I slutet af Februarii månad 1829, befann jag mig en afton vid Skants-Tull, väntande på besökarens tvungna visit, för att, efter dennas slut tåga in i Sveriges hufvudstad, under ett förskräckligt yrväder, sittande uti en liten öppen släda, frusen, trött och sömnig; och således, som din medlidsamma själ kan finna, min hulda unga läsarinna, uti just ingen afundsvärd belägenhet.
Min stackars häst, som hade qvarkan, hostade och frustade. Drängen, som körde för mig, slog armarna i kors om lifvet för att värma sig. Stormen tjöt och snön hvirflade omkring oss. Jag blun- dade och väntade, hvilket jag ofta gjort och alltid funnit bäst att göra, under alla yrväder, så väl inom som utom hus, då man ej är nog lycklig att kunna undfly dem. Ändteligen hördes långsamma steg på den knarrande snön. Besökaren nalkades med sin lykta i handen. Han hade röd näsa och såg olycklig ut. Jag höll i min hand en sedel och ville smyga den i hans, för att dermed köpa min ro och ostörd genomfart. Han drog sin hand tillbaka: »det är ej nödigt;» sade han torrt, men höfligt. »Jag skall ej göra er mycket besvär,» fortfor han, i det han började lyfta på mina fällar och röra i mina paketer och askar. Jag såg mig ej utan grämelse nödsakad att stiga ur. Misslynt och med hemligt skadenöje stoppade jag åter min sedel i redikylen och tänkte: »nå nå då, han skall slippa ha något för sitt besvär!»
ur Familjen H*** av Fredrika Bremer
Snow Storm
Jag letade upp Fredrika Bremers "Familjen H***", därför att jag mindes en tescen i första kapitlet. Vad jag däremot inte kom ihåg var stycket ovan, vilket inleder boken.
Vad jag inte heller minns är om ordet besökare gick mig förbi, då för länge sedan, man förstår ju av sammanhanget vad som avses, eller om jag slog upp det — det var ju långt före datorernas intåg som jag läste boken, kanske var jag för slö för att resa mig upp och hämta en ordbok. Så här säger SAOB:
1) [jfr t. besucher, eng. searcher, fr
The Tea Table
Robert Reid
Thé-timmen var inne, och från den sjudande Thékokarn steg ett hvirflande rökmoln, som sväfvade öfver de skimrande kopparne; de med kakor, skorpor och rån rågade korgarne, betäckte det rymliga Thébordet. Telemaque, kommen ur Tartaren på de Eliseiska fälten, kunde ej ha känt en större tillfredsställelse än jag, anländ från min yrväders-resa till Thébordets vänliga hamn. De glada behagliga varelser, som rörde sig omkring mig; det trefliga rummet, ljusen, som i vissa ögonblick ej litet bidraga att göra själen ljus; den ljufva värmande drycken, som jag njöt, – allt var förträffligt, lifvande, muntrande, allt var.... Ack, tror du väl, min läsare! att den förfrusna näsan borta vid tullen midt uti min förtjusning ställde sig vid brädden af min thékopp – och förbittrade dess nektar? Jo jo men, gjorde den så, – och jag tror, att jag blifvit mindre förskräckt, om jag sett min egen dubbel. För att återgifva mig fullkomligt lugn, sade jag mig: »i morgon skall jag förbättra min uraktlåtenhet; i morgon!» och tillfredsställd med min föresats för i morgon, satt jag nu, efter min vana, tyst i ett hörn af rummet, stickande på min strumpa, smuttande då och då ur Thékoppen, som stod på ett litet bord bredvid mig, och betraktande obemärkt, men uppmärksamt, Familletaflan framför mig.
