"TV-tittande skapar kaos i barnen?" läser jag hos Örfilar och Gladsparkar, och minns en episod från min tid med skolans värsta klass. Det var en tvåa, och idag skulle man nog snarare betrakta dem som ängla-barn, de var stökiga och uppkäftiga — men jämfört med hur det går till i en del klasser i dag, hade jag det fridfullt.
Vi målade mycket, på stora våta papper, en uppskat-tad sysselsättning som medförde att även de vildaste killarna lugnade ned sig. Efter knappt en termin fick jag veta att jag använde för mycket papper, jag skulle inte få ta ut mer under det innevarande läsåret.
Samtidigt som jag fick beskedet lastade några män ur TV-apparater och travade dem i skolans entré — säkert ett 20-tal apparater. Så jag frågade hur skolan hade råd med så många nya TV-apparater, när de inte hade råd med papper att måla på. Det är ett annat konto fick jag till svar.
Vi målade mycket, på stora våta papper, en uppskat-tad sysselsättning som medförde att även de vildaste killarna lugnade ned sig. Efter knappt en termin fick jag veta att jag använde för mycket papper, jag skulle inte få ta ut mer under det innevarande läsåret.
Samtidigt som jag fick beskedet lastade några män ur TV-apparater och travade dem i skolans entré — säkert ett 20-tal apparater. Så jag frågade hur skolan hade råd med så många nya TV-apparater, när de inte hade råd med papper att måla på. Det är ett annat konto fick jag till svar.
Redan då fanns politiken med i skolvärlden. Man säger samma sak i den världen när man ställer obekväma frågor om fördelningsprinciperna av skattemedel. Det är ett annat konto!
SvaraRaderaBra uttryck egentligen, borde nog börja använda det litet oftare, kanske...
eller som svärmor säger: det är skilt det...med samma meningsinnehåll ungefär.
Karin
som skattjaktar i makens fotografiska minneslåda:)
Karin,
SvaraRaderaJo tack, hur ofta hör man inte talas om ett annat konto i alla möjliga sammanhang, kommunerna är bra på det liksom landstinget.
Önskar att jag kunde använda det, men tyvärr har jag bara ett futtigt litet konto - det är inte ens skilt!
Margaretha
Det låter väldigt bekant! Men jag bråkade nog mycket när jag var lärare så jag brukade få det jag ville. Och sen var jag alltid bästis med vaktmästaren på skolan - han ordnade det mesta åt mig...
SvaraRaderaJag säger bara en sak - landstinget....
SvaraRaderaHej! Tack för att du länkade till min blogg!
SvaraRaderaDin blogg är en trevlig bekantskap, så jag återkommer gärna hit samtidigt som jag välkomnar dig tillbaka till mig. Ser också att vi tycks ha en del gemensamma intressen i livet. Gillar nya sådana upptäckter. :)
Kram från mörka natten!
Jo, jag skulle också säga att det där med bristen på papper är något som knappt går att begripa, så urbota dumt som det var. Är det något barnen behöver, så är det kreativt skapande. TV-apparater gör dem mest till passiva mottagare, så det behövdes nog inte så många sådana apparater. Vilken enfald!
SvaraRaderaIngrid,
SvaraRaderaJo, både min mor och jag stod på de bästaste av fötter med alla vaktmnästare vi jobbat ihop med, och jag tror att det så småningom fixade sig. Men jag kan inte för mitt liv komma ihåg hur eller när. Höll på att inte kunna somna för jag låg och grunnade på det.
Tror nästan att det var en ny vaktis, som lät mig veta att jag förbrukade för mycket papper, och att "gamlingarna" såg till att jag fick vad jag behövde. Vad jag vet är att vi fortsatte att måla.
Olgakatt,
Instämmer - vi kan nog bilda talkör!
Ailas,
Så kul att du hittade hit. Jag har läst dig rätt länge, men är slö när det gäller att peta in intressanta bloggar på blogglistan.
Det har alltid gått mode i pedagogik - vid den här tidpunkten ansågs nog TV som ett utomordentligt hjälpmedel. Dessutom mycket enklare och renare för läraren än att kladda med färg!
På återläsande!
Margaretha