Huvudsaken

 

Woman Wearing a Black Bonnet and Dress, 

Blue Shawl, and White and Pink Bow  

Christiana Jane Herringham 

Se honom planterad på en taburett – lik en tall på en klippa – i  ma chère mères rum på Ramm. Se äfven der, försjunken i en stor  Emma – lik en fågel i sitt bo – muntra fröken Hellevi Husgafvel. Se  ståtelig och lik – blott sig sjelf, ma chère mère tillbakalutad i ett  hörn af soffan, med slurkan åter hög på den höga pannan;

Början av det här citatet från Fredrika Bremers bok "Grannarne", från 1837, hade jag med häromdagen, men jag klippte av det innan jag kom till nästa intressanta ord, slurka.

Av sammanhanget kan man ju slutat sig till att det är någon slags huvudbonad, men hurdan hade jag ingen aning om.. Och fortfarande har jag bara en svag aning om hur den kunde tänkas ha sett ut:

(förr) om olika slags (åtsittande, i sht kvinnliga) bahytt- l. mössliknande huvudbonader.

I just "Grannarne" förekommer ma chère mères bahytt ett flertal gånger, men annars är det ont om slurkor i de böcker jag förfogar över. 

Ma chère mère har jag uppfattat som ett manhaftigt fruntimmer med ett huvud för sig, och som inte ligger för pynt och flärd, så kanske såg den ut som på Christiana Jane Herringhams målning här ovan. 

Liksom all annan klädsel var ju bahytten ett modeplagg som ständigt förändrade — ibland var brättet så utskjutande att det fungerade som skygglappar, andra gånger så långt och smalt att jag kommer att tänka på de där "strutarna som motorcyklister hade förr i tiden. De kallades förresten kyss-mig-om-du-kan bahytter.

De verkade förfärlig otrevliga att bära, så jag kan mer än väl förstå att Mrs Batty Tootal har tagit av sig sin slurka.

Mrs Batty Tootal  

John Hunter

Sittmöbler

 Man sitter alltid bäst på egen bänk.

 Väl suttet är hälften spisat.

A Comfortable Chair, 2017   

Mary Mabbutt

 Det mesta kan man ju sitta på — sin nästa till exempel, vilket inte rekommenderas — då är nog en "promenadkäpp vars handtag kan fällas ut o. tjäna till att sitta på" bättre, man kan sitta efter rang — i katedern — till bords, om man inte väljer att sitta på det — att sitta emellan är aldrig bra, men i knäet på någon, eller i tankar, är bättre varianter — fast det var inte vad jag tänkte på när jag började skriva. Det jag hade i tankarna då var lite bekvämare sittmöbler.

The Artist's Sister at a Window 1869,   

Berthe Morisot 

Se äfven der, försjunken i en stor  Emma – lik en fågel i sitt bo – muntra fröken Hellevi Husgafvel.

                                                skrev Fredrika Bremer i "Grannarne"

Emma ett slags stoppad vilstol (med hög rygg); fåtölj.

Men varför den kommit att kallas för emma, tycks ingen veta säkert. Jag läser:

"emma, helstoppad fåtölj i nyrokoko med rundad rygg och korta armstöd. Namnet har ovisst ursprung och tycks endast förekomma i Sverige. I ett modereportage från Paris i tidskriften Konst- och Nyhets-Magasin för Medborgare af alla Klasser (1821) används Emma som färgangivelse: ”Blonda Damer nyttja Flors-Turbaner af Emma-färg (et slags röd brunt)”. Som stolsnamn är termen känd sedan 1830-talet och uppträdde under århundradets andra hälft även i sammansättningarna hopslagsemma, kungsemma och vilemma, ingendera med klarlagd innebörd".

Det finns en teori om att den saknade armstöd, därför att armstöd var till hinders för damer i krinolin. En av mina gammelmostrar köpte en emma därför att armstöd hindrade henne från att sticka, vilket hon alltid gjorde framför teven.

Vi kröpo upp i Causeusen, vi talte, vi greto, vi skrattade tillsammans, och Serenas ömma och kloka ord lättade betydligt mitt  hjerta.  

                                      också detta från "Grannarne"

Kåsös är ett annat lustigt namn på en sittmöbel:

(i kulturhist. fackspr., i sht förr) liten, för två personer avsedd, stoppad o. helt överklädd soffa (att sitta i vid samspråk o. d.); särsk. om dylik möbel så inrättad att de båda personerna sätta sig på var sin sida om det S-formiga ryggstödet o. därvid komma att sitta med ansiktet mot varandra. 

