag är deppig.
kramis
Jag har sytt, stickat och virkat mina egna kläder i många år, under en tid av ekonomiska skäl, under andra av skälet att inget fanns att köpa som jag ville ha. Sen kom en tid då annat prioriterades.
SvaraRaderaAtt jag fortsätter att ha ett intresse för hur mina kläder ser ut har nog också med att göra att jag under mitt yrkesliv gått hela dagarna i trista, gröna och skrynkliga op-kläder med en synnerligen missklädsam mössa därtill som saboterat alla försök till frisyr, dessutom. Då ger man antingen upp klädintresset helt eller så försöker man kompensera med något extra, en hatt, t ex, på fritiden (eller på väg till och från jobbet).
Karin,
SvaraRaderaDet gäller att använda sina kläder innan de blir moderna - se'n är det inget roligt när alla andra ser lika dana ut. Men modet växlar så snabbt, att om ett år kan du ta' fram din linneklänning igen! Tills dess får du leta fram något annant omodernt, så blir du säkert trendsättare, och kan bara bära det plagget ett år eller två.
Pia,
Jag håller med om att neutrala färger kan vara väldigt snyggt till några klara färger. (fast inte gredelint)
Olgakatt,
Det finns nog många, väldigt många, orsaker till varför man har, eller inte har, det intresse eller ointresse för kläder som man har.
Jag är inte ett smack road av mode - men kläder tycker jag är intressant, ur många aspekter. Fast det av många brokiga skäl inte märks.
Men det jag egentligen vill ha sagt är att det inte spelar någon roll hur man klär sig - världen går inte under om jag visar mig i trista trasor, lika lite som världen blir en bättre plats om jag klär upp (ut) mig.
Margaretha
i flera plusgrader,
nyss hemkommen från
veterinären - en resa
på bitvis halkiga vägar
Du har väl aldrig varit konventionellt klädd, men alltid snyggt klädd. Även i din mormors kläder, eller de där randiga långbyxorna! Och hattar när ingen annan hade hattar, jag minns massor med läckra kläder som du haft.
SvaraRaderakram från Mette
Håller med Mette! Jag minns också din mormors kappa! Och långa kjolar innan någon annan hade det! Och så att du gick barfota, fast det är ju inga kläder...
SvaraRaderaHur går det med datorn och kameran?
Mette,
SvaraRaderaSå du minns! Mormors bilrock har jag kvar, men det var länge se'n jag använde den. Så min far avskydde de byxorna, madrassvar påstod han. Så värst många hattar hade jag väl inte, men de stack väl ut när tjejer i min ålder inte bar hatt. Som jag sa' till Eva och Fred i förra inlägget, blev jag riktigt nostalgisk när jag började tänka på bostäder och inredning från den tiden det begav sig - och det gäller i högsta grad kläderna också.
Eva & Fred,
Ja, det var tider då man kunde gå barfota i Stockholm. Långa kjolar gillar jag fortfarande - varmt och skönt på vintern.
Jag tänker varje dag att jag ska mejla Ola och fråga om han kan komma och kika på datorn - men det har varit så mycket annat att låtit bli. Kanske snart, ska försöka att samla mig. Kameran måste vänta.
Margaretha
som tänker ta'
sig en tupplur