eller låt Lasse leva, som det gamla tyska uttrycket ibland förvanskas.
De flesta av oss skulle nog vilja kombinera det bästa från två världar om vi kunde. För man behöver ju inte vara Luddite för att tycka att man inte hänger med i utvecklingen. Jag tror att många själva vill bestämma i vilken grad man ska anamma den nya teknologin — inte känna att man inte har något val.
Ludditernas ledare, 1912
Och det finns människor som går sina egna vägar utan att snegla på hur man ska leva. Jag känner en gosse som vet precis vad han vill och lever efter sina principer. Han är drygt tjugo år, har varken mobil, dator eller körkort. Nyligen har han fått problem med sina studier, eftersom man kräver maskin-skrivna redovisningar — och skrivmaskiner inte är helt enkla att få tag på nu förtiden. Det ska bli spännande att se var det slutar, kan lärarna kräva att en elev skaffar dator?
Så berättar en väninna att hon har fått nya grannar — det är visserligen några kilometer dit, för det här är uppe på fjället där det är glest mellan stugorna. De nya grannarna har fem barn, och har valt att bosätta sig på en liten gård utan elektricitet och några som helst moderniteter. Barnen som alla är under 12 år, har skolskjuts, men annars cyklar man när man ska någonstans — och det är två mil till närmaste affär.
Familjen stortrivs, att det pratas om dem bryr de sig inte om, men de tycker att det är lite trist att barnens skolkamrater sällan vill hälsa på — det finns ju inga datorer där!
Pratar tror jag man gör överallt, om människor som väljer en annan livsstil än den vedertagna.
“Att låta Lasse leva”, är nog sällsynt överallt i världen. På en ort i Kalifornien minns jag hur man misstänkliggjorde en familj som kom inflyttandes. Jag vet än i dag inte vad man egentligen hade emot dem. Somliga var upprörda över att de inte gick i kyrkan, andra över att de var fattiga, deras risiga gamla Cheva var en skam för orten sades det. Mammans ovårdade hår (som inte var ovårdat, men långt och opermanentat), och hennes slaviga klädsel (som inte alls var slarvig, men enkel och lite udda), liksom pappans skägg var en ständig källa till förargelse. Inte arbetade de heller — för att skriva böcker och måla är ju inga riktiga arbeten!
I Kanada förbjöd min kompis föräldrar henne att fortsätta att sällskapa med en kille, därför att hans föräldrar var skilda!
På små orter klagar man ofta över att alla vet allt om alla. På större orter ligger folk döda i månader i sina lägenheter innan någon hittar dem.
Jag kan fortsätta i det oändliga — den mänskliga naturen förnekar sig aldrig.
När jag vistades i Lübeck promenerade jag ofta förbi ett hus som hade en sentens målad på väggen:
Mach was du willst, Lüt schnackt doch.
(Gör vad du vill, folk pratar likväl.)
Good post! People who are different make the world an interesting place. I like Tasha Tudor very much. I have many of her books. A lot of her unusual ways were born out of the need to support her and her children after her marriage ended, "keeping the wolf from the door," she would say. Very clever. Her strange ways became a million dollar empire! :)
SvaraRadera...eller som en klok man en gång sade åt mig, när det pratades/spekulerades mycket om min person: "var glad att de pratar om dig, när de inte gör det så är du inte intressant längre eller också död". Också ett sätt att se på det hela men den s.k. Jantelagen existerar nog på de flesta ställen.
SvaraRaderaI vår bygd har det flyttat in tre barnfamiljer som har det gemensamma att de håller skolundervisning hemma och inte låter barnen gå till skolan. Gissa om det pratas...
Karin som har fullt sjå att hålla reda på sig själv
Ack, detta skvaller där folk VET så mycket. Och TYCKER så mycket.
SvaraRaderaJag blir bara trött av det.
Det verkar ligga i den mänskliga naturen att inte kunna hantera det som verkar vara udda och annorlunda. Jag har alltid känt mig annorlunda och inte gjort som de allra flesta gör. Det är ju tråkigt helt enkelt att följa massan. Synd att folk inte går mer sin egen väg och tänker "outside the box". Tänk så mycket mera intressant världen vore om folk var sanna mot sig själv och vågade stå upp för det.
SvaraRaderaprecis så är det, det du skriver om kanada och kalifornien, det skulle kunna vara min stad! inte konstigt att jag älskar sverige.
SvaraRaderajag tänker på något du skrev på bloggen om att känna sig utanför bland andra bloggare och vänner. jag håller med om att det beror mer på människorna än landet. för när jag läser det här, tänker jag att det egentligen mer beror på personkemi än något annat. det finns människor som jag inte tvekar att erbjuda hjälp när jag tror de behöver det, fast andra människor låter jag bli att fråga för jag inte vet om de tycker jag är påträngande.
på jobbet var det nyligen en som sa att jag var så amerikansk när jag alltid bakade något och gav bort, men det har jag lärt mig av min svenska svärmor.
