En balkong full av minnen

— inte minst läsminnen.

le tour du monde à vélo

Kim Normandin

Här sitter jag på min balkong och ser ut över Furusundsleden, det vill säga att just nu är det så mörkt att jag ser bara  ljuset från en finlandsfärja på väg österut, och en av waxholmsbolagets båtar är på väg mot Stockholm. Den försvinner snart bakom en ö och jag hör bara dess vågor slå mot min strand.

Jag undrar hur många böcker jag läst på den här balkongen — många minnesvärda och säkert ännu fler, som är lika gott att jag inte minns.

Jag minns att jag sträckläste Helen Hanffs böcker här, liksom ut- och invandrar serien och Fogelströms stadserie.

Det blir allt glesare mellan den där sortens läsupplevelser som jag hade i bokslukaråldern — då när en bok fick mig att glömma allt annat än det jag läste just då.  Men nu har det hänt igen — med flera böcker i följd! Lycka.

Hos Gutenberg hittar jag ”The Adventures of a Woman Hobo”, av Ethel Lynn.

Man kan ju aldrig vara helt säker på att vad som skrivs i en bok är självupplevt — men jag väljer att tro att det är sant i det här fallet.

Ethel som är läkare får 1908 besked om att hon har en begynnande tuberkulos, och hennes läkare rekommenderar henne att flytta tillbaka till Kalifornien där klimatet är bättre. Hon tror det knappt först, för hon är stor och stark och känner sig frisk, men inser när hon tänker efter att det finns ett antal små tecken som tyder på att diagnosen är korrekt. Ethel och hennes man bor nu i Chicago dit de flyttade från San Francisco efter jordbävningen 1906, då hennes praktik förstördes. 

Nu avser de att starta på nytt i en ny stad, då  "paniken 1907" drabbar dem, och båda blir arbetslösa. De bär den ena efter den andra av sina tillhörigheter till pantbanken, men inser att det inte kan stanna i Chicago och leva av luft allena.

Av en slump kommer Ethel över en gammal tandemcykel och bestämmer sig för att de ska cykla till Kalifornien — kontanter har de inga, så att cykla är enda utvägen.

Nu börjar en resa som får mig att glömma till och med min utsikt från balkongen.

Vägarna är oftast så dåliga, leriga med djupa spår, att de får gå mer än cykla — och då dessutom släpa och bära cykeln. Den redan illa medfarna cykeln får ideligen repareras, ända tills den blir totalkvaddad av en svinhjord — men resan fortsätter per fot, när de inte lyckas ta sig på tåg som fripassagerare.

Resan blir spännande, rolig, upprörande och lite sorglig. Hon beskriver målande alla människor de möter på vägen, fattiga människor som delar med sig av det lilla de har, välbärgade människor som hotar med att bussa polisen på dem och människor som vägrar att betala den utlovade lönen för de tillfälliga påhuggen de tar under vägen.

Resan startade den 4 maj och de kom fram till Kalifornien den 22 augusti.

Det finns inga spår efter Ethel Lynn på nätet, och hur det gick sedan förtäljer inte heller historien — men boken är i allra högsta grad läsvärd.

Den råd lyder är vis

i alla fall när rådet är så här förnuftigt.

“Rainy days should be spent at home 

with a cup of tea and a good book.” 

                                             Bill Watterson

Sömnadstips

(utan att för den skull vara ett sömmersketips).

 Woman Reading, 1864

 James Archer   

Nej, fastmer ett förslag på en varm lässchal, som inte åker i golvet när man vänder blad. Personligen tycker jag väl att hermelinsbräm, är att ta i — ska det vara päls, så föredrar jag en katt i knäet.

Nog är det lite lustigt att vi använder oss av tips i pluralis, kommer att tänka på jumpers (som väl tack och lov försvunnit ur språket), pyjamas och bäbis (det senare vilket tyvärr inte har försvunnit ur språket). Men enligt SAOB har man tydligen använt även tip, på svenska. Men tippet låter ovant, om man skulle behöva använda bestämd form.

TIPS tip4s, n.; best. -et; pl. =; förr äv. TIP, sbst.2, r. (Serner CollinAffLond. 103 (1914), Östergren (1958)) l. n. (Haglund Masthugg. 198 (1928), Östergren (1958)); best. -en resp. -et; pl. -s. Anm. I ä. språkprov stundom svårt att avgöra vilket numerus som föreligger i tips.

läsa verb läste läst, pres. läser

HIST.: sedan äldre fornsvensk tid; fornsv. läsa 'plocka, samla; läsa'; gemens. germ. ord, urspr. 'plocka; samla'; bet. 'läsa' lån från ty. lesen, analogt med lat. legere 'plocka; läsa'; jfr legend

Honor C. Appleton

If you read one book a week, starting at the age of 5, and live to be 80, you will have read a grand total of 3900 books, a little over one-tenth of 1 percent of the books currently in print.

Lewis Buzbee,

i "The Yellow-Lighted Bookshop"

Den råd lyder är vis

Young Woman Reading in Bed 

Lucien Abrams

Så det ämnar jag göra i dag!

Att rekommendera böcker

för att inte tala om att få böcker rekommenderade, är ett knepigt kapitel. Jag vet att jag talat om det tidigare, vet också att jag ofta blir besviken om jag läser en bok som någon säger är SÅÅÅ bra. Och om någon säger att jag bara måste läsa en viss bok, då låter jag oftast bli — om jag inte vet att den personen och jag delar boksmak. 

Men ibland får man ju böcker av välmenta vänner — och ibland vet jag inte varför jag låter mig luras. Nu senast gäller det "Curiosity Thrilled the Cat", av Sofie Kelly som är pseudonym för Darlene Ryan. Än har jag bara läst 49 sidor, men har gett mig den på att ge den en chans, och läsa minst lika mycket till. Problemet är att jag ideligen får läsa om en sida, därför att jag, medan jag läser, försöker förstå varför jag inte gillar den. 

Den blev bättre, och nu en vecka senare har jag kommit igenom den. Men innan jag kom så långt hade jag kommit fram till att jag hakade upp mig på alla metaforer — ofta hemsnickrade — och som oftast kändes ansträngda, som om författaren till varje pris ville vara rolig. Dessutom retade jag mig på alla detaljer, hur huvudpersonen stup i kvarten stryker håret ur ansiktet, bakom öronen eller bara åt sidan. Men den tog som sagt upp sig — inte så att jag till den milda grad vill pracka den på andra — men vill man ha något lättläst och småtrevligt är den inte oäven. Tycker man dessutom om katter och uppskattar ett mystiskt dödsfall, så varför inte ge bibliotekarien Kathleen och hennes två katter, som har övernaturliga gåvor, en chans.

Länge leve läsare!

Portrait of Isaac Brodeau Reading a Book 

18th Century George Roth

Att läsning är ett utmärkt sätt att hålla hjärnan i trim, är ju redan belagt — men nu har man undersökt om läsningen har en positiv inverkan på allmänhälsan. Vi som gillar att läsa, är väl knappast förvånade över att höra att så är fallet.

I den här studien har man följt 3635 äldre personers läsvanor under tolv år, och kommit fram till att läsare i genomsnitt lever nästan två år längre, än icke läsare. (Och det räcker med en halvtimmes läsning om dagen för att kallas läsare).

Effekten uteblir, för dem som håller sig till tidskrifter och dagstidningar.

Undrar hur gammal man blir om man läser flera timmar om dagen.

Novellväder

när man får frostknölar på själen och bilen inte startar, då finns det bara en sak att göra — att återvända till bokhögarna.

 Till novellhögen för att vara exakt. Jag har inte slutat läsa noveller, men ju fler jag betar av på utmaningslistan, ju svårare blir det att hitta sådana som passar in i utmaningen. Men än har jag många böcker, både i datorn och på köksbordet, att gå igenom.

Gutenberg är en, i det närmaste, outtömlig källa att ösa ur — där uppstår egentligen bara ett problem, det är så lätt att spåra ur. Det kommer så mycket annat spännande i min väg, att jag ideligen kommer på mig med att klicka mig iväg i nya riktningar.

En av dessa riktningar är att handleda presumtiva författare — det är uppenbart att det i alla tider funnits människor med författardrömmar för hos Gutenberg hittar jag 27 böcker som riktar sig till dem. (Kanske har det blivit fler sedan jag gjorde min lista för några år sedan). Nu kan man diskutera värdet med den sortens böcker, men det är intressant läsning, och eftersom jag inte har några ambitioner i den vägen finner jag det nöjsamt att läsa dem. Många av råden förefaller goda, och jag önskar understundom att fler så kallade författare hade studerat dem.

Här finns två böcker som handlar om novellskrivning:

Short Story Writing, A Practical Treatise on the Art of The Short Story av Charles Raymond Barrett (1898)

och

Writing of the Short Story, av  Lewis Worthington Smith, 1902.

d

Båda böckerna refererar till kända författare, här får jag många lästips, men går också i detalj in på såväl skrivandets hantverk som tänkande:

To the aspiring writer this book may seem to be merely a catalogue of "Don'ts", the gist of which is, "Don't write"; but that is to misread me. Short story writing is not easy, and I cannot make it so, even if I would; but it is far from my purpose to discourage any person who feels the Heaven-sent call to write, and who has the will and ability to respond to it. But that call is but a summons to labor—and to labor the severest and most persistent. To one who comes to it but half-heartedly, illy prepared, shirking its requirements, I can predict certain failure; but to the earnest, serious, conscientious worker, I would say a word of hope. The promotion from the rank of amateur to the dignity of authorship may be long in coming, but it will come at last. Fame, like all else that this world has to give, depends largely upon downright hard work; and he who has the courage to strive in the face of disappointments will achieve success in the end. (Barrett)

 The Art of the Story.—However abstract the thinking of civilized man may become, "all our intelligence," to quote Ladd's "Outlines of Physiological Psychology," "is intelligence about something or other, ... resting on a basis of sensations and volitions." Difficult as it is and difficult as are the problems involved in its construction, the story is from some points of view the most elementary of literary forms. It is concerned directly with matters of sensation and volition. If it is to play upon our emotions, it must revive sensations and volitions, make us in some degree part of the action. Experience is at once its warp and woof, but while it gives us new experiences, it must, in connection with them, revive old ones and so become tangible and real for us. (Worthington Smith)

En sak är klar, man ska vara mycket motiverad för att ge sig i kast med båda böckerna för att sedan försöka omsätta sina nyvunna lärdomar i praktiken — och i motsats till Barrett, är jag inte överygad om att alla kommer att lyckas. 

Hjärnvård

Books are a uniquely portable magic.

                      Stephen King

I"The Bureau of Labor Statistics’" rapport 2014, kan man läsa att amerikanare över 15 år, tittar på TV 2,5 timmar på vardagar, medan man nöjesläser ungefär en halvtimme.

Tänkvärd lässtatestik hittar du hos "Statistic Brain", där jag läser att 42% av de som avslutat sina studier på collage, aldrig mer läser en bok.

 

En japansk studie, gjord i år, visar att mycket TV-tittande kan förändra hjärnan. I studien ingick 276 barn och ungdomar, där kunde man konstatera att medan delar av hjärnan påverkas positivt av att titta på TV, så sänks den "verbala IQ:n".

I en annan studie har man sett att nöjesläsning ger en bestående positiv effekt på hjärnan. Man ser också att läsande personer har lättare att sätta sig in i andra människors situation — och läsningen sätter dessutom sprätt på fantasin.

 Sex minuters läsning räcker för att en stressad persons hjärtverksamhet och spända muskler ska normaliseras!

När det kommer till att sänka sin stressnivå är alltså läsning mer effektivt än att lyssna till musik, fika eller ta en promenad (i den ordningen). Detta har man kommit fram till vid en studie vid University of Sussex.

Det blev förfärligt många länkar, men jag tror inte att någon hade uppskattat en redovisning av alla intressanta fakta jag hittade på dessa sidor. Sidor som även de är fyllda med länkar till andra intressanta sidor. Låt disk och dammsugare stå och läs!

Internationella barnboksdagen

Little Boy Reading Book Beside Library Shelf 

Tyvärr hänger jag inte längre med i utgivningen av barnböcker — men sista tidens plockande med mina ägandes böcker, har fått mig att fundera en hel del över barn och läsning.  Jag har ingen aning om hur mycket, och i så fall, i vilken utsträckning, en barnboksdag påverkar barns läsvanor. Det har väl alltid varit så att barn som är lyckligt lottade, med läsglada vuxna, i sin närhet, har större möjligheter att själva bli läsare. Hur situationen är i dag, vet jag inte, men jag har en känsla av att det kan vara svårare för barn att träffa de rätta läsinspiratörerna, om de inte växer upp i en läsande familj. När skolbiblioteken försvinner, vill det till att någon visar ungarna på folkbiblioteken — som även de får mindre resurser, och ofta inte har barnboksbibliotekarier. Jag minns med glädje barndomens bokhandlar, med engagerad och kunnig personal. Bokhandlare som slog knut på sig själva för att hjälpa mig att hitta en bok jag skulle tycka om. En sådan episod minns jag särskilt väl, en äldre släkting hade skickat en femma, för att jag skulle kunna köpa en bok. Tillsammans med mor gick jag till en bokhandel på Folkungagatan, inte långt ifrån Renstiernas gata. Det visade sig att jag hade läst de flesta böcker, den hjälpsamma expediten plockade fram. Till slut föreslog hon att vi skulle gå in på lagret för att se om vi kunde hitta något intressant. Efter långt om länge kunde vi lämna bokhandeln med "Dragspelsmysteriet av den franske författaren Paul Berna — vars riktiga namn var Jean-Marie-Edmond Sabran (1908-1994). Jag vet inte hur många av dagens bokhandlar som har den sortens kunniga och engagerade personal — förmodligen inte lika många som i min barndom. Och grattis Hans Christian, vars födelsedag blivit utvald till barnboksdagen!

Läsning — en oumbärlig rättighet

Gutenberg har rätt många barnböcker som ska föreställa lättlästa, "One Syllable Books". Jag minns sådana böcker från min egen barndom, och hur svårt jag tyckte det var att läsa dem. Det fick vara hur många stavelser som helst i ett ord, så länge det inte fanns bindestreck, så klarade jag av att stava mig igenom dem. Men texter där det vimlade av bindestreck förvirrade mig.

IN THE DOVE COT—TWO KIND LIT-TLE GIRLS.

Whith-er a-way,

Lit-tle la-dies so gay?

"O, o-ver the hill

To Grand-moth-er Dill!"

And what have you there

In your bas-ket square?

"O, pud-dings and pies,

A lit-tle sur-prise!"

Why such good-will

To Grand-moth-er Dill?

"O, ev-er-y one should

On Christ-mas do good!"

Lit-tle maids, good day!

Flow-ers strew your way!

ur The Book of One Syllable

Läsningen är så oerhört viktig — på så många plan — det första vi tänker på är väl kunskapsinhämtningen, men också för självförtroendet. Jag tänker på alla personer med läs- och skrivsvårigheter jag träffat, som skämts över sin oförmåga att läsa, hur deras självförtroende har stärkts när de lärt sig det, och förstå vad de läser — för att inte tala om glädjen, när de upptäcker den nya värld som öppnas genom böckerna. Och nu läser jag i BiS*, att risken är stor att Centrum för lättlästs uppdrag kan komma att inskränkas! Hur tänker man?

*Bibliotek i Samhälle, i min högerspalt finns en länk till deras blogg — där finns information för den som vill prenumerera på deras tidskrift.

Lagom lättsam läsning

Det finns dagar då jag kommer till slutet av en sida, och inte har en aning om vad jag läst. Då är det dags att ta’ till färdigtuggad litteratur.
De som har talat böcker med mig, vet att jag brukar säga att jag inte läser deckare — de vet också att det är en sanning med modifikation.
Jag har aldrig gillat spännande böcker, eller filmer, i den mån jag sett några, redan som barn var Fem-böckerna och Bröderna Cartwright, för spännande för min smak. Så om jag väljer att läsa en deckare är det inte för mordets skull, nej, jag vill ha en god miljö- och personskildring — en mysdeckare. Då passar, för det mesta, de brittiska deckarna som ofta benämns som tillhörande “the golden age of detektive fiction”. Rätt många räknas dit, jag märker att de flesta jag kommer att tänka på är skrivna av kvinnor; Agatha Christie, Dorothy Sayers, Josephine Tey, Margery Allingham, Ngaio Marsh. Den enda mannen jag kommer på just nu är Ellery Queen, som ju var två; kusinerna Daniel Nathan och Manford Lepofsky. Jo, G. K. Chestertons Father Brown böcker gillar jag, men jag vet inte om de räknas till den gyllene eran.
Patricia Moyes debuterade inte som deckarförfattare förrän 1959, men i god “golden age anda”. Hon är tämligen bortglömd i dag, och många bibliotek har gjort sig av med hennes böcker. Men några av dem har kommit ut i nyutgåvor.  Hennes första bok “Dead Men Don’t Ski” finns alltså i handeln nu. Jag trodde jag läst alla hennes böcker — inklusive "Tala med din katt”, hon var nämligen kattfantast — men den första deckaren tycks jag ha missat, vilket jag tyckte att jag borde råda bot på.
Och vad tyckte jag då?
Nöjsam, ja, för all del. Men jag tycker nog att vad hon skrev senare var bättre. Ändå njöt jag av läsningen, för hela handlingen tilldrog sig på en liten ort i de Italienska alperna. Trakter som jag varit i, vilket gjorde läsningen till en snabbförflyttning till alperna, och de små pensionaten där. Jag kände doften av middagsmaten, som alltid sitter i väggarna på dessa trächalet, jag njöt av att i min fantasi vandra på bygatan i byar där jag varit, och att slinka in på Schmitds café, en mulen dag. 
Precis av samma skäl alltså, som jag uppskattar många andra böcker, där jag hittar en trygghet i en välkänd miljö.
Jag berättade nyligen att jag läst Veryl Anne Grace första bok. Nu har jag även läst den andra boken om Martha Williamson (en tredje bok är på gång). Liksom den första boken, är det en bok där jag känner igen mig i både samhället och den textila miljön — så pass mycket att jag får lite hemlängtan (bortlängtan?).
En annan författare som trampar i den gyllene erans spår, är Jill Paton Walsh, och hennes fyra böcker om sjuksköterskan Imogen Quy. Det var ju hon som avslutade Dorothy Sayers sista bok om Lord Peter.
Och i dagarna kommer Jacqueline Winspears tionde bok om Maisie Dobbs ut. Det vill säga, den har redan kommit ut, men ännu inte nått de svenska bokhandlarna.