Viktor Rydberg18 december 1828 - 21 september 1895
"Singoalla" läste jag som barn, och tyckte förfärligt illa om den, antagligen därför att Singoalla dräper Erlands hund redan i första kapitlet. Hur han ändå kunde bli kär i henne övergick, och övergår fortfaran-de, mitt förstånd.
Förmodligen var det, det dråpet som fick mig att inte läsa några av hans andra böcker. Men jag tror inte ens att jag tänkte på att "Lille Viggs äventyr på julafton" var skriven av samme författare. Förutom att jag läste berättelsen som barn, så spelades pjäsen varje år på Vår Teater. Ett år spelade jag rollen som sömmerska i pjäsen. Berättelsen är inte lång, så har ni glömt bort den är den väl värd att läsas, så här i juletid.
Pjäsen var bearbetad av Maj Samzelius, som broderat ut den på ett fantastiskt sätt.
Så kommo de in i ett grant rum med ljuskrona i taket. Där satt nådig frun och gäspade, och fröknarna tittade på en färglagd tafla, som undervisade dem om det allra viktigaste i deras jordelif: huru folk senast klädde sig i Paris. Herremannen satt halfslumrande med händerna hopknäppta öfver magen och tänkte på sin höga bildning, ty han hade i ungdomen läst latin och sedan glömt hvad han läst.
Mycket mer än så, står det inte om det som i pjäsen blev en scen, där döttrarna i familjen dansade menuett medan sömmerskan var där för att sy det allra senaste i klädväg åt dem. Dock saknas en turnyr och sömmerskan (jag) går fram till husets herre som sitter och sover, och ta'r kudden bakom hans huvud. Det hade inte varit några problem med kuddscenen när vi övade, men på premiären drog jag, och drog, men ändå fick jag inte loss kudden. Då, inser jag plötsligt att jag inte bara dra'r i kudden, jag hade också fått tag i örat på killen som spelade far. Oj, så svårt jag hade att hålla mig för skratt! Men den stackars gossen som spelade far, hade inga som helst problem med att hålla sig för skratt. Efteråt rusade han fram till mig och pekade på sitt röda öra, och skällde ut mig.
Hahaha....som om det skulle ha gjort någonting fastän örat blev rött..han skulle ju vara glad att du inte drog av det helt och hållet. Givetvis måste man skratta åt fadäsen..
SvaraRaderaså gör i alla fall
Karin:D
Eftersom jag bor i Jönköping är Viktor Rydberg en av våra mest kända söner. Traditionellt förekommer Tomten på julavslutningarna och varje vår brukar studenterna hälsa på honom i Rådhusparken där han i form av John Börjessons bronstbyst står staty.
SvaraRaderaKarin,
SvaraRaderaJa, vet du, jag skrattar bara jag tänker på det - ibland dyker minnet upp när det är opassande att skratta, då sitter jag där och känner hur det drar i mungiporna.
Ailas,
Det är klart att ni hyllar byggdens son. Trots en del åsikter, som väl inte är rumsrerna i dag, var han ju ändå en (relativt?) stor författare.
Margaretha
som undrar om hon ska stryka parentesen
Din medspelare har min beundran för att han väntade till efter föreställningen innan han skällde:) Ser scenen framför mig:)
SvaraRaderaFox-Karin,
SvaraRaderaJa, käre tid, att han inte vrålade - jag drog ju ordentligt! Det kallar jag behärskning.
Margaretha
som fnittrar medan hon skriver det här
En rysk väninna till mig som gifte sig här i Sverige älskar dikten om Tomten. Det var bland det första hon lärde sig på svenska och hon var nästan förnärmad över att inte alla kan den utantill. Som ryska är hon ju van vid att man ska kunna deklamera en massa dikter från det att man är barn.
SvaraRaderaNumera "icke rumsrena" åsikter hos gamla "storheter" är väl närmast legio. Jag börjar bli litet trött på att regeringsledamöter och andra ska be om ursäkt för sånt som hänt långt innan de själva var födda. Det räcker väl att konstatera att det var fel, förskräckligt och att det inte får hända igen!
Olgakatt,
SvaraRaderaTomten har jag aldrig kunnat utantill, men vi lärde oss nog en hel del utantill i skolan, som
Högt bland Saarijärvis moar bodde
bonden Paavo på ett frostigt hemman,
skötande dess jord med trägna armar;
men av Herren väntade han växten.
och
Ich weiß nicht, was soll es bedeuten,
Daß ich so traurig bin,
Ein Märchen aus uralten Zeiten,
Das kommt mir nicht aus dem Sinn.
Om jag haft glädje av det vet jag inte, men som det så riktigt sägs i Havamal, så är ju kunskapen en lätt börda - och jag tror att det kanske är bra hjärnmotion att memorera texter.
Förolämpad har jag nog inte blivit när jag upptäckt att jag kan dikter, eller har läst böcker som infödingarna inte hört talas om - men förvånad blir jag ibland.
Margaretha