Avsikten var tydligen att man skulle föra spirituella samtal med sin partner för namnet kommer från"fra. causeuse med samma bet.; till kåsera, sedan 1837".     

Riktigt bra målningar av soffor med s-format ryggstöd är svåra att hitta. Men jag inser när jag far runt på nätet att många kallar även små soffor för kåsöser — och jag inser att även jag har en utemöbel som ibland kallas för kåsös, fast den såldes med det "nysvenska" namnet "love-seat"

 Och nu har det blivit dags att sitta kväll — vilket jag nyss lärde mig är att "sitta uppe om aftonen.

Morotens dag

 Still Life of Strawberries, Carrots and Cabbage 

 David Emil Joseph de Noter

Till Caroline Frumerie                  Geneve d. 4 Juni 1857

Min lilla Carolina! Just nu har jag emottagit ditt bref, och jag kan ej säga dig huru ondt det gjort mig att  se dig så plågad och så illa vårdad, - Jag trodde dig vara qvar i Diakonissahuset! — ej huru djupt det gläder mig att kunna hopps dig botad, att höra dig känna dig frisk!! Gud vare innerligen tackad och prisad derför! Men mitt stackars, stackars barn, hvad du haft ont, hvad du haft det svårt!.... Det såret — söta Carolina! akt dig att läka det för hastigt.  Det är säkert en utväg, som naturen vill ha, för elaka vätskor, som ännu kunna vara qvar. Akta dig att läka det annorlunda än genom bad, eller förtärandet av morötter, (ett af de mest helande medel för sårnader invertes. 

Så skrev Fredrika Bremer i ett brev till sin vän Caroline.

Att morötter är nyttiga råder det inget tvivel om, men hur helande de är för invärtes sår vet jag inget om. 

Vad jag lärt mig i dag

Filip II av Makedonien. Elfenbenshuvud 

påträffat 1977 i Vergina, Makedonien, i den 

grav som tros vara Filips egen.

Vem Filip II av Makedonien var, har gått mig förbi. Jag har inte ens den där obestämda känslan av att jag borde veta vem han var, som jag får rätt ofta när jag hör eller läser om sådant som skolan säkert hade med i sin kursplan. Så jag rådfrågar det allvetande nätet. Bilden ovan har jag knyckt från NE, liksom fakta om Filip:

 Filip II (grekiska Phílippos), 382–336 f.Kr., kung av Makedonien, son till Amyntas III, far till Alexander den store.

När jag nu läser om hans liv och alla krig han deltog i, kan jag mycket väl tänka mig att jag slog dövörat till när, eller om, vi läste om denne envåldshärskare i skolan — för han tycks ha varit i hetluften i större delen av sitt liv. Så blev han också mördad, och hans samtida tycks ha haft diametralt motsatta uppfattningar om honom.

Vad jag inte heller visste var att han gett upphov till ett synnerligen användbart ord — som så många andra användbara ord har jag aldrig hört det användas.

Sedan Emilia med tårfulla ögon åter skiljt sig från hemmet,  lemnade Julie fritt lopp åt sitt missnöje och förgrymmade sig högt öfver Algernon, som kunde vara så liknöjd och så munter, då  Emilia var så nedslagen; han var »en ispigg, en barbar, en hedning,  en» ... N. B. Öfversten och Hennes Nåd voro ej inne under denna  philippique. Cornetten åter hade en annan åsigt af saken, – var  missnöjd med Emilia, som, tyckte han, hade alldeles för mycket  låtit passa opp sig af sin äkta man. 

                                                   ur Familjen H*** av Fredrika Bremer

                           

Det här ordet kom in i SAOB redan 1924, och då med försvenskad stavning:

FILIPPIK fil1ipi4k, äv. fi1– (filipi´ck Dalin), r.; best. -en; pl. -er; ngn gg FILIPPIKA filip4ika, r. l. f.; best. -an; pl. -or.

Ordformer

(förr ofta skrivet phil-. -lippik 1784 osv. -lippique 1831. -lippika 1891)

Etymologi

[jfr t. philippika, fr. philippique; efter lat. philippicæ, pl., gr. φιλιππικοί, pl., filippiska tal (se FILIPPISK)]

eg.: filippiskt tal; häftigt o. bitande angrepp i tal l. skrift mot ngn l. ngt. Thorild Gransk. 1: 70 (1784). En med .. ovanlig häftighet framförd filippika mot aflatskrämeriet. Rydberg Vap. 86(1891). Söderhjelm ItRenäss. 55 (1907). —

Skanstull

Skanstull med tullhuset (den vita byggnaden), vy mot norr, 1907.

