Lagom lättsam läsning

Det finns dagar då jag kommer till slutet av en sida, och inte har en aning om vad jag läst. Då är det dags att ta’ till färdigtuggad litteratur.
De som har talat böcker med mig, vet att jag brukar säga att jag inte läser deckare — de vet också att det är en sanning med modifikation.
Jag har aldrig gillat spännande böcker, eller filmer, i den mån jag sett några, redan som barn var Fem-böckerna och Bröderna Cartwright, för spännande för min smak. Så om jag väljer att läsa en deckare är det inte för mordets skull, nej, jag vill ha en god miljö- och personskildring — en mysdeckare. Då passar, för det mesta, de brittiska deckarna som ofta benämns som tillhörande “the golden age of detektive fiction”. Rätt många räknas dit, jag märker att de flesta jag kommer att tänka på är skrivna av kvinnor; Agatha Christie, Dorothy Sayers, Josephine Tey, Margery Allingham, Ngaio Marsh. Den enda mannen jag kommer på just nu är Ellery Queen, som ju var två; kusinerna Daniel Nathan och Manford Lepofsky. Jo, G. K. Chestertons Father Brown böcker gillar jag, men jag vet inte om de räknas till den gyllene eran.
Patricia Moyes debuterade inte som deckarförfattare förrän 1959, men i god “golden age anda”. Hon är tämligen bortglömd i dag, och många bibliotek har gjort sig av med hennes böcker. Men några av dem har kommit ut i nyutgåvor.  Hennes första bok “Dead Men Don’t Ski” finns alltså i handeln nu. Jag trodde jag läst alla hennes böcker — inklusive "Tala med din katt”, hon var nämligen kattfantast — men den första deckaren tycks jag ha missat, vilket jag tyckte att jag borde råda bot på.
Och vad tyckte jag då?
Nöjsam, ja, för all del. Men jag tycker nog att vad hon skrev senare var bättre. Ändå njöt jag av läsningen, för hela handlingen tilldrog sig på en liten ort i de Italienska alperna. Trakter som jag varit i, vilket gjorde läsningen till en snabbförflyttning till alperna, och de små pensionaten där. Jag kände doften av middagsmaten, som alltid sitter i väggarna på dessa trächalet, jag njöt av att i min fantasi vandra på bygatan i byar där jag varit, och att slinka in på Schmitds café, en mulen dag. 
Precis av samma skäl alltså, som jag uppskattar många andra böcker, där jag hittar en trygghet i en välkänd miljö.
Jag berättade nyligen att jag läst Veryl Anne Grace första bok. Nu har jag även läst den andra boken om Martha Williamson (en tredje bok är på gång). Liksom den första boken, är det en bok där jag känner igen mig i både samhället och den textila miljön — så pass mycket att jag får lite hemlängtan (bortlängtan?).
En annan författare som trampar i den gyllene erans spår, är Jill Paton Walsh, och hennes fyra böcker om sjuksköterskan Imogen Quy. Det var ju hon som avslutade Dorothy Sayers sista bok om Lord Peter.
Och i dagarna kommer Jacqueline Winspears tionde bok om Maisie Dobbs ut. Det vill säga, den har redan kommit ut, men ännu inte nått de svenska bokhandlarna.

Biverkningar

 Det är ju sällan jag läser något, som inte bjuder på något jag inte hört tals om tidigare — eller inte kan så mycket om. Med datorn i närheten är det ju lätt att bilda sig.

”Blue jay”, vet jag hur den ser ut, men ”Steller’s Jay”, kände jag inte till. När jag ser bilden, inser jag att jag nog sett slika skator, men trott att de var ”blue jays”. 

Däremot tror jag inte att jag sett någon ”Red-tailed Hawk”, fast även om jag har pippi, är jag ingen fågelskådare, så vem vet.

