Om utflykter i det gröna (eller vita), och eventuell förtäring

 Whether you get away, or whether you don't; whether you arrive at your destination or whether you reach somewhere else, or whether you never get anywhere at all, you're always busy, and you never do anything in particular; and when you've done it there's always something else to do, and you can do it if you like, but you'd much better not. Look here! If you've really nothing else on hand this morning, supposing we drop down the river together, and have a long day of it?"

The Mole waggled his toes from sheer happiness, spread his chest with a sigh of full contentment, and leant back blissfully into the soft cushions. "What a day I'm having!" he said. "Let us start at once!"

"Hold hard a minute, then!" said the Rat. He looped the painter through a ring in his landing-stage, climbed up into his hole above, and after a short interval reappeared staggering under a fat wicker luncheon-basket.

"Shove that under your feet," he observed to the Mole, as he passed it down into the boat. Then he untied the painter and took the sculls again.

"What's inside it?" asked the Mole, wriggling with curiosity.

"There's cold chicken inside it," replied the Rat briefly: "coldtonguecoldhamcoldbeefpickledgherkinssaladfrenchrolls–cresssandwichespottedmeatgingerbeerlemonadesodawater—"

"O stop, stop!" cried the Mole in ecstasies. "This is too much!"

Dick Cuffari

Mitt osaliga och tyckmyckna tillstånd fortsätter när det gäller bokval, men än en gång räddar slumpen mig — jag råkar på en gammal favorit "The Wind in the Willows" av Kenneth Grahame. 

Ovanstående stycke kommer från första kapitlet när "the Mole" och "the Water Rat", lär känna varandra, och omgående beger sig ut på floden med sin picknickkorg. Jag vet inte om jag tycker att "alla människors möte borde vara så", jag är ju lite mer för att "byta ett ord eller två" — men jag tycker ändå att vi har något att lära där. För visst är det något alldeles särskilt med de där mötena med nya vänner när det känns som om man vuxit upp i samma sandlåda.

Jag vet inte i hur många upplagor boken kommit ut, men det tycks finnas över femtio olika illustrerade utgåvor.

Eftersom jag nuddade vid picknicktemat i går, så fortsätter jag att fundera över både ordet och företeelsen. Att tala om utflykt med matsäck är väl lite väl tungrott — även för en purist (ett ord som använts sedan 1763, så med en viss tvekan nyttjar jag det här). 

När jag börjar läsa om ordet picknick lär jag mig att det förr i tiden även används om tillställningar i största allmänhet. 

I "Svenska memoarer och bref VII" (1903), skriver Erik Gustaf Geijer:

Silfverstolpe skaffade mig äfven förra gången det nöjet att bevista en musikalisk picknick i Nytta och nöje; men Möller var för artig, så att vi fingo nästan mycket klaverduetter till lifs, spelta af en fröken Ehrengranat och grefvinnan Cronstedt. En kvartett, som vi fingo höra till slut af Mozart, ersatte allt. Den var gudomlig och gudomligt spelad. Möller spelar som en ängel. På konserten exekverade han en stor violkonsert af Geminiani, en af de gamla stora författarna den var snarare en symfoni, där första stämman kallar de andra till konversation, och otroligt vacker. Till slut gafs en himmelsk kör ur Händels Messias.

Inte ord ord om någon mer substantiell förtäring.

picnic (v.) 

"go on a picnic," 1842, from picnic (n.). Related: Picnicked; picnicking. The -k- is inserted to preserve the "k" sound of -c- before a suffix beginning in -i-, -y-, or -e- (compare traffic/trafficking, panic/panicky, shellac/shellacked).

picnic (n.) 

1748 (in Chesterfield's "Letters"), but rare before c. 1800 as an English institution; originally a fashionable pot-luck social affair, not necessarily out of doors; from French piquenique (1690s), perhaps a reduplication of piquer "to pick, peck," from Old French (see pike (n.2)), or the second element may be nique "worthless thing," from a Germanic source. Figurative sense of "something easy" is from 1886. Picnic table recorded from 1926, originally a folding table.