Mitt förra inlägg fick Annika att fundera över när man upphörde att utkräva tull vid Stockholms tullar. En sökning på Skanstull ger omedelbar utdelning:
Namnet Skanstull härrör från Södra skans, en befästningsanläggning som uppfördes 1643-45. Skanstull var ursprungligen en av de tullstationer som fanns vid infarterna till Stockholm fram till mitten av 1850-talet. Ordet skans kommer från de försvarsanläggningar/murar som fanns uppe på berget vid Söderstadion och fortfarande finns den senaste byggda muren (1859) kvar uppe vid Gullmarsplan, nu inbyggd i ett av de nya husen vid Söderstadion. Den ursprungliga tullen vid Stockholms södra utfart hette Grinds tull och låg vid nuvarande korsningen Östgötagatan/Bondegatan. Omkring 1660 flyttades tullen till det smala näs som förbinder Södermalm med områdena söder om Årstaviken och Hammarby sjö. Gatan som ledde fram till tullen hette Postmästarebacken. Idag finns här Hammarby sluss och Skansbron. Tullstationen drogs in 1857 och idag finns inget kvar av de gamla tullhusen.  Enligt de beskrivningar som finns var det en rätt trist plats med leriga vägar, dåliga träkojor och olika handelsbodar där man gjorde sina inköp. I närheten fanns Galgbacken och kolerakyrkogården.

Bilden ovan är ju tagen nästan hundra senare än öppningsscenen i "Familjen H***", men det kan väl knappast ha sett trevligare ut den februaridagen då husrådinnan Beata Hvardagslag kommer farande till Skans-tull i sin släda. 
Jag som har et svagt minne av gamla tullhus, både vid Roslags- och Norrtull, borde ju ha insett att det var så här det såg i Sverige på den tiden — ändå såg jag för mitt inre öga något mer i stil med Burgtor, där jag arbetade en gång för länge sedan. Så tack Annika för att du fick mig att "slå upp" både Skanstull och andra tullar — det gjorde visserligen att jag blev sittandes med all intressant läsning, istället för att ta hand om min deg. 
Till degen!

"Scantz Tull" och "Söder Scantz" på Petrus 

Tillaeus karta från 1733 (norr är till höger).

Thé-timmen är inne

   I slutet af Februarii månad 1829, befann jag mig en afton vid  Skants-Tull, väntande på besökarens tvungna visit, för att, efter  dennas slut tåga in i Sveriges hufvudstad, under ett förskräckligt  yrväder, sittande uti en liten öppen släda, frusen, trött och sömnig;  och således, som din medlidsamma själ kan finna, min hulda unga  läsarinna, uti just ingen afundsvärd belägenhet. 

   Min stackars häst, som hade qvarkan, hostade och frustade.  Drängen, som körde för mig, slog armarna i kors om lifvet för att  värma sig. Stormen tjöt och snön hvirflade omkring oss. Jag blun-  dade och väntade, hvilket jag ofta gjort och alltid funnit bäst att  göra, under alla yrväder, så väl inom som utom hus, då man ej är  nog lycklig att kunna undfly dem. Ändteligen hördes långsamma  steg på den knarrande snön. Besökaren nalkades med sin lykta i  handen. Han hade röd näsa och såg olycklig ut. Jag höll i min hand  en sedel och ville smyga den i hans, för att dermed köpa min ro och  ostörd genomfart. Han drog sin hand tillbaka: »det är ej nödigt;»  sade han torrt, men höfligt. »Jag skall ej göra er mycket besvär,»  fortfor han, i det han började lyfta på mina fällar och röra i mina  paketer och askar. Jag såg mig ej utan grämelse nödsakad att stiga ur. Misslynt och med hemligt skadenöje stoppade jag åter min sedel i redikylen och tänkte: »nå nå då, han skall slippa ha något för  sitt besvär!»

                                       ur Familjen H*** av Fredrika Bremer

 Snow Storm

Everett Shinn 

Jag letade upp Fredrika Bremers "Familjen H***", därför att jag mindes en tescen i första kapitlet. Vad jag däremot inte kom ihåg var stycket ovan, vilket inleder boken.

