på hennes födelsedag!
”Den världen som Vår Herre skapar, den vaknar om våren, men den världen som människan skapar, den tycks vakna om hösten”, tänkte Merit Ottoson, då hon på hemväg från sitt arbete stannade på Vasabron för att stirra in i den dimmiga skymningen över stadens vatten. De tusen ljusen i alla tänkbara guldskiftningar irriterade henne på något obegripligt vis. Visst var det vackert, men varför skulle det vara vackert? Det låg något förvänt i denna upptindrande mänskliga värld vid en tid, då all naturen gick mot vintersömnen. Hon längtade efter mörkret. Helst ville hon haft ett ställe på landet, någonstans långt bort, där man ännu inte kunde eller ville förlänga vinterdagen med konstgjord belysning. Där skulle hon ha följt naturens rytm och sjunkit in i dvalan som ett vinterträd, utan smärta, utan den retsamma irritation, som de oroliga glitterpunkterna där ute i dimman beredde henne. Ett litet ensligt hus, dit leriga vägar ledde, som inte lockade någon objuden, och där den grå stillheten, mjuk som vadd, bara bröts av regnsmattret mot rutan under höstens barmhärtiga enformighet. Och sedan vintermörkret, som en kudde att luta sig mot.
Jag har bara läst några av Boyes dikter i skolan, men nu har jag valt ut fler dikter och böcker som jag ska titta på.
SvaraRaderaTack för tipset!
Eva,
RaderaI sanningens namn har