Precis så är det

Now, all of you, give heed unto

The tale I now relate,

About two girls and one small boy,

A cat, and a green gate.

Alack! since I began to speak

(And what I say is true),

It's all gone out of my poor head—

And so good-bye to you!

Jag skär päron och tänker att så fort jag fyllt alla ållorna ska jag skriva ett inlägg om... Om vad? Ja det undrar jag också — jag är säker på att det inte skulle handla om en grind, och förmodligen inte om tre barn. Kanske om en katt — men vad?

Grattis Suzanne!

 självporträtt

Suzanne Valadon

23 september 1865 - 7 april 1938

Suzanne, som var dotter till en ogift tvätterska, blev cirkusakrobat när hon var femton år.  Men efter bara ett år,  föll hon från en trapets och blev tvungen att skaffa sig sin utkomst på annat vis. 

Eftersom hon var intresserad av konst, sökte hon sig till Montmartre, där hon började hon sitta modell, för många av dåtidens stora konstnärer, som Pierre-Auguste Renoir, Pierre-Cécile Puvis de Chavannes och Henri de Toulouse-Lautrec.  Samtidigt passade hon på att iakttaga och lära sig så mycket hon kunde av konstnärernas tekniker, vilket ledde till att hon snart kunde etablera sig som konstnär.

Hon målade både landskap, porträtt och stilleben, men mest känd blev hon för målningarna av nakna kvinnor.

Suzanne tycks ha varit en kvinna som gick sina egna vägar och gjorde vad som föll  henne in — i stället för den sedvanliga bröstbuketten bar hon ett knippe morötter, och i sin ateljé hade hon en get, som åt upp hennes misslyckade målningar. Hennes katter, som var goda katoliker, fick kaviar i stället för fisk, på fredagarna.

Läs mer om denna intressanta kvinna på nätet! En av många sidor hittar du här.

 Eric Satie, 1892

 Min son, 1896

 Efter badet, 1908

 Kvinna med basfiol, 1908

 Naken kvinna med spegel, 1909

 Toalettbestyr, 1913

 Män lägger ut nät, 1914 1913

 Montcorin, 1918

 Kattstudie, 1918

 Bukett och katt, 1919

 Naken kvinna med draperi, 1919

Louison och Raminou, 1920

 Miss Lily Walton, 1922

 Utsikt från mitt fönster i Genets, 1922

 Självporträtt, 1927

 Raminou och tillbringare med nejlikor, 1932

Självporträtt, 1938

Redan‽

  Aldrig förr har vi fått snöpinnar på vår lilla väg. Men i morse stod de där — är det inte i tidigaste laget? Det är ju fortfarande grönt.

 Bortsett från rödlönnen som försöker pigga upp oss.

Besvärar elefanterna dig?

 I så fall kan du hänga chilifrukter på staketet, så slipper du få in dem i trädgården — för så här säger Wikipedia om chilifrukter:

Jordbrukare i Afrika och i södra Asien har funnit att chili är effektivt mot elefanter. Chilin sätts på staket och andra konstruktioner för att hålla elefanter borta. Elefanter har ett känsligt luktsinne som gör att chili orsakar obehag och avskräcker dem från att livnära sig på odlingar. Detta minskar även fysisk konfrontation mellan människor och elefanter.

Nu var det inte för att få reda på hur jag skulle hålla elefanterna stången, som jag begav mig ut på nätet för att läsa om chili, utan för att ta reda på varför svenskar uttalar ordet med kort i (chilli).

Naturligtvis fick jag inget svar på frågan, förmodligen har min väninna rätt, när hon tror att det är engelskan som spökar.

Som vanligt är bieffekterna många när man kastar sig ut på nätet utan skygglappar. Jag fick lära mig att man i vissa länder även använder bladen från chiliväxten i matlagningen, de är inte lika starka som frukten, och lär vara milt bittra.