Vad jag inte heller minns är om ordet besökare gick mig förbi, då för länge sedan, man förstår ju av sammanhanget vad som avses, eller om jag slog upp det — det var ju långt före datorernas intåg som jag läste boken, kanske var jag för slö för att resa mig upp och hämta en ordbok. Så här säger SAOB:

 1) [jfr t. besucher, eng. searcher, fr. visiteur] (förr) till BESÖKA 3 slutet, eg.: person som undersöker; urspr. lägre tulltjänsteman vid stora sjötullen som hade att gå ombord å ankommande fartyg o. förrätta visitation innan de lade till; sedan äfv. om dylik tjänsteman vid landttull- o. acciskammare.

The Tea Table

Robert Reid 

Thé-timmen var inne, och från den sjudande Thékokarn steg ett  hvirflande rökmoln, som sväfvade öfver de skimrande kopparne;  de med kakor, skorpor och rån rågade korgarne, betäckte det rymliga Thébordet. Telemaque, kommen ur Tartaren på de Eliseiska  fälten, kunde ej ha känt en större tillfredsställelse än jag, anländ  från min yrväders-resa till Thébordets vänliga hamn. De glada behagliga varelser, som rörde sig omkring mig; det trefliga rummet,  ljusen, som i vissa ögonblick ej litet bidraga att göra själen ljus; den  ljufva värmande drycken, som jag njöt, – allt var förträffligt, lifvande, muntrande, allt var.... Ack, tror du väl, min läsare! att den förfrusna näsan borta vid tullen midt uti min förtjusning ställde sig vid brädden af min thékopp – och förbittrade dess nektar? Jo jo men, gjorde den så, – och jag tror, att jag blifvit mindre förskräckt, om jag sett min egen dubbel. För att återgifva mig fullkomligt lugn, sade jag mig: »i morgon skall jag förbättra min uraktlåtenhet; i morgon!» och tillfredsställd med min föresats för i morgon, satt jag  nu, efter min vana, tyst i ett hörn af rummet, stickande på min  strumpa, smuttande då och då ur Thékoppen, som stod på ett litet  bord bredvid mig, och betraktande obemärkt, men uppmärksamt,  Familletaflan framför mig. 

I dag för 170 år sedan

hade Fredrika Bremer just påbörjat sin resa till Nya Världen, den 23 september 1849 skriver hon i ett brev till sin syster Agathe:

FÖRSTA BREFVET.
På hafvet. D. 23 Sept. 1849.
Detta är andra resdagen på den stora oceanen, lilla kära Agatlia! Ocli fortgår resan så som den begynt, så kommer jag icke snart att längta till land. Det herrligaste väder, himmel och haf fulla af ljus, medvind, och till bostad på färden till den nya verlden ett fartyg, stort och ståtligt som ett litet slott, och dertill högst beqvämt. Ocli hvad jag njuter af mitt lugna,
ostörda lif här om bord, efter de ansträngande dagarna i England, då själen kände sig liksom på sträckbänk, under det kroppen for hit och dit för att kunna se och hinna med livad som måste ses och medhinnas, innan jag blef resfärdig! Ty jag måste se litet af England, och isynnerhet af London, innan jag såg Amerika och New York. Jag ville ej bli för mycket förbluffad af NewYork. Jag ville lära känna modren innan jag gjorde bekantskap med dottren, för att ha jemförelsepunkter
och ett rättesnöre, hvarefter jag kunde rätt fatta typen. Jag visste, att Sverige och Stockholm var af annat slägte, än Engelska länder och städer, till folk, seder, byggnadssätt m. m. Men England hade först gifvit befolkning, lag- och lynne åt Norra Amerika. 

                                ur "Hemmen i den nya världen"

Fredrika Bremer målad av 

Olof Johan Södermark  1843.

Jag har visserligen läst en hel del, både av och om Fredrika — men aldrig kommit henne så nära som i dessa brev. Och inte förrän jag läste dem insåg jag hur känd och eftersökt hon var, till och med i Amerika. Vart hon än kom strömmade människor till, bara för att få träffa henne. Fredrika som uppenbarligen var rätt blyg, och hade ett stort behov att att få vara ifred några timmar varje dag, hade det inte alltid lätt, även om hon uppskattade all den vänlighet hon mötte.
Det är intressant att läsa om hennes möten med de välkända kvinnorna och männen — debattglad som hon var, så svalde hon inte alla idéer som hon mötte, utan gav sig glatt i kast med att komma med motargument. 
Kvinnorna, och deras roll i samhället och familjen intresserar hon sig särskilt mycket för, och lägger fram många intressanta synpunkter på hur hon upplever deras ställning.