Jodi,
SvaraRaderaThe sad part is that her children are fighting over the will now - or were, I don’t know if it has been settled yet.
The world will always be an interesting place, as the human nature won’t change!
Karin,
Prates dä inte ôm en, så rektes en inte. Sägs det ibland.
Jag tror nog ofta att många tror att det talas mer om dem än vad det görs - så viktiga är de flesta av oss inte att vi stöts och blöts i det oändliga.
Jantelagen tror jag som bekant inte på, därmed inte sagt att avundsjuka inte existerar - den finns överallt, och det är mest synd om den som är avundsjuk.
I Sverige är det ju näst intill omöjligt att få undervisa sina barn hemma - jag tycker det är intressant att det förekommer hos er. Får väl hoppas att folk slutar tala om det när det inte längre är nytt - eller när det kommer något annat som är mer intressant att tala om.
Olgakatt,
Särskilt på små orter kan det nog kännas jobbigt att grannarna vet mer om en än man själv gör. Ändå tror jag faktiskt inte att det mesta pratet är illasinnat. Brist på andra intressen hos de som sladdrar kan man tycka, men ofta finns det faktiskt en omtanke i pratandet . Man vet inte alltid hur man ska förhålla sig till sin nästa, och så diskuterar man saken med tredje person. “Tror du han ta’r illa upp ifall jag frågar hur han mår?” Särskilt när det gäller dödsfall blir vi nog handfallna - där kan jag tycka att amerikanarna ofta sträcker ut en hand på ett naturligare sätt än vi gör. Människor som förlorat en anhörig blir ofta isolerade därför att bekanta hellere håller mun än uttrycker sin sympati - i rädsla för att “göra fel”.
Margaretha
Anne-Marie,
SvaraRaderaLite beror det nog på i vilka kretsar man rör sig, de flesta av mina vänner går sina egna vägar. Eftersom alla är tämligen udda, med konventionella mått mätt, är det sällan någon har synpunkter på andras görande och låtande - även om vi visst talar om varandra. Men det är mer för att hålla reda på vad som händer med vänner som vi träffar sällan. Tack och lov, tror jag att det är fler än man tror som inte bryr sig om att göra som alla andra, men ofta gör de det utan att snacka så mycket om det, så det är inte alltid utomstående fattar hur egensinniga de egentligen är.
Debbie,
Oj, vi talar nog om många saker samtidigt här - jag gapade kanske över väl mycket i inlägget. Det du syftar på tror jag du läste hos Q. Precis när hon blev sjuk skickade jag ett paket med bland annat en lång text som berörde en del av det vi talar om här. Hur man kan stå helt utanför en gemenskap, trots att man talar samma språk och kanske har växt upp i samma land. Det räcker ju att planlöst gå ut i bloggsofären och läsa lite var stans - jag förstår inte hälften av vad folk talar om, därför att de rör sig i en värld jag inte är road av. Jag känner mig nog mer främmande inför människor som har andra värderingar än jag, än vad jag många gånger gör tillsammans med människor från andra kulturer.
Det kan vara en balansgång när det gäller att veta vad som är att lägga sig i, och att sträcka ut en hjälpande hand. Personligen sträcker jag nog ut handen även om jag tvekar - jag kan ju inte bli mer än avvisad.
Kanske har engelskan fler standaruttryck, som är lätta att ta’ till i en del svåra situationer. Vårt “jag beklagar sorgen” känns lite uppstyltat.
Vi får fortsätta det här en annan gång, annars blir det ett helt inlägg av det.
Margaretha
Det här var så intressant att jag har tänkt på det ända sen jag läste det igår. Jag antar att alla jämför med sina egna erfarenheter (på tal om minnen) och vad jag kommit fram till är att jag håller med dig ;)
SvaraRaderaPratar om varandra gör man överallt, men det behöver inte vara elakt.
Här i södra Tyskland med många katoliker finns det saker MAN inte gör (det är en liten ort), men de flesta är verkligen omtänksamma och hjälper gärna till. Men alla trivs inte med det, en jättetrevlig granne har nyligen flyttat för att hon inte stod ut.
Jag har träffat Debbie en gång, men känner henne inte (hej Debbie!) och tror att det hon talar om beror mycket på ens personlighet. Debbie är utåtriktad och lätt att vara tillsammans med, då tror jag att det är lättare att acceptera andra människor och seder. Och jag förstår vad både du och Debbie talar om när ni säger att man kan känna sig utanför i sällskap där man inte tycker att man borde känna sig utanför.