The word picnic comes from the French word piquenique.   Originally at these piqueniques, everyone would bring food to the event in a way similar to what we call potlucks today, and they were indoors.  After the French Revolution, royal parks were opened to the public and ‘picnicking’ became a popular activity.

pick´nick subst. ~en ~ar 
ORDLED: pick-nick-en
• utflykt med måltid i naturen: picknickkorg; picknicksällskap; åka på ~
BET.NYANS: om enbart måltiden: de åt sin ~ under en stor ek
KONSTR.: (på) ~, (på el. under el. vid) ~en
HIST.: sedan 1853; av eng. picnic; av fra. pique-nique med samma bet., trol. till piquer '(att) sticka' och nique i en äldre bet. 'liten, värdelös sak'

I konsten finns en hel del avbildade picknickar, och jag har en känsla av att även litteraturen rätt ofta bjuder på utflykter — fast just nu kan jag bara komma på en handfull. Det får jag kanske återkomma till. Berätta om du kan dra dig till minnes några!

Och var går gränsen mellan picknick, och att förtära något på en sten utanför den egna stugan? Utflykter med häst och vagn, tjänstefolk och silverkarotter — är (var) det en picknick? Att äta en medhavd apelsin på en skidtur på fjället — är det en picknick?

Frågorna hopar sig — men inte svaren!

I "Hemmen i den nya verlden III" (1854) berättar Fredrika Bremer om en utflykt där jag känner igen mig i hennes beskrivning av "medpicknickarna".

I går voro vi på en » pleasure-party » öfver den vackra insjön , till Aderondacks-bergen på Newlorks strand. Dagen var skön, farten äfvenså, naturskådespelen längs med den lilla strida, men grunda floden » Au Sable », der naturen af bergen byggt regelmässiga, oöfverstigliga fästningsvallar, högst märkvärdiga; och jag skulle ha njutit den mera, om jag fått mindre många tanklösa frågor att svara på.  Det var isynnerhet ett fruntimmer med en hvass, pipig röst, som plågade mig med examina lik denna: » Hvart ämnar ni er härifrån? — Hvar ifrån kommer ni hit? — Hvarifrån kom ni dit? — Hos hvem bodde ni der? — Hvem såg ni i deras hus ? » o.s.v. Ack! att menniskor dock vore litet mera lika naturföremålen; att de nalkades hvarandra med ett positift innehåll, och nöjde sig att verka på hvarandra genom stilla meddelande af detta, — huru mycket

mera skulle de ej locka ur oss, huru mycket mera få veta om oss än genom dessa tanklösa, ytliga frågor — dem i öfrigt de tänkande här i landet ogilla och göra sig lustiga öfver, lika mycket som någonsin utländningar . Ej heller felades vid denna » picknick » personer sådana jag nyss önskade dem . Der var isynnerhet en älsklig ung fru, själfull och frisk som den sjungande strömmen, det hviftande trädet . Att sitta mod henne, se på henne, lyssna till hennes själfulla meddelanden, var mig en ljuflig vederqvickelse. Men knappt voro vi rätt inne i vår téte a téte, så kom den frågande damen med den sylhvassa rösten, satte sig framför oss och begynte sina examina.

Ni vet hur det är

man vill läsa något — men vet inte vad.

Jag går runt mellan bokhyllorna, drar ut böcker på måfå — ställer tillbaks dem. Tittar på högen med olästa böcker, men går snabbt vidare till datorn. Klickar mig fram bland alla böcker jag samlat på ett ställe, för att läsa när jag får tid. Nu har jag tid, men nästan alla böcker verkar trista.

Säkerligen har jag för högt ställda förväntningar, jag letar efter en bok som ska öppna porten till ett förtrollat rike, ett  Shangri-La som får verkligheten att tona bort. 

Ägnar mig en stund åt "The Headswoman",  från 1898 av Kenneth Grahame, den är rolig men jag ger snabbt upp och ägnar mig åt de fina illustrationerna av Marcia Lane Foster.

Tittar istället på Herbert Jenkins böcker, Gutenberg har åtta av dem, och jag fastnar för den 99 år gamla Patricia Brent, Spinster. En bok som har sin Lord Peter, liksom sin något yngre namne har han gott om pengar och ett gott humör men även om boken är nöjsam har den inte samma litterära kvaliteter som Dorothy Sayers mycket mer kända böcker.