"An Interesting Book"

 Seymour Joseph Guy 

Det senaste året har det talats en hel del om vikten att ge barn — i synnerhet flickor — goda förebilder, och det har skrivits ett antal böcker om historiska flickor och kvinnor, avsedda för barn. Jättebra, men lite förvånande att alla som talar och skriver om dem tycks tro att det är en ny företeelse. Jag minns den sortens böcker från min barndom, och du kan hitta rätt många hos Gutenberg.

Av egen erfarenhet vet jag hur man får en särskild relation till de personer man "upptäckte" som barn. Även om mina kunskaper om dem är mycket ytliga så behöver jag bara höra deras namn, för att det liksom spritter till i mig, och jag minns när och hur jag mötte dem första gången.

Fredrika Bremer, vars böcker jag uppskattar, hör till dem jag mötte tidigt — jag var nog tolv år när jag fick boken "Den frågvisa Fredrika" av Birgit Rosencrantz Dahl.

Nu när jag har återvänt till Fredrika, plockade jag fram även den barnboken, och inser att den ger en korrekt bild av hennes barndom — inte bara korrekt förresten, den var fängslande vilket säkert är anledning till att jag minns så mycket av den.

Något som jag tyvärr inte kan säga om boken "Selma Lagerlöf" som jag vann — vilket jag redan berättat om — en bok som jag inte ens kom igenom första kapitlet i.

Har du inte upptäckt Fredrikas storhet ännu, så kila över till Litteraturbanken och Runeberg, där finns många av hennes böcker!

Om utflykter i det gröna (eller vita), och eventuell förtäring

 Whether you get away, or whether you don't; whether you arrive at your destination or whether you reach somewhere else, or whether you never get anywhere at all, you're always busy, and you never do anything in particular; and when you've done it there's always something else to do, and you can do it if you like, but you'd much better not. Look here! If you've really nothing else on hand this morning, supposing we drop down the river together, and have a long day of it?"

The Mole waggled his toes from sheer happiness, spread his chest with a sigh of full contentment, and leant back blissfully into the soft cushions. "What a day I'm having!" he said. "Let us start at once!"

"Hold hard a minute, then!" said the Rat. He looped the painter through a ring in his landing-stage, climbed up into his hole above, and after a short interval reappeared staggering under a fat wicker luncheon-basket.

"Shove that under your feet," he observed to the Mole, as he passed it down into the boat. Then he untied the painter and took the sculls again.

"What's inside it?" asked the Mole, wriggling with curiosity.

"There's cold chicken inside it," replied the Rat briefly: "coldtonguecoldhamcoldbeefpickledgherkinssaladfrenchrolls–cresssandwichespottedmeatgingerbeerlemonadesodawater—"

"O stop, stop!" cried the Mole in ecstasies. "This is too much!"

Dick Cuffari

Mitt osaliga och tyckmyckna tillstånd fortsätter när det gäller bokval, men än en gång räddar slumpen mig — jag råkar på en gammal favorit "The Wind in the Willows" av Kenneth Grahame. 

Ovanstående stycke kommer från första kapitlet när "the Mole" och "the Water Rat", lär känna varandra, och omgående beger sig ut på floden med sin picknickkorg. Jag vet inte om jag tycker att "alla människors möte borde vara så", jag är ju lite mer för att "byta ett ord eller två" — men jag tycker ändå att vi har något att lära där. För visst är det något alldeles särskilt med de där mötena med nya vänner när det känns som om man vuxit upp i samma sandlåda.

Jag vet inte i hur många upplagor boken kommit ut, men det tycks finnas över femtio olika illustrerade utgåvor.

Eftersom jag nuddade vid picknicktemat i går, så fortsätter jag att fundera över både ordet och företeelsen. Att tala om utflykt med matsäck är väl lite väl tungrott — även för en purist (ett ord som använts sedan 1763, så med en viss tvekan nyttjar jag det här). 

När jag börjar läsa om ordet picknick lär jag mig att det förr i tiden även används om tillställningar i största allmänhet. 