Folk vill så gärna stoppa in varandra i fack, så jag blir inte förvånad när Debbie fick höra att hon var amerikansk, som nog är det minsta hon är. Ibland säger de som inte känner mig att jag är så norsk, bara för de vet att jag är norska. Men jag har ju nästan inte alls bott där, fast jag tycker om att vandra i bergen, kanske är det mina norska gener som vill gå på tur!!
Kram från Mette
Vilken spännande tråd! Alla har mycket tänkvärda funderingar kring det här, liksom jag också fick när jag läste ditt inlägg. Jag som bor mitt ute på landet med närmsta granne på någon km avstånd vet att det ändå är väldigt tätt mellan "skvallertanterna". Jag tror att jag har ganska gott självförtroende och inte direkt bryr mig om vad andra människor kan tänkas ha för åsikter om hur jag är och hur jag lever, men jag är ljusår från de här människorna som du beskriver och deras levnadssätt. Det både tilltalar och skrämmer lite om jag försöker tänka mig mig själv i deras ställe.
SvaraRaderaFlette.Mette,
SvaraRaderaNaturligtvis har du rätt i att mycket ligger i vår personlighet, när det kommer till hur vi uppfattar vår omgivning. Jag som inte ens har träffat Debbie, bara talat i telefon ett par gånger, har också fått den uppfattningen att hon är en lättsam person, som inte krånglar till saker. Då är det säkert mycket lättare att anpassa sig till ett nytt land.
Att bo på en liten ort där många är katoliker kan nog vara tufft, jag har en annan väninna i samma situation, som är hjärtligt trött på sina grannar, och funderar på att flytta tillbaka till Sverige när hon pensionerat sig.
Det där med att etikettera allt och alla känner jag igen - och är innerligt trött på det!
Naturligtvis går vi alltid till oss själv och våra erfarenheter när vi talar om hur saker och ting förhåller sig - det är ju det enda vi med säkerhet känner till och vet hur det förhåller sig.
Lisette,
Jag har ju inte heller nära grannar, så ibland kan jag bli förvånad när jag träffar människor som jag inte känner, som vet massor om mig.
När man som jag - och kanske du - lever en aning utanför samhället, blir man ibland förvånad när man hör hur det går till där ute i verkligheten.
Margaretha
Ja det här är intressant. Jag vet hur en del pratar om mig därför att jag har en psykisk sjukdom, men alla mina kolleger är jättebussiga och hjälpsamma. Jag jobbar kanske på en bra skola för det är aldrig någon som pratar skit om någon. Men man pratar nog om varandra fast jag tycker det är bara snällt prat.
SvaraRaderaJag har varit så lite i andra länder att det vet jag inget om.
kramis
Hallå Pia,
SvaraRaderaVi skrev tydligen samtidigt.
Ja, du har nog tur med dina kollegor - men jag tror också det beror på att du är trevlig, att dina arbetskamrater är så hyggliga och hjälpsamma. För när det gäller psykisk sjukdom så skrämmer det folk, man kan inte säga krya på dig, som man gör till någon som är förkyld eller har magsår. Det är helt enkelt något man inte kan hantera, och då kan det bli väldigt fel.
Hoppas att din förkylning har lämnat dig!
Mette,
SvaraRaderaMåste bara berätta att jag nyss drömde om dina gener! Jag hade satt mig för att skriva några tråkiga, se'n länge uppskjutna, brev. Klart jag nickade till - jag sov inte riktigt för jag var medveten om att jag drömde. Så plötsligt ser jag hur dina gener kommer vandrande uppför fjället. De var så söta, små vridna saker med genser och knästrumpor.
Go' tur!
M
Sett ur mitt ungdomsperspektiv var det ju jobbigt med alla som har synpunkter på ens klädsel, bekanta, beteenden osv. Sett ur ett mer vuxet perspektiv tycker jag att det finns en trygghet i att vara någon som andra vet lite om. Skvaller är ju på sätt och vis att bry sig om andra (men förtal är något annat). Sett ur ett invandrarperspektiv (dvs när jag bodde i USA några år) är det förvånande hur det som vi ser som normalt är praktiskt taget illegalt i en annan kultur. Som att cykla med ett barn i barnsits, till exempel.
SvaraRaderaKarin,
SvaraRaderaMinns när jag en tid bodde i Leksand att en av de mer kända ishockeykillarna av någon anledning hamnade i vårt kök när vi skulle fika. Han var inte helt nykter, och satt och smågrät när han berättade hur synd det var om honom som bodde på en ort där alla visste allt om honom.
Det sociala trycket är väl inte så kul när man försöker frigöra sig från alla hemska vuxna - men som du säger finns det ju också en trygghet i att någon saknar en, eller undrar varför det lyser dygnet runt i någons hus.
Som allt annat en balansgång...
Det blir ju inte enklare i USA av att lagar skiljer sig från stat till stat.
Margaretha