Men jag gottar mig åt det tidstypiska: "Bowen looked at her for a moment, then, getting out of the car, started the engine, and without a word climbed back to his seat." Undrar i mitt stilla sinne hur många som minns den tiden när man vevade igång sina bilar. Ett av mina allra tidigaste minnen är faktiskt hur vår Austin var utrustad med en vev, som man kunde nyttja om bilen inte behagade starta på det vanliga viset med en nyckel. Men jag minns bara att vi använde den en gång.

"Mrs. Mosscrop-Smythe was in curl-papers and a faded blue kimono that allowed no suggestion to escape of the form beneath." 

Och jag undrar hur många som har rullat upp sitt hår på papper eller trasor. Jag minns hur jag använde toalettpapper en gång, i brist på något bättre — jag var på en kurs, där det anordnades en maskerad, och jag valde att vara Xantippa på extra dåligt morgonhumör, med papiljotterna kvar i håret.

Det roliga med böcker är ju att det får en att associera åt båda hållen, så att säga. Det får mig att tänka på händelser i mitt liv — medan händelser i livet får mig att minnas sådan jag läst om. 

Jakten på den perfekta boken, går vidare; jag nosar på Allan McAulays böcker, för jag vet att jag läst något av honom tidigare, men han faller mig inte i smaken. Fast innan jag lämnar honom ger en av hans meningar mig anledning att konsultera en etymologisk ordbok.
"'Oh, Lord, child!' said Mrs. Maclehose, 'who doesn't, dear? He has stumped the streets of Edinburgh, and every sizeable town in the country, in search of a wife this twenty years and more! Jimmy Cheape! No, Alison (for you'll let me call you Alison? I like you, child, and will love you, I know—'tis all arranged by our Fates). No, no! 'tis not you that are destined for Mr. Cheape; never think it!'

'I would not think it, if I could help it,' said the literal Alison. 'But 'tis all arranged—indeed it is—and my mother set upon it in her mind, and nothing will turn her.'

'I will turn her!' cried the lively little grass-widow, with her charming smile and a flash of her dark eyes."

                                    ur "The Rhymer " från 1900, av Allan McAulay

Visst har jag hör några olika skämtsamma förklaringar på ordet gräsänka, men jag har inte vetat vilken som kom sanningen närmast, och hur länge vi använt uttrycket.

Så här säger NE:

grä`sänka subst. ~n gräsänkor 
ORDLED: gräs--änk-an
• gift kvinna vars make är tillfälligt bortrest
HIST.: sedan 1738; urspr. efter lågty. grasswed(e)we 'förförd och övergiven flicka

Och på engelska har man använt det ännu längre:

grass widow (n.) 

1520s, the earliest recorded sense is "mistress;" the allusion to grass is not clear, but it commonly was believed to refer to casual bedding (compare bastard and German Strohwitwe, literally "straw-widow," and compare the expression give (a woman) a grass gown "roll her playfully on the grass" (1580s), also euphemistic for the loss of virginity). Revived late 18c. as "one that pretends to have been married, but never was, yet has children;" in early 19c. use it could mean "married woman whose husband is absent" (and often presumed, but not certainly known to be, dead), also often applied to a divorced or discarded wife or an unmarried woman who has had a child. Both euphemistic and suggestive.

[G]rasse wydowes ... be yet as seuerall as a barbours chayre and neuer take but one at onys. [More, 1528]

---

GRASS WIDOW, s. a forsaken fair one, whose nuptials, not celebrated in a church, were consummated, in all pastoral simplicity, on the green turf. [Rev. Robert Forby, "Vocabulary of East Anglia," London, 1830]

widow (n.) 

Old English widewe, wuduwe, from Proto-Germanic *widuwo (source also of Old Saxon widowa, Old Frisian widwe, Middle Dutch, Dutch weduwe, Dutch weeuw, Old High German wituwa, German Witwe, Gothic widuwo), from PIE adjective *widhewo (source also of Sanskrit vidhuh "lonely, solitary," vidhava "widow;" Avestan vithava, Latin vidua, Old Church Slavonic vidova, Russian vdova, Old Irish fedb, Welsh guedeu "widow;" Persian beva, Greek eitheos "unmarried man;" Latin viduus "bereft, void"), from root *weidh- "to separate" (source of second element in Latin di-videre "to divide;" see with).