I "Svenska memoarer och bref VII" (1903), skriver Erik Gustaf Geijer:

Silfverstolpe skaffade mig äfven förra gången det nöjet att bevista en musikalisk picknick i Nytta och nöje; men Möller var för artig, så att vi fingo nästan mycket klaverduetter till lifs, spelta af en fröken Ehrengranat och grefvinnan Cronstedt. En kvartett, som vi fingo höra till slut af Mozart, ersatte allt. Den var gudomlig och gudomligt spelad. Möller spelar som en ängel. På konserten exekverade han en stor violkonsert af Geminiani, en af de gamla stora författarna den var snarare en symfoni, där första stämman kallar de andra till konversation, och otroligt vacker. Till slut gafs en himmelsk kör ur Händels Messias.

Inte ord ord om någon mer substantiell förtäring.

picnic (v.) 

"go on a picnic," 1842, from picnic (n.). Related: Picnicked; picnicking. The -k- is inserted to preserve the "k" sound of -c- before a suffix beginning in -i-, -y-, or -e- (compare traffic/trafficking, panic/panicky, shellac/shellacked).

picnic (n.) 

1748 (in Chesterfield's "Letters"), but rare before c. 1800 as an English institution; originally a fashionable pot-luck social affair, not necessarily out of doors; from French piquenique (1690s), perhaps a reduplication of piquer "to pick, peck," from Old French (see pike (n.2)), or the second element may be nique "worthless thing," from a Germanic source. Figurative sense of "something easy" is from 1886. Picnic table recorded from 1926, originally a folding table.

The word picnic comes from the French word piquenique.   Originally at these piqueniques, everyone would bring food to the event in a way similar to what we call potlucks today, and they were indoors.  After the French Revolution, royal parks were opened to the public and ‘picnicking’ became a popular activity.

pick´nick subst. ~en ~ar 
ORDLED: pick-nick-en
• utflykt med måltid i naturen: picknickkorg; picknicksällskap; åka på ~
BET.NYANS: om enbart måltiden: de åt sin ~ under en stor ek
KONSTR.: (på) ~, (på el. under el. vid) ~en
HIST.: sedan 1853; av eng. picnic; av fra. pique-nique med samma bet., trol. till piquer '(att) sticka' och nique i en äldre bet. 'liten, värdelös sak'

I konsten finns en hel del avbildade picknickar, och jag har en känsla av att även litteraturen rätt ofta bjuder på utflykter — fast just nu kan jag bara komma på en handfull. Det får jag kanske återkomma till. Berätta om du kan dra dig till minnes några!

Och var går gränsen mellan picknick, och att förtära något på en sten utanför den egna stugan? Utflykter med häst och vagn, tjänstefolk och silverkarotter — är (var) det en picknick? Att äta en medhavd apelsin på en skidtur på fjället — är det en picknick?

Frågorna hopar sig — men inte svaren!

I "Hemmen i den nya verlden III" (1854) berättar Fredrika Bremer om en utflykt där jag känner igen mig i hennes beskrivning av "medpicknickarna".

I går voro vi på en » pleasure-party » öfver den vackra insjön , till Aderondacks-bergen på Newlorks strand. Dagen var skön, farten äfvenså, naturskådespelen längs med den lilla strida, men grunda floden » Au Sable », der naturen af bergen byggt regelmässiga, oöfverstigliga fästningsvallar, högst märkvärdiga; och jag skulle ha njutit den mera, om jag fått mindre många tanklösa frågor att svara på.  Det var isynnerhet ett fruntimmer med en hvass, pipig röst, som plågade mig med examina lik denna: » Hvart ämnar ni er härifrån? — Hvar ifrån kommer ni hit? — Hvarifrån kom ni dit? — Hos hvem bodde ni der? — Hvem såg ni i deras hus ? » o.s.v. Ack! att menniskor dock vore litet mera lika naturföremålen; att de nalkades hvarandra med ett positift innehåll, och nöjde sig att verka på hvarandra genom stilla meddelande af detta, — huru mycket

mera skulle de ej locka ur oss, huru mycket mera få veta om oss än genom dessa tanklösa, ytliga frågor — dem i öfrigt de tänkande här i landet ogilla och göra sig lustiga öfver, lika mycket som någonsin utländningar . Ej heller felades vid denna » picknick » personer sådana jag nyss önskade dem . Der var isynnerhet en älsklig ung fru, själfull och frisk som den sjungande strömmen, det hviftande trädet . Att sitta mod henne, se på henne, lyssna till hennes själfulla meddelanden, var mig en ljuflig vederqvickelse. Men knappt voro vi rätt inne i vår téte a téte, så kom den frågande damen med den sylhvassa rösten, satte sig framför oss och begynte sina examina.