Att sätta en lök

 är ett för mig nytt uttryck — enligt SAOB var det ett uttryck på 1700-talet, som betydde niga.  

The Curtsey, 125

William-Adolphe Bouguereau

Det märks när jag letar bilder på nigande småflickor att våra småflickors knixande inte är så vanligt i andra länder. Tyskans "knicksen", motsvarar visserligen vårt niga, medan engelskans "curtsey" mer för tankarna till en hovnignig, eller den sortens nigning som man lär sig i dansskolan. 

Nu har jag kommit på villovägar — igen. Min avsikt vara att skriva om några intressanta böcker, samtidigt som jag besvarade mejl och förberedde årets adventskalender. Jag rekommenderar verkligen inte den sortens fnattande mellan olika sysslor! I alla fall inte om du är lika lättledd som jag, för jag hittar alltid något intressant på vägen. Något som kräver en omväg, och så håller det på i det oändliga. Nu lyckades jag hejda mig när jag kom till löken, om vilken står att läsa i Clayton's Quaker Cook-Book, av H. J. Clayton:

Onions.

There is no more healthy vegetable or article of diet in general use than onions. Taken regularly, they greatly promote the health of the lungs and digestive organs. Used in a cooked—either fried, roasted or boiled—or in a raw state, their virtues are marked and beneficial. They are among the most popular of old-time remedies for colds, having the advantage of always being readily procured, and it is said that affections of the lungs and liver have been largely benefited, and even cured, by a free use of this palatable esculent. They are also resorted to as a sedative and remedy for sleeplessness.

  Die Zwiebeln, 1881

Pierre Auguste Renoir

 Att lägga lök på laxen, känner vi väl alla till, men att det kan betyda att man klandrar eller till och med förtalar någon är nytt för mig:   "Hennes dagelige Öfning är, at .. Kuxa genom Fönstren och läggia Löök på alla", skriver  Albert Schroderus 1638. Vidare säger SAOB:  (starkt vard., skämts. l. nedsättande) om mansperson: osympatisk l. opålitlig ”figur”; ”gynnare”; ”filur”. Lewenhaupt FärdMinn. 192 (cit. fr. 1864). Landsm. XVIII. 8: 26(1900; studentuttryck fr. Uppsala).

I "Kris" skriver Karin Boye:

”Visserligen är det sant – klonk”, sa hon, ”att man inte blir vacker av att försöka göra sin kamning vacker, klonk. (Klonk betecknar sväljljud, förstår du väl.) Men, klonk, om man skulle dra åt håret alldeles, så skulle det ju bli rent anskrämligt fult – på somliga”, lade hon visligen  till, för rektorn har just den frisyren, den åtdragna. (Malin Forst, som sa detta, har inte tillstymmelse till sammetsband, tvärtom from lök i  nacken, mittbena och gardiner över öronen och är för resten så flärdfritt klädd, att mer kan man inte begära av den sedligaste lärarinna!)” 

Och här avser hon med lök, en knut i nacken.

Till och med i dikter kan man peta in en lök, som här i Karin Eks dikt "Mitt hem".

Sen finns ett annat land bredvid

med ärtor, kål och grönt,

den raraste potatis ock,

som mors besvär belönt;

och persilja och litet dill

och äfven litet lök,

så lagom just på alla vis

för grytan i vårt kök.

With a Spoonful of Sugar

I Annikas senaste inlägg kom hon att tala om huskurer, och jag påmindes om sockerkuren mot hicka. Jag provade på den första gången i tonåren, och eftersom den hjälpte mig har jag fortsatt att ta en, ibland två, teskedar strösocker varje gång hickan slår till. Av folk som varit tvungna att söka läkare för ihållande hicka har jag hört att det är (möjligtvis var) det första man provade innan man övergick till det grövre artilleriet.

 "Medicine,1971  

Norman Rockwell

Varför det hjälper, har jag ingen aning om, så jag begav mig ut på nätet för att få klarhet. Nåja, så värst mycket klarhet fick jag väl inte, eftersom inge, med säkerhet, vet varför det hjälper. Men en teori finns:

The theory is that this has to do with how sugar affects the vagus nerve, which connects your brain and your stomach. The teaspoon of sugar manages to stop your diaphragm from spasming, and in turn ends your hiccups instantly.

Och varför denna, i Amerika, så vanliga huskur, är så gott som okänd här, har jag ingen aning om.

 "Sugar Bowl 1" 

Pierre-Auguste Renoir 

Molnväder

 Visserligen säger SAOB att ordet molnväder har försvunnit ur språket — vilket inte hindrar mig från att använda det, eftersom det är precis vad det är i dag!

Constable’s oil studies of skies show a remarkable understanding of the structure and movement of clouds. Most also give a good impression of their three-dimensional volume. 

The studies vary in size. This is one of only four examples he painted on a larger format. The larger the scale the more difficult Constable found it to balance crispness of detail with speed of execution. This is why the larger cloud studies tend to be more generalised. The inscriptions on the back – ‘11 o’clock’ and ‘Noon’ – indicate that this study took him about an hour to paint.

Cloud Study  

I keep returning to John Constable’s Study of Clouds.

Oil on cardboard,

six by seven and a half inches, it shows purple-gray

thunderheads,

one patch of blue, above low hills and two small trees flanked by shrubs

in the left

foreground. A sketch en plein air, a half hour’s worth of work at most,

it catches

exactly one scrap of sky and shifting sunlight on a blustery

day in 1820.

The year King George the Third died in Windsor Castle, blind

and insane, the year

50,000 Scottish weavers went on strike and printed a proclamation

calling for a new

“provisional government.” Their leaders were caught, hanged, and then

decapitated

for good measure. This cloud study survived that history.

Two minutes later,

the clouds would have taken on a different cast of light and shape

just like the thunderheads

now piling up above the Liffey. I hobble out of the Dublin City Gallery,

take a bus to the river,

sit on a park bench with a ziplock bag of ice on my swollen knee. Its wet cold

makes the joint

ache. My body is breaking down, bone spur under the right kneecap.

At fifty-eight,

I watch young men and women in black sweats run along the River Liffey —

Abha na Life,

Anna Liffey, river that crosses the plains of Life. I envy them.

Once I too could run

over the asphalt, almost without knowing I inhabited a body

whose knees might seize up

and swell. I will not run again in this life. Cirrus and cumulonimbus

scud across the blue

escutcheon of sky. Sun’s blazon through rain rampant, my life is a cloud study

for some larger landscape

John Constable never got around to painting. It hangs in a gilded frame.

People stare at it

before passing on to more important canvases, to Renoir’s

Les Parapluies, women

and men opening shiny black umbrellas in a Paris park.

There a mother shelters

her two daughters under an umbrella meant for one.

The younger daughter

holds a wooden hoop she has been rolling along tamped dirt paths,

whipping it with a stick

to keep it spinning, before the rain settled in. Renoir painted

this small family

in his lush, impressionistic style. Five years later, after visiting

Italy and studying

Piero della Francesca’s frescoes, he came back and finished the painting

in his new “manière aigre”

or harsh style. He handled the gray silk folds of the auburn-haired woman’s dress

on the left as if they were

granite to be sculpted. She carries a market basket filled

to the brim with shadow.

To approach old age, one needs a new, harsher style. Here, by the Liffey,

mothers push screaming

infants in strollers. Five teenagers in blue jeans and bright yellow or green raincoats

walk by, joking, texting

on cell phones, smoking. One girl and her boy hang back, embrace, French-kiss

a long ten seconds.

Another boy shouts over his shoulder, “Get a room!” A pair

of mute swans

preens and swims down the River Liffey, whose amber waters mirror

how the clouds pass,

avalanche of cumulus that hangs forever on the burnished

unrippling surface

of my memory — vast sky surf, cloud after cloud cresting, breaking

to be washed

away to blue nothing. Each of us — lovers, mothers, runners, me — no more

than windblown swansdown.

                                     Donald Platt

 När jag slalade fram mellan de små söta snäckorna på min morgonpromenad kom jag att tänka på Donald Platts poem om Constables molnstudier — och de tankar som målningarna genererade hos honom.
Visste ni förresten att man kan säga slala istället för åka slalom — jag visste det inte.

Les Parapluies

Auguste Renoir

Urringat

Portrait of Madame Henriot

Pierre Renoir

Hade ett ärende till apoteket i dag. Ett rätt litet apotek med trevlig personal som jag känner väl — så väl som man känner personal i affärer där man ofta handlar. Den yppiga farmaceuten hade sin vita rock öppen och som så ofta förr förundrades jag över modet. De senaste åren har dekolltagen varit minst sagt frikostiga när det gäller att framhäva vad som finns därunder.
Det är ju långt ifrån nytt att framhålla sina behag, men nog har det blivit vanligare att man gör det till vardags?

Jag kom att tänka på en episod från min skoltid — jag tror att vi gick i sjätte klass, och de flesta av oss var nog rätt barnsliga. Men det fanns ett par tjejer som börjat prova på att sminka sig — med mer eller mindre lyckat resultat. Den här dagen hade en av flickorna knallröda naglar. Vår klasslärare, en mycket amper dam, halade upp sin portmonnä och gav en sedel åt Anna och sa': "gå till apoteket och köp aceton. När man åker motorcykel, klär man sig inte i afton-kläder och när man går i sjätte klass i skolan har man inte nagellack!"

Pausmusik

The Piano Lesson

Pierre Auguste Renoir

1841 - 1919