Extended to "woman separated from or deserted by her husband" from mid-15c. (usually in a combination, such as grass widow). As a prefix to a name, attested from 1570s. Meaning "short line of type" (especially at the top of a column) is 1904 print shop slang. Widow's mite is from Mark xii.43. Widow's peak is from the belief that hair growing to a point on the forehead is an omen of early widowhood, suggestive of the "peak" of a widow's hood. The widow bird (1747) so-called in reference to the long black tail feathers of the males, suggestive of widows' veils.

Se'n läser jag en rätt förfärlig historia om en bortbyting. Jag minns inte ens vad boken heter eller vem som skrivit den, fast det bara var några dagar sedan. Flickan från den "fina familjen" växer upp i ett hederligt arbetarhem, och alla undrar hur denna förfinade vackra flicka kan vara dotter till den präktiga men fattiga sömmerskan. Naturligtvis råkar hon hamna i samma stad som  sina biologiska föräldrar och allt uppdagas. Men innan hon flyttar till sin "rätta" familj väljer denna nobla femtonåring att stanna hos sin döende fostermor tills slutet kommer (för fostermodern alltså).

"Breed is stronger than pasture." skrev George Eliot någonstans, för det var väl vad man ansåg.

Så äntligen får denna långrandiga historia ett lyckligt slut. Jag lyckas snoka reda på en sida med Josephine Teys böcker om Inspector Alan Grant. Tey hör till mina favoriter, men hennes böcker är så nya (1930-talet och framåt), att i synnerhet femtiotalsböckerna inte har gått att hitta på nätet tidigare. Men här finns de!

En men en padda

En av litteraturens charmigaste groddjur är nog Mr. Toad, den sangviniske, intelligensbefriade men godhjärtade fartdåren, i Kenneth Grahames ”The Wind in the Willows”.
Boken publicerades ursprungligen utan illustrationer 1908, men har följts av många illustrerade utgåvor. 
Kenneth Grahame godkände E. H. Shepards första skisser, men hann avlida innan han blev färdig med illustrationerna till boken som kom ut 1931.
Bilderna här är från 1913, en utgåva illustrerad av Paul Bransom (1885–1979).  Boken har lockat många kända illustratörer, Arthur Rackham (1940), Tasha Tudor (1966) för att bara nämna ett par av dem.

When the girl returned, some hours later, she carried a tray, with a cup of fragrant tea steaming on it; and a plate piled up with very hot buttered toast, cut thick, very brown on both sides, with the butter running through the holes in it in great golden drops, like honey from the honeycomb. The smell of that buttered toast simply talked to Toad, and with no uncertain voice; talked of warm kitchens, of breakfasts on bright frosty mornings, of cosy parlour firesides on winter evenings, when one's ramble was over, and slippered feet were propped on the fender; of the purring of contented cats, and the twitter of sleepy canaries. Toad sat up on end once more, dried his eyes, sipped his tea and munched his toast, and soon began talking freely about himself, and the house he lived in, and his doings there, and how important he was, and what a lot his friends thought of him.

Musmys

illustration av Robert J. Lee,

0
Absorbed in the new life he was entering upon, intoxicated with the sparkle, the ripple, the scents and the sounds and the sunlight, he trailed a paw in the water and dreamed long waking dreams. The Water Rat, like the good little fellow he was, sculled steadily on and forbore to disturb him.
0


I flera da'r har jag tänkt plocka fram mitt exemplar av "The Wind in the Willow" med illustrationer av Robert J. Lee, men inte förrän igår när jag hittade en annan upplaga på Gutenberg kom jag mig för.
Oj, så frestad jag blir att läsa om denna fantastiska bok. Paul Bransom som illustrerat upplagan på Gutenberg finns en del att läsa om medan jag inte hittar något om Robert J. Lee, bara några få omnämnande.

illustration av Robert J. Lee

illustration av Paul Bransom

illustration av Paul Bransom

0

The wayfarer was lean and keen-featured, and somewhat bowed at the shoulders; his paws were thin and long, his eyes much wrinkled at the corners, and he wore small gold ear rings in his neatly-set well-shaped ears. His knitted jersey was of a faded blue, his breeches, patched and stained, were based on a blue foundation, and his small belongings that he carried were tied up in a blue cotton handkerchief.