Ni vet hur det är

man vill läsa något — men vet inte vad.

Jag går runt mellan bokhyllorna, drar ut böcker på måfå — ställer tillbaks dem. Tittar på högen med olästa böcker, men går snabbt vidare till datorn. Klickar mig fram bland alla böcker jag samlat på ett ställe, för att läsa när jag får tid. Nu har jag tid, men nästan alla böcker verkar trista.

Säkerligen har jag för högt ställda förväntningar, jag letar efter en bok som ska öppna porten till ett förtrollat rike, ett  Shangri-La som får verkligheten att tona bort. 

Ägnar mig en stund åt "The Headswoman",  från 1898 av Kenneth Grahame, den är rolig men jag ger snabbt upp och ägnar mig åt de fina illustrationerna av Marcia Lane Foster.

Tittar istället på Herbert Jenkins böcker, Gutenberg har åtta av dem, och jag fastnar för den 99 år gamla Patricia Brent, Spinster. En bok som har sin Lord Peter, liksom sin något yngre namne har han gott om pengar och ett gott humör men även om boken är nöjsam har den inte samma litterära kvaliteter som Dorothy Sayers mycket mer kända böcker.

Men jag gottar mig åt det tidstypiska: "Bowen looked at her for a moment, then, getting out of the car, started the engine, and without a word climbed back to his seat." Undrar i mitt stilla sinne hur många som minns den tiden när man vevade igång sina bilar. Ett av mina allra tidigaste minnen är faktiskt hur vår Austin var utrustad med en vev, som man kunde nyttja om bilen inte behagade starta på det vanliga viset med en nyckel. Men jag minns bara att vi använde den en gång.

"Mrs. Mosscrop-Smythe was in curl-papers and a faded blue kimono that allowed no suggestion to escape of the form beneath." 

Och jag undrar hur många som har rullat upp sitt hår på papper eller trasor. Jag minns hur jag använde toalettpapper en gång, i brist på något bättre — jag var på en kurs, där det anordnades en maskerad, och jag valde att vara Xantippa på extra dåligt morgonhumör, med papiljotterna kvar i håret.

Det roliga med böcker är ju att det får en att associera åt båda hållen, så att säga. Det får mig att tänka på händelser i mitt liv — medan händelser i livet får mig att minnas sådan jag läst om. 

Jakten på den perfekta boken, går vidare; jag nosar på Allan McAulays böcker, för jag vet att jag läst något av honom tidigare, men han faller mig inte i smaken. Fast innan jag lämnar honom ger en av hans meningar mig anledning att konsultera en etymologisk ordbok.
"'Oh, Lord, child!' said Mrs. Maclehose, 'who doesn't, dear? He has stumped the streets of Edinburgh, and every sizeable town in the country, in search of a wife this twenty years and more! Jimmy Cheape! No, Alison (for you'll let me call you Alison? I like you, child, and will love you, I know—'tis all arranged by our Fates). No, no! 'tis not you that are destined for Mr. Cheape; never think it!'

'I would not think it, if I could help it,' said the literal Alison. 'But 'tis all arranged—indeed it is—and my mother set upon it in her mind, and nothing will turn her.'

'I will turn her!' cried the lively little grass-widow, with her charming smile and a flash of her dark eyes."

                                    ur "The Rhymer " från 1900, av Allan McAulay

Visst har jag hör några olika skämtsamma förklaringar på ordet gräsänka, men jag har inte vetat vilken som kom sanningen närmast, och hur länge vi använt uttrycket.

Så här säger NE:

grä`sänka subst. ~n gräsänkor 
ORDLED: gräs--änk-an
• gift kvinna vars make är tillfälligt bortrest
HIST.: sedan 1738; urspr. efter lågty. grasswed(e)we 'förförd och övergiven flicka

Och på engelska har man använt det ännu längre:

grass widow (n.) 

1520s, the earliest recorded sense is "mistress;" the allusion to grass is not clear, but it commonly was believed to refer to casual bedding (compare bastard and German Strohwitwe, literally "straw-widow," and compare the expression give (a woman) a grass gown "roll her playfully on the grass" (1580s), also euphemistic for the loss of virginity). Revived late 18c. as "one that pretends to have been married, but never was, yet has children;" in early 19c. use it could mean "married woman whose husband is absent" (and often presumed, but not certainly known to be, dead), also often applied to a divorced or discarded wife or an unmarried woman who has had a child. Both euphemistic and suggestive.

[G]rasse wydowes ... be yet as seuerall as a barbours chayre and neuer take but one at onys. [More, 1528]

---

GRASS WIDOW, s. a forsaken fair one, whose nuptials, not celebrated in a church, were consummated, in all pastoral simplicity, on the green turf. [Rev. Robert Forby, "Vocabulary of East Anglia," London, 1830]

widow (n.) 

Old English widewe, wuduwe, from Proto-Germanic *widuwo (source also of Old Saxon widowa, Old Frisian widwe, Middle Dutch, Dutch weduwe, Dutch weeuw, Old High German wituwa, German Witwe, Gothic widuwo), from PIE adjective *widhewo (source also of Sanskrit vidhuh "lonely, solitary," vidhava "widow;" Avestan vithava, Latin vidua, Old Church Slavonic vidova, Russian vdova, Old Irish fedb, Welsh guedeu "widow;" Persian beva, Greek eitheos "unmarried man;" Latin viduus "bereft, void"), from root *weidh- "to separate" (source of second element in Latin di-videre "to divide;" see with).