Psykologen Paul Rozin påstår att ätande av chili innebär en begränsad risk och är som att åka berg- och dalbana, där extrema känslor som smärta och rädsla kan avnjutas riskfritt, eftersom individen vet att dessa aktiviteter faktiskt inte är skadliga. Det gör att människor kan uppleva sådana känslor utan risk för kroppsskada.

Läkemedel

Capsaicin är ett säkert och effektivt smärtstillande medel i hantering av smärta/värk från: artrit, bältros, diabetiskneuropati, mastektomi och huvudvärk.

allt enligt Wikipedia, som även anser att chilipeppar uttalas med ett långt i.

 

Säger du chili eller chilli?

Grattis John!

 John Loudon McAdam

21 september 1756 - 26 november 1836

Det sägs att John McAdam redan som barn visade intresse för att anlägga vägar. På skolan i Maybole i Ayrshire i Skottland gjorde han en skalmodell av vägen mellan Maybole och Kirkoswald. Hans far var en välbeställd man som förlorade sina pengar när Ayr Bank, som grundats tio år tidigare, gick i konkurs. John hade nio äldre syskon. När hans far dog 1770 skickades han till New York, till farbror William, en rik skeppshandlare. Denne upptog pojken i sin familj och i sina affärer.

John stannade hos sin farbror i 13 år, och under den tiden blomstrade affärerna. Tillsammans grundade de New Yorks handelskammare, med William som ordförande och John som skattmästare. När John dessutom gifte sig med en rik kvinna verkade vägen tillbaka till hemtrakterna avskuren för gott. Så bröt självständighetskriget ut. Amerika, en brittisk koloni, slet sig loss.

John, hans farbror och hans hustrus familj stod på den brittiska sidan, och det resulterade i att all deras egendom konfiskerades. Vid 29 års ålder återvände John med sin fru och två barn till Skottland. Av allt att döma hade han tillräckligt med pengar för att kunna köpa en lantegendom i sin hemtrakt. På egen bekostnad gjorde han här tester med nya sorters vägbeläggningar. När han senare på uppdrag från myndigheterna flyttade till Bristol, fortsatte han med experimenten. Det gjorde ett sådant intryck att han utnämndes till överbesiktningsman för de allmäna vägarna i Bristol med omgivningar. På den tiden var vägarna i hela Storbritanien i ett sorgligt skick, dammiga vid torrt väder och leriga när det regnade. Folk förflyttade sig ganska sällan från stad eller by. Med sin nya vägbeläggning åstadkom John McAdam en ordentlig förändring av dessa missförhållanden.

Vägarna i Bristol blev snabbt så förträffliga att McAdams rykte spred sig snbbt över hela landet. Han hann knappt med allt arbete. Hans söner övergav sina tjänster i Skottland för att kunna bistå honom.

Innan McAdam dök upp på scenen var vägarna byggda av jord, lera eller krita som absorberade vattnet. McAdam arbetade med små stenbitar, helst granit, så små att de passera genom en ring på två tum, omkring fem cm. Hans arbetsfolk hade alltid med sig en sådan ring för att kunna kontrollera vägarbetet. Vägbeläggningen av sten var tio tum tjock, ungefär 25 cm. Fordonen tryckte ihop småstenen till en kompakt massa. Vägytan sluttade lite vid kanterna så att vattnet kunde rinna av. Ju tyngre fordon som åkte på vägen desto bättre. Tät trafik gav en fastare vägbeläggning.

ur "Bintje och Kalasjnikov, personerna bakom orden" av Marcel Grauls

en bok som jag gärna rekommenderar

bilder från nätet

Hildes nötkaka

Den ser kanske inte så mycket ut för världen, men alla vill ha receptet på den när de svalt första tuggan.
I går valde mor att få vispgrädden serverad till kakan, istället för på den — vilket jag inte har något emot eftersom det är lättare att spara den då. Eller rättare sagt, ser kakan mer aptitlig ut, när man plockar fram den ur frysen, om det inte är grädde på den.

Receptet fick jag av Hilde i Lübeck, för ett halvt liv sedan, när jag bodde hos henne — och även arbetade tillsammans med henne.

