Lösryckta tankar

eller möjligtvis förryckta tankar

Illustration av Vintergatan från NASA

Kom av en slump att sätta på radion, och kunde lyssna till nästan hela programmet Vinter, i dag med Cajsa Stina Åkerström.
Var det inte i skarven 60- 70-tal som det under några år fanns ett program som hette Vintergatan? Minns att jag låg hemma med en dunderförkylning och stic-kade på en tröja åt en kompis lille son, medan jag lyssnade till Bang.
Jag har hört stumpar av Vinter förr om åren, men precis som med sommarprogrammen, är det få av Vinterpratarna som fångar mitt intresse. Men det gjorde alltså Cajsa Stina Åkerström i dag. Bland myc-ket annat talade hon om ljusföroreningar och om de nya energilamporna som en del forskare anser är skadliga. Man kan efterlyssna på Sveriges radios hemsida om man inte kan lyssna på reprisen 22:05 i kväll.
Natten är verkligen inte längre "tyst och klar" som Zacharias Topelius skriver i sin dikt Vintergatan — en dikt jag alltid kommer att tänka på när jag står utan-för stugan i skärgården och ser vintergatans breda band, som sträcker sig från fastlandet och vidare över huset ut mot havet.


Cajsa Stina talade om att nutidens barn växer upp utan att se vintergatan, för bor man i ett sam-hälle ser man inte myc-ket av stjärnhimlen nu för tiden. Och mina tankar svingar sig till en annan tankelian. I går när jag la ut inlägget på teblog-gen, sökte jag efter information om klädnypor (eller klyper, som di säger här). För hur jag än försöker kan jag inte förstå hur klädnypan i artikeln ser ut, men jag hittade inget liknande på nätet. Däremot hittade jag en lång artikel om klädnypor, där jag bland annat lä-ser att när Smithsonian institutet 1998 hade en utställ-ning om klädnypor, frågade en gosse vad en klädnypa är!
Det har aldrig föresvävat mig att man skulle kunna skriva en hel artikel (2710 ord) om klädnypor, men det kan man alltså, och det är nöjsam läsning.

Slutar jag inte här, så har jag snart skrivit de tusen ord som fattas för att mitt inlägg ska bli lika långt. Egentligen hade jag tänkt behandla dysterhet, Charles Babbage, Sankt Stefan, dålig svenska, vegetarianism och radioprogrammet filosofiska rummet, men till och med jag, som har svårt att begränsa mig, inser att det skulle bli i mesta laget. I stället kommer Zacharias Topelius dikt.

Vintergatan

Och nu är lampan släckt, och nu är natten tyst och klar,
och nu stå alla minnen upp från längst försvunna dar,
och milda sägner flyga kring som strimmor i det blå,
och underbart och vemodsfullt och varmt är hjärtat då.

De klara stjärnor skåda ned i vinternattens glans,
så saligt leende, som om ej död på jorden fanns.
Förstår du deras tysta språk? Jag vet en saga än,
jag har den lärt af stjärnorna, och vill du höra den?

Långt på en stjärna bodde han i aftonhimlens prakt;
hon bodde i en annan sol och i en annan trakt.
Och Salami så hette hon, och Zulamith var han,
och båda älskade så högt och älskade hvarann.

De bott på jorden båda förr och älskat redan då,
men skildes åt af natt och död och sorg och synd också.
Sen växte hvita vingar fort på dem i dödens ro;
de dömdes långt ifrån hvarann på skilda stjärnor bo.

Men på hvarandra tänkte de i blåa höjdens hem.
Omätlig låg en rymd af glans och solar mellan dem;
tallösa världar, underverk af skaparns visa hand,
sig bredde mellan Salami och Zulamith i brand.

Och då har Zulamith en kväll, af längtans makt förtärd,
begynt att bygga sig en bro af ljus från värld till värld;
och då har Salami, som han, från randen af sin sol
begynt att bygga, också hon, en bro från pol till pol.

I tusen år så byggde de med omotståndlig tro,
och så blef Vintergatan byggd, en strålig stjärnebro,
som famnar himlens högsta hvalf och zodiakens ban
och binder samman strand vid strand af rymdens ocean.

Förfäran grep keruberne; till Gud steg deras flygt:
»O Herre, se hvad Salami och Zulamith ha byggt!»
Men Gud allsmäktig log, och klart ett sken sig vida spred:
»Hvad kärlek i min värld har byggt, det rifver jag ej ned.»

Och Salami och Zulamith, när bryggan färdig var,
de sprungo i hvarandras famn - och strax en stjärna klar,
den klaraste på himlens hvalf, rann upp i deras spår,
som efter tusen år af sorg i blom ett hjärta slår.

Och allt som på den dunkla jord har älskat ömt och gladt
och skildes åt af synd och sorg och kval och död och natt,
har det blott makt att bygga sig från värld till värld en bro,
var viss, det skall sin kärlek nå, dess längtan skall få ro.