Extended to "woman separated from or deserted by her husband" from mid-15c. (usually in a combination, such as grass widow). As a prefix to a name, attested from 1570s. Meaning "short line of type" (especially at the top of a column) is 1904 print shop slang. Widow's mite is from Mark xii.43. Widow's peak is from the belief that hair growing to a point on the forehead is an omen of early widowhood, suggestive of the "peak" of a widow's hood. The widow bird (1747) so-called in reference to the long black tail feathers of the males, suggestive of widows' veils.

Se'n läser jag en rätt förfärlig historia om en bortbyting. Jag minns inte ens vad boken heter eller vem som skrivit den, fast det bara var några dagar sedan. Flickan från den "fina familjen" växer upp i ett hederligt arbetarhem, och alla undrar hur denna förfinade vackra flicka kan vara dotter till den präktiga men fattiga sömmerskan. Naturligtvis råkar hon hamna i samma stad som  sina biologiska föräldrar och allt uppdagas. Men innan hon flyttar till sin "rätta" familj väljer denna nobla femtonåring att stanna hos sin döende fostermor tills slutet kommer (för fostermodern alltså).

"Breed is stronger than pasture." skrev George Eliot någonstans, för det var väl vad man ansåg.

Så äntligen får denna långrandiga historia ett lyckligt slut. Jag lyckas snoka reda på en sida med Josephine Teys böcker om Inspector Alan Grant. Tey hör till mina favoriter, men hennes böcker är så nya (1930-talet och framåt), att i synnerhet femtiotalsböckerna inte har gått att hitta på nätet tidigare. Men här finns de!

Lagom lättsam läsning

Det finns dagar då jag kommer till slutet av en sida, och inte har en aning om vad jag läst. Då är det dags att ta’ till färdigtuggad litteratur.
De som har talat böcker med mig, vet att jag brukar säga att jag inte läser deckare — de vet också att det är en sanning med modifikation.
Jag har aldrig gillat spännande böcker, eller filmer, i den mån jag sett några, redan som barn var Fem-böckerna och Bröderna Cartwright, för spännande för min smak. Så om jag väljer att läsa en deckare är det inte för mordets skull, nej, jag vill ha en god miljö- och personskildring — en mysdeckare. Då passar, för det mesta, de brittiska deckarna som ofta benämns som tillhörande “the golden age of detektive fiction”. Rätt många räknas dit, jag märker att de flesta jag kommer att tänka på är skrivna av kvinnor; Agatha Christie, Dorothy Sayers, Josephine Tey, Margery Allingham, Ngaio Marsh. Den enda mannen jag kommer på just nu är Ellery Queen, som ju var två; kusinerna Daniel Nathan och Manford Lepofsky. Jo, G. K. Chestertons Father Brown böcker gillar jag, men jag vet inte om de räknas till den gyllene eran.
Patricia Moyes debuterade inte som deckarförfattare förrän 1959, men i god “golden age anda”. Hon är tämligen bortglömd i dag, och många bibliotek har gjort sig av med hennes böcker. Men några av dem har kommit ut i nyutgåvor.  Hennes första bok “Dead Men Don’t Ski” finns alltså i handeln nu. Jag trodde jag läst alla hennes böcker — inklusive "Tala med din katt”, hon var nämligen kattfantast — men den första deckaren tycks jag ha missat, vilket jag tyckte att jag borde råda bot på.
Och vad tyckte jag då?
Nöjsam, ja, för all del. Men jag tycker nog att vad hon skrev senare var bättre. Ändå njöt jag av läsningen, för hela handlingen tilldrog sig på en liten ort i de Italienska alperna. Trakter som jag varit i, vilket gjorde läsningen till en snabbförflyttning till alperna, och de små pensionaten där. Jag kände doften av middagsmaten, som alltid sitter i väggarna på dessa trächalet, jag njöt av att i min fantasi vandra på bygatan i byar där jag varit, och att slinka in på Schmitds café, en mulen dag. 
Precis av samma skäl alltså, som jag uppskattar många andra böcker, där jag hittar en trygghet i en välkänd miljö.
Jag berättade nyligen att jag läst Veryl Anne Grace första bok. Nu har jag även läst den andra boken om Martha Williamson (en tredje bok är på gång). Liksom den första boken, är det en bok där jag känner igen mig i både samhället och den textila miljön — så pass mycket att jag får lite hemlängtan (bortlängtan?).
En annan författare som trampar i den gyllene erans spår, är Jill Paton Walsh, och hennes fyra böcker om sjuksköterskan Imogen Quy. Det var ju hon som avslutade Dorothy Sayers sista bok om Lord Peter.
Och i dagarna kommer Jacqueline Winspears tionde bok om Maisie Dobbs ut. Det vill säga, den har redan kommit ut, men ännu inte nått de svenska bokhandlarna.

Sjungande sand

Hittar en artikel om ”sjungande sand”, och associerar genast till Josephine Tey som skrivit en bok med den titeln.

Eftersom jag alltid undrat över fenomenet tyckte jag att det var roligt med det här filmklippet. Jag fick åtminstone höra hur det kan låta. Hur det uppstår har jag nog inte riktigt fattat, i synnerhet som förklaringarna skiljer sig en aning åt, från artikel till artikel.

Men hur som helst, kan jag rekommendera alla Josephine Teys böcker.