Prinsessan av Wales skulle kanske inte ha uppskattat att
jag visade hennes budoir som skräckexempel på ett rum.
På 70-talet flyttade min kompis Ingela till Stock-holm för att vidareutbilda sig. Att säga att hon flyttade är kanske att ta’ i, hon bodde i Stockholm och flyttade runt hela sta’n under dessa två år.
Hon bodde i andra tredje, och jag tror nästa i sjunde hand några gånger, i de mest märkliga bostäder. En där hon var tvungen att gå in till grannen för att gå på toa, på ett ställe hade rummet inga fönster, på ett annat ställe var hon tvungen att gå över en stor ödslig vind för att komma till det kanske finaste rummet hon tillfälligt bodde i. Alla bostäderna var möblerade. Ibland betydde det nästan bara en säng, andra gånger liknade det mest möbelförråd — men det de hade gemensamt var att möblerna alltid var gamla, fula och mycket väl begagnade.
Jag hälsade ofta på henne, och trots konstiga rum och förfärliga möbler var det alltid lika trevligt. Ett tillfälle minns jag särskilt väl, ett minimalt rum på Östermalm där hela möblemanget var snusbrunt och nedsuttet — även tapeterna var snusbruna, men det syntes inte eftersom den adliga ägaren hade hängt upp hela släkten på väggarna. Murriga målningar av militärer med värjor, diverse skjut-vapen, kraschaner och annat krimskrams och ljuva damer i olika åldrar och ännu fler ampra damer till åren komna.
Där sitter vi och dricker te betittade av hela släkten von Någon och har det så bra man bara kan ha det. Det slår mig hur märkligt det är att hitta skönanden Ingela i denna miljö, så jag frågar henne hur hon står ut.
Hon tittar sig omkring och säger: “Visst är det för-färligt, men det betyder ju inget — det är ju du och jag som är viktiga. Det är ju våra tankar, vårt samtal och vår samvaro som är det väsentliga.”
Men jag framhärdar, frågar om det inte är trist att sitta ensam bland alla krigare och plugga. Hon ser närmast förvånad ut, när hon svarar att hon faktiskt inte tänker på det för hon har så mycket trevligt att tänka på.
Jag tänker ofta på Ingela när jag läser om inred-ning, och hur viktigt det är för välbefinnandet att ha det vackert runt omkring sig.
Lord Wantage hörde inte till de
gubbar som övervakade Ingela.
Där ser man! Antagligen har Ingela det väldigt trevligt och ombonat inom sig själv. Det här tangerar ditt tidigare inlägg om barnen som fick vara i källarlokalen med engagerade kärleksfulla "dagistanter". Relationerna är viktigare än allt annat
SvaraRaderaKarin
Karin,
SvaraRaderaJa, men visst har hon rätt. Jag har insett det med åren - för är man inte tillfreds med sig själv, så hjälper varken vackra möbler eller solnedgångar. Tänkte fortsätta på temat, men just nu väntar jag på en hissreparatör, så jag får se när det blir.
Margaretha
Visst är det viktigaste hur man känner sig inombords. Mår man dåligt kan det allra vackraste och finaste bli negativt. Sedan är det ju inte fel att ha det vackert runtomkring sig. Har du hiss hemma? :) Såg ditt svar till Karin.
SvaraRaderaAnne-Marie,
SvaraRaderaVisst är det trevligt att ha sådant man tycker om kring sig - men det är inte absolut nödvändigt.
Vi har en trapphiss eftersom min mor inte kan gå. När min amerikanska väninnas mamma inte längre klarade trappan hemma fick hon flytta ned i vardagsrummet, eftersom de inte hade råd att installera en hiss. I Sverige skiljer det en hel del mellan hur generösa kommunerna är, men i regel står kommunen för fiolerna. Och som i går, servicen. Den jättetrevliga teknikern åkte 15 mil (enkel resa, på små vägar) efter en hel dags arbete, för att fixa vår hiss!
Margaretha
Du bodde väl i andra hand i en rätt mörk lägenhet oxå? Torsgatan? Jag minns flagorna i kökstaket bäst och ditt tjusiga överkast. Och så satt vi alltid på kuddar på golvet och hade jättetrevligt! Fast Ingela minns jag inte.
SvaraRaderaEva & Fred,
SvaraRaderaHörnet Rödabergsgatan och Torsgatan. Egentligen en fin lägenhet, men dåligt underhållen. Och hyrestanten hade det finaste rummet stående för sitt privata bruk, när hon besökte Stockholm. Ja, de flagorna var inte kul att få i soppan - som Moa sa'.
Överkastet har jag kvar, tänkt att jag kanske skulle sy något annat av det. Och golvdynorna har jag klätt om och lagt på en fönsterbänk. Tänk, det var på den tiden det inte var några problem att ta' sig upp från golvet! Och stora plåtbrickor till assietter - minns de dem? Och muggar med 70-tals mönster - hiskeliga. Jag har några kvar som jag ställer pennor och penslar i.
Ingela kom nog till sta'n först se'n jag flyttat från Rödabergsgatan, och då hade ni redan flyttat från sta'n (tror jag).
Margaretha
som blev riktigt
nostalgisk