skip to main |
skip to sidebar
Det finns dagar då jag kommer till slutet av en sida, och inte har en aning om vad jag läst. Då är det dags att ta’ till färdigtuggad litteratur.
De som har talat böcker med mig, vet att jag brukar säga att jag inte läser deckare — de vet också att det är en sanning med modifikation.
Jag har aldrig gillat spännande böcker, eller filmer, i den mån jag sett några, redan som barn var Fem-böckerna och Bröderna Cartwright, för spännande för min smak. Så om jag väljer att läsa en deckare är det inte för mordets skull, nej, jag vill ha en god miljö- och personskildring — en mysdeckare. Då passar, för det mesta, de brittiska deckarna som ofta benämns som tillhörande “the golden age of detektive fiction”. Rätt många räknas dit, jag märker att de flesta jag kommer att tänka på är skrivna av kvinnor; Agatha Christie, Dorothy Sayers, Josephine Tey, Margery Allingham, Ngaio Marsh. Den enda mannen jag kommer på just nu är Ellery Queen, som ju var två; kusinerna Daniel Nathan och Manford Lepofsky. Jo, G. K. Chestertons Father Brown böcker gillar jag, men jag vet inte om de räknas till den gyllene eran.
Patricia Moyes debuterade inte som deckarförfattare förrän 1959, men i god “golden age anda”. Hon är tämligen bortglömd i dag, och många bibliotek har gjort sig av med hennes böcker. Men några av dem har kommit ut i nyutgåvor. Hennes första bok “Dead Men Don’t Ski” finns alltså i handeln nu. Jag trodde jag läst alla hennes böcker — inklusive "Tala med din katt”, hon var nämligen kattfantast — men den första deckaren tycks jag ha missat, vilket jag tyckte att jag borde råda bot på.
Och vad tyckte jag då?
Nöjsam, ja, för all del. Men jag tycker nog att vad hon skrev senare var bättre. Ändå njöt jag av läsningen, för hela handlingen tilldrog sig på en liten ort i de Italienska alperna. Trakter som jag varit i, vilket gjorde läsningen till en snabbförflyttning till alperna, och de små pensionaten där. Jag kände doften av middagsmaten, som alltid sitter i väggarna på dessa trächalet, jag njöt av att i min fantasi vandra på bygatan i byar där jag varit, och att slinka in på Schmitds café, en mulen dag.
Precis av samma skäl alltså, som jag uppskattar många andra böcker, där jag hittar en trygghet i en välkänd miljö.
Jag berättade nyligen att jag läst Veryl Anne Grace första bok. Nu har jag även läst den andra boken om Martha Williamson (en tredje bok är på gång). Liksom den första boken, är det en bok där jag känner igen mig i både samhället och den textila miljön — så pass mycket att jag får lite hemlängtan (bortlängtan?).
En annan författare som trampar i den gyllene erans spår, är Jill Paton Walsh, och hennes fyra böcker om sjuksköterskan Imogen Quy. Det var ju hon som avslutade Dorothy Sayers sista bok om Lord Peter.
Och i dagarna kommer Jacqueline Winspears tionde bok om Maisie Dobbs ut. Det vill säga, den har redan kommit ut, men ännu inte nått de svenska bokhandlarna.
Jag kan inte tänka mig en bättre sysselsättning kalla vinterdagar än att läsa. SMHI lovar -31° till natten, och då vet jag att det blir några grader kallare hos oss. Så jag har följt älsklingens exempel och valt den skönaste stolen nära brasan.
"Har du något bra lästips?" frågar en e-vän, och jag börjar fundera. Jag vill gärna veta vad mina vänner läser — men när någon säger att en bok är jättebra och att jag måste läsa den, då är jag så barnslig att jag i regel inte går i närheten av den boken. Det vill säga, jag har några få vänner vars boksmak sammanfaller med min, deras rekommendationer lyssnar jag till. Eftersom jag reagerar på det viset, är jag ytterst restriktiv med att själv rekommendera böcker.
Min blogg Pro captu lectoris, var tänkt som en bokblogg, men flera av vännerna ville ha allt på ett ställe och jag övergick till att tala böcker även här på bastmattan.
Först några ord om min (udda) boksmak, jag läser ytterst få nyutkomna böcker — inte för att de är dåliga (hur jag nu skulle kunna veta det när jag inte läser dem) utan därför att jag ännu hellre läser äldre böcker. Även om jag läser rätt fort, som finns det en gräns för hur mycket jag kan svälja, och då har jag valt att koncentrera mig på äldre litteratur. Men här tänkte jag försöka hålla mig till böcker som går att få tag på utan allt för stor möda. Och eftersom böcker alltid förlorar på att översättas läser jag vad jag kan på originalspråk — vilket bara är engelska och tyska. Till saken!
Den första författaren som dyker upp när någon frågar efter lästips är nog Chaim Potok, 1929-2002. Hans första bok "The Chosen" kom ut 1967, så jag betraktar honom som samtida. Se'n följde ett antal böcker som delvis handlar om samma personer, men ändå kan läsas fristående. Chaim Potok var ordordox jude, och alla böckerna utspelar sig i judisk miljö. Nu för tiden är det inte ofta jag hittar böcker som griper mig så totalt att jag glömmer här och nu. Men med hans böcker hade jag samma upplevelse som i bokslukaråldern, när jag kunde försvinna in i en annan värld.
Jag vet att åtmisntone en del av hans böcker är översatta till svenska, men på adlibris finns de bara på engelska, så den som vill läsa dem på svenska får nog höra med sitt bibliotek.
Deckare hör inte till favoritkosten även om jag gillar Agatha Christie och Dorothy Sayers — och nu de senaste åren har jag läst Jacqueline Winspears böcker om Maisie Dobbs. Ett fantastiskt språk, och annorlunda intriger. Jag tror att de fem böcker som kommit ut hitintills är översatta till svenska — även om jag inte tyckte att översättningen var något vidare i den första boken som jag först läste på svenska.
För att fortsätta på deckartemat, så har Jill Paton Walsh skrivit något som ibland kallas för "Imogen Quy mysteries". Några av hennes böcker är översatta, kanske alla.
För alla kattfantaster finns Lilian Jackson Brauns "The Cat Who" böcker. Jag tror att det finns närmare trettio böcker i serien, men de är tyvärr inte översatta till svenska. Lättlästa nöjsamma inte allt för spännande böcker, som utspelar sig i en fiktiv liten stad i norra U.S.A.
Oj, jag som inte trodde att jag skulle ha några böcker att skriva om — i synnerhet inte samtida — märker att det här nog får bli en följetong.
Kom gärna med tips, så kan jag antingen ta' upp dem här — eller länka till dig om du har en blogg.
Jag har fortfarande inte bestämt mig för om jag ska lägga ner bokbloggen, låta den vila — eller ta' upp den igen. Men jag länkar till några ställen i den där jag skrev om sådana böcker som kan tänkas intressera någon. 