Rör

150 g smör

150 g socker,

gärna muscovado

Rör ned

4 ägg

I ett annat kärl blanda

200 g malda hasselnötskärnor

1½ tsk vaniljsocker

2 tsk bakpulver

1 msk kakao

Blanda ned de torra ingredienserna 

i de våta. Häll smeten i två smorda

formar (20-22 cm i diameter). Grädda

i cirka 20 minuter i 200°. Låt kallna,

bred lingonsylt mellan bottnarna och

vispad grädde över kakan.

Just nu ser jag att jag faktiskt skrivit om kakan vid ett annat tillfälle — då gräddade jag den i långpanna, och skar den i rutor.

Den nya bak-metallen

  Ny och ny — så värst ny skulle jag nog inte kalla den, plåten i mina bakformar. Formar min mormor köpte på tidigt 1900-tal. Mönstret på plåten, som ser ut som våffelväv, i kombination med den där grejen som man kan dra runt, gör att det är enkelt att få ut bakverket ur formen. Hellre än att baka en kaka och klyva den, gräddar jag mina bottnar i två eller tre formar, och slipper smulor och skeva kakbottnar.

Nu bakar jag ytterst sällan tårtor, men nu behövde jag en, och då blev det ett av mina standardnummer — en nötkaka utan mjöl — så jag plockade jag fram mormors formar. Som så ofta förr, började jag grunna på vad ny innebar, och vad den nya metallen innehöll. En sväng på nätet gjorde mig inte så värst mycket klokare, vad jag fick lära mig är att många har den här sortens formar — och alla älskar de dem. De tycks vara rätt lätt att hitta begagnade formar i andrahandsbutiker och på loppmarknader. Nästan alltid kopplas Ovenex ihop med firman Ecko, grundad av en österrikisk bleckslagare i slutet av 1800-talet. På ett ställe kunde jag läsa om materialet: Baking dishes, servingware for serving food, household containers for food, non-electric coffee pots not of precious metal, tea pots not of precious metal.

köksfranska

zest (zɛst) 
n.

1. keen relish; hearty enjoyment; gusto.

2. an agreeable or piquant flavor imparted to something.

3. anything added to impart flavor or relish.

4. piquancy; interest; charm.

5. a small strip of citrus peel, esp. lemon, used for flavoring.

[1665–75; < French zest(e) citrus peel]

zest′ful, adj.

zest′ful•ly, adv.

zest′ful•ness, n.

zest′y, adj. -i•er, -i•est.

Hur 17 översätter man zestjärn? Zest-järn alltså, inte zes-tjärn — om det nu skulle råka finnas en tjärn vid namn Zes. (Ett tjärn, om det skulle råka ligga i västsverige). Ja, järn är ju ett hederligt gammalt svenskt ord, men citronskalsjärn, ligger ju lite otympligt i munnen.

Hur som helst så har mitt zest-järn gått sönder, och jag är åter hänvisad till att riva citronskal  på ett vanligt rivjärn. Är det fler än jag som tycker det är svårt?

Jo, jag vet att det går, även om jag för länge sedan förkastat metoden med ett smörpapper fasttryckt på rivjärnet. Med en styv borste eller en metallpinne, brukar jag få loss det mesta av skalet, men lika enkelt som med ett zest-järn, är det inte. Med tanke på att jag inte kan få tag på obesprutade citrusfrukter här, är det kanske lika bra att jag har zestproblem förstås — men goda råd mottages gärna!

Och på tal om citrusfrukter har jag i åratal funderat över vad, det som på engelska heter citron, heter på svenska. En utflykt på nätet gav mig svaret: suckatcitron. Så här kan den se ut:

Bilden har jag snott på nätet, en sida där man för övrigt kan läsa mer om denna frukt.
Suckatcitronen kan se ut på många olika sätt, titta in på Citrus Pages, om du vill se fler bilder, och läsa mer om dess historia.

