— inte minst läsminnen.
Här sitter jag på min balkong och ser ut över Furusundsleden, det vill säga att just nu är det så mörkt att jag ser bara ljuset från en finlandsfärja på väg österut, och en av waxholmsbolagets båtar är på väg mot Stockholm. Den försvinner snart bakom en ö och jag hör bara dess vågor slå mot min strand.
Jag undrar hur många böcker jag läst på den här balkongen — många minnesvärda och säkert ännu fler, som är lika gott att jag inte minns.
Jag minns att jag sträckläste Helen Hanffs böcker här, liksom ut- och invandrar serien och Fogelströms stadserie.
Det blir allt glesare mellan den där sortens läsupplevelser som jag hade i bokslukaråldern — då när en bok fick mig att glömma allt annat än det jag läste just då. Men nu har det hänt igen — med flera böcker i följd! Lycka.
Hos Gutenberg hittar jag ”The Adventures of a Woman Hobo”, av Ethel Lynn.
Man kan ju aldrig vara helt säker på att vad som skrivs i en bok är självupplevt — men jag väljer att tro att det är sant i det här fallet.
Ethel som är läkare får 1908 besked om att hon har en begynnande tuberkulos, och hennes läkare rekommenderar henne att flytta tillbaka till Kalifornien där klimatet är bättre. Hon tror det knappt först, för hon är stor och stark och känner sig frisk, men inser när hon tänker efter att det finns ett antal små tecken som tyder på att diagnosen är korrekt. Ethel och hennes man bor nu i Chicago dit de flyttade från San Francisco efter jordbävningen 1906, då hennes praktik förstördes.
Nu avser de att starta på nytt i en ny stad, då "paniken 1907" drabbar dem, och båda blir arbetslösa. De bär den ena efter den andra av sina tillhörigheter till pantbanken, men inser att det inte kan stanna i Chicago och leva av luft allena.
Av en slump kommer Ethel över en gammal tandemcykel och bestämmer sig för att de ska cykla till Kalifornien — kontanter har de inga, så att cykla är enda utvägen.
Nu börjar en resa som får mig att glömma till och med min utsikt från balkongen.
Vägarna är oftast så dåliga, leriga med djupa spår, att de får gå mer än cykla — och då dessutom släpa och bära cykeln. Den redan illa medfarna cykeln får ideligen repareras, ända tills den blir totalkvaddad av en svinhjord — men resan fortsätter per fot, när de inte lyckas ta sig på tåg som fripassagerare.
Resan blir spännande, rolig, upprörande och lite sorglig. Hon beskriver målande alla människor de möter på vägen, fattiga människor som delar med sig av det lilla de har, välbärgade människor som hotar med att bussa polisen på dem och människor som vägrar att betala den utlovade lönen för de tillfälliga påhuggen de tar under vägen.
Resan startade den 4 maj och de kom fram till Kalifornien den 22 augusti.
Det finns inga spår efter Ethel Lynn på nätet, och hur det gick sedan förtäljer inte heller historien — men boken är i allra högsta grad läsvärd.
