Att rekommendera böcker

för att inte tala om att få böcker rekommenderade, är ett knepigt kapitel. Jag vet att jag talat om det tidigare, vet också att jag ofta blir besviken om jag läser en bok som någon säger är SÅÅÅ bra. Och om någon säger att jag bara måste läsa en viss bok, då låter jag oftast bli — om jag inte vet att den personen och jag delar boksmak. 

Men ibland får man ju böcker av välmenta vänner — och ibland vet jag inte varför jag låter mig luras. Nu senast gäller det "Curiosity Thrilled the Cat", av Sofie Kelly som är pseudonym för Darlene Ryan. Än har jag bara läst 49 sidor, men har gett mig den på att ge den en chans, och läsa minst lika mycket till. Problemet är att jag ideligen får läsa om en sida, därför att jag, medan jag läser, försöker förstå varför jag inte gillar den. 

Den blev bättre, och nu en vecka senare har jag kommit igenom den. Men innan jag kom så långt hade jag kommit fram till att jag hakade upp mig på alla metaforer — ofta hemsnickrade — och som oftast kändes ansträngda, som om författaren till varje pris ville vara rolig. Dessutom retade jag mig på alla detaljer, hur huvudpersonen stup i kvarten stryker håret ur ansiktet, bakom öronen eller bara åt sidan. Men den tog som sagt upp sig — inte så att jag till den milda grad vill pracka den på andra — men vill man ha något lättläst och småtrevligt är den inte oäven. Tycker man dessutom om katter och uppskattar ett mystiskt dödsfall, så varför inte ge bibliotekarien Kathleen och hennes två katter, som har övernaturliga gåvor, en chans.