Så här beskriver NE frukten:

 suckatcitron, Ci´trus me´dica, art i familjen vinruteväxter. Den har upp till 25 cm stora, päron- eller omvänt päronformiga citrusfrukter vilka ofta är oregelbundna, knöliga och fåriga och kan väga upp till 2 kg. Frukternas skal är tjockt och gult eller gröngult, fruktköttet är surt eller sött och äts sällan.

Arten odlas för framställning av suckat och citrusolja. Suckat tillverkas genom att skalet konserveras i saltvatten och sedan kokas i sockerlag och beläggs med sockerglasyr. De aromatiska bladen används lokalt som spritkrydda.

Arten är en buske eller ett litet träd med kraftiga tornar och blad med ovingade skaft som inte är ledade mot skivan – en unik egenskap i citrussläktet. De vita, ibland rödlätta blommorna är små och sitter i täta ställningar.

Suckatcitron trivs bäst i subtropiska områden och hör hemma i södra och sydöstra Asien. Den odlas i södra Europa och i andra subtropiska länder. Odlade exemplar påträffades redan 300 f.Kr. av Alexander den store och fördes då till Europa. Det vetenskapliga artepitetetmedica syftar på landet Medien i nuvarande nordvästra Iran.

Suckatcitron är en av få citrusformer som inte är av hybridursprung. Arten är mångformig och omfattar etrogcitron (Citrus medicavarietas e´throg), som har stor ceremoniell betydelse och används vid den judiska skördefesten sukkot. Till suckatcitron hör också fingercitron (Citrus medica varietas sarcoda´ctylis), även den med ceremoniell betydelse.

Arten kallas ibland äkta citron och det engelska namnet på den ärcitron, vilket ofta leder till felöversättningar.

It requires the feminine temperament to repeat the same thing three times with unabated zest.

                från Moon and Sixpence av Somerset W. Maugham

Ellens tankar om tystnad

Icke heller blir här tal om det umgänge som är en ödets nåd, vänskapens eller kärlekens fullkomliga utbyte, då man bäst talar utan ord. Många ord behövas endast för de människor, man ej kan tiga samman med. Maeterlinck torde ha rätt att, har man något stort att säga varandra, då måste detta ske genom tystnaden, som sålunda blir vänskapens och kärlekens finaste prov; ja, att ha tegat samman kan för alltid förena människor, medan de, "som ingen tystnad äga, som döda tystnaden omkring sig, äro de enda, som gå oss obemärkta förbi..."

Det finns en annan slags tystnad, den man har samman med sitt arbete, under de tider då "silence and secrecy" äro kraftens källor.

Men jämte tystnaden finnas samtalen mellan två, de samtal, då den ena varligt tar orden från den andras läppar eller ömt bär den andras tanke, dit den ej ensam skulle nått, eller vördnadsfullt lyfter den andras känsla som ett altarljus, till en höjd, den ej själv tilltrott sig!

                             ur Livslinjer III, Lyckan och skönheten

                                                     av Ellen Key

Grattis Olga!

Olga Stastny

13 september 1878 - 1952

 

Jag har hört talas om Olga Stastny, ända sedan jag var barn. Hon var gynekolog och en av min mormors närmaste vänner. Det var hon som förlöste mormor, mitt i en snöstorm (19 september), när min mor aviserade sin ankomst. En svår förlossning. 

När mormor senare i livet fick cancer, var det Olga som var hennes livmedikus.

Det var väl ungefär vad jag visste om Olga. Jo, visst hade jag sett en del tidningsklipp om henne, i mormors klippbok, men inte lagt innehållet på minnet. Nu när jag börjar läsa klippen, inser jag vilken fantastisk person hon var, och hur hon fått kämpa mot fördomar för att komma dit hon kom, och uträtta vad hon gjorde. Och till detta kom personliga sorger. 

Det finns en utmärkt artikel av  Stepanka Andrews-Koryta om henne på nätet. En kvinnlig kollega till henne, Esther Pohl Lovejoy, som även hon fick kämpa mot dåtidens fördomar mot kvinnliga läkare, har skrivit en bok, "Certain Samaritians" — en bok om kvinnor som organiserat och drivit amerikanska sjukhus. Där har hon ägnat Olga ett kapitel. Hela boken finns på nätet, läsvärd inte bara för kapitlet om Olga.