”Kokopelli” har jag fått beskrivet för mig, men aldrig slagit upp, eller sett en avbildning någonstans. Äntligen kom jag till skott, eftersom ett av bevisen i ”Murder Spins a Tale” är ett liten tygbit med sådant mönster.
Kokopelli is a fertility deity, usually depicted as a humpbacked flute player (often with feathers or antenna-like protrusions on his head), who has been venerated by some Native American cultures in the Southwestern United States. Like most fertility deities, Kokopelli presides over both childbirth and agriculture. He is also a trickster god and represents the spirit of music.(från Wikipedia)

Vill man veta hur en mu`u mu`u ser ut, så har Wikipedia en artikel om det, och vill man höra hur en ”handbell choir” låter, så nog kan man hitta en en filmsnutt med en sådan på nätet.

Populära dikter och citat, är det sällan problem med att hitta på nätet, som den här dikten som nämns i boken:

I Will Not Die an Unlived Life

I will not die an unlived life.
I will not live in fear
of falling or catching fire.
I choose to inhabit my days,
to allow my living to open me,
to make me less afraid,
more accessible;
to loosen my heart
until it becomes a wing, 
a torch, a promise.
I choose to risk my significance,
to live so that which came to me as seed
goes to the next as blossom,
and that which came to me as blossom,
goes on as fruit.
Dawna Markova

Då är det värre med halvgammal lyrik och likaledes halvgamla kändisar — då får man ta till sina gamla uppslagsverk och antologier
Allt det här var alltså trevliga biverkningar av ”Murder Spins a Tale” av Veryl Ann Grace. Allt hittade jag på nätet, den enda bok jag tog fram var en atlas med en karta över staten Washington, där allt utspelas. Kartor vill jag helst kunna breda ut på bordet och få en överblick, utan att rulla upp och ned och i sidled.

Grunnade också en aning över ordet biverkning och dess synonym sidoeffekt. Det senare använder jag sällan, det känns alltför mycket som en direktöversättning från engelskan, och när jag rådfrågade NE så får jag veta att det kom in i svenskan först 1969.

si`doeffekt subst. ~en ~er 
ORDLED: sido--ef-fekt-en
• effekt som uppstår som en följd av annan, avsedd effekt ibl. av oväntat slag: daghemssatsningen fick till ~ att arbetslösheten bland byggnadsarbetare minskade
KONSTR.: en ~ (av ngt)
HIST.: sedan 1969

bi`verkan subst., best. f. ~, n-genus; som plur. kan användas biverkningar 

ORDLED: bi--verk-an

• verkan (av ngt) som inte är avsedd vanl. men inte nödvändigtvis oönskad {→biverkning}

KONSTR.: ~ (av ngt)

HIST.: sedan 1887

En katt, en bok och så te förstås.

Kanske blir det en brasa senare i dag, för det har börjat snöa, och då gäller det att anlägga moteld.

Det måste vara minst tio år sedan jag lärde känna Veryl på en ”lista” för textilare. Hon bor i (på?) Hawaii, så vi har aldrig träffats i levande livet — men som alla vet, är det rent förunderligt hur väl man lär känna varandra i bloggoversum. Veryl är en skicklig textilare, som behärskar många tekniker, lapp- och stickade täcken, kumihimo, spånad och vävning för att nämna några. Dessutom skriver hon deckare, som nu finns att köpa i Sverige.

Det är länge sedan jag hade någon ro att läsa, men när ”Murder Spins a Tale”, damp ned i postlådan, och jag slog mig ned med den, återkom läslusten. Inte för att det är en deckare, för det är inte min favoritgenre, men för den lättsamma och hemtrevliga tonen i boken. Det är en ”pratig” bok — men inte pladdrig — med ett ledigt och gott språk. Naturligtvis utspelar den sig i en textil miljö, bokens jag, Martha, har en affär där hon säljer textilier och textilrelaterade artiklar, och ger dessutom kurser i olika textila tekniker.
Jag har inte hunnit längre än till mordet, och ser med spänning fram emot att fortsätta läsningen.

Murder Spins a Tale
A Flock and Fiber Mystery
av Veryl Ann Grace