För mig representerar Olga och Esther alla kvinnor, av vilka många alltid kommer att förbli okända, som har banat väg för oss och våra efterlevande.

Hoppfull sysselsättning

Varken Karin eller jag fick rullskridskor eller sparkcykel som barn — jag fick inte heller den trampbil, som kostade 99:- på Åhlén & Holm. Men jag fick en "pogopinne", eller vad de nu kan tänkas heta på svenska. Vi köpte den på Konsum vid Slussen, och jag tror att den kostade 15:-. Att hoppa på en stadsgata var inte att tänka på, pinnen fick följa med till sommarön, där jag hoppade på klipphällarna eftersom där bara finns skogsstigar som inte lämpar sig för min pinne.

Min pinne tog mig aldrig till höjder av det här slaget — och det var nog väl det, med tanke på mitt underlag.

En annan "leksak" som även den befrämjade kroppsrörelse var rockringen, av bambu, som blev populär i samma veva — för att snabbt efterföljas av den kraftigare hulahoop-ringen av plast.  
På tal om olika flugor, så har ju yo-yon, kommit och gått. Och hopprep — hoppar barn hopprep, och spelar de kula, nu för tiden? På den tiden twistband var populära, vikarierade jag i textilslöjd, och var tvungen att hålla dörren till förrådet låst för att inte de små änglabarnen skulle dra iväg med skolans hela förråd av resårband.

Nidhögg, Tiamat & Co.

Det vimlar av drakar av olika slag i konsten, litteraturen och inte minst i mytologin — och på nätet. Det finns snälla drakar — och det finns gruvliga drakar, som måste bekämpas. 

Inom olika konsthantverk var drakar populära i början av förra seklet. De textila drakarna i det här inslaget skapade min mormors syster, som var brodös. Den ovan är en applikation på på boj, med band av läder som kontur.

Den här sidenduken med silkebroderier, har tyvärr förvarats hopvikt — nu funderar jag på om jag vågar stryka den innan jag skaffar en rulle att förvara den på.

En av barnlitteraturens snälla drakar skapades av Edith Nesbit.

For there, by the pillar, lay a very large purple dragon. His wings were like old purple umbrellas that have been very much rained on, and his head was large and bald, like the top of a purple toadstool, and his tail, which was purple too, was very, very, very long and thin and tight, like the lash of a carriage whip.

It was licking one of its purple umbrella-y wings, and every now and then it moaned and leaned its head back against the rocky pillar as though it felt faint. Tom saw at once what had happened. A flight of purple dragons must have crossed the island in the night, and this poor one must have knocked its wing and broken it against the pillar.

Everyone is kind to everyone in Rotundia, and Tom was not afraid of the dragon, although he had never spoken to one before. He had often watched them flying across the sea, but he had never expected to get to know one personally.

So now he said: "I am afraid you don't feel quite well."

The dragon shook his large purple head. He could not speak, but like all other animals, he could understand well enough when he liked.

"Can I get you anything?" asked Tom, politely.

The dragon opened his purple eyes with an inquiring smile.

"A bun or two, now," said Tom, coaxingly. "There's a beautiful bun tree quite close."

The dragon opened a great purple mouth and licked his purple lips, so Tom ran and shook the bun tree, and soon came back with an armful of fresh currant buns, and as he came he picked a few of the Bath kind, which grow on the low bushes near the pillar.

                                             ur "The Book of Dragons"

Läs mer:

Tremendous Trifles, av G. K. Chesterton

(kapitlet The Dragon's Grandmother

The Book of Dragons, av Edith Nesbit

My Father's Dragon, av Ruth Stiles Gannett

(som jag skrivit om tidigare)

The Evolution of the Dragon, av G. Elliot Smith

The Dragon's Secret, av Augusta Huiell Seaman

och Nidhögg och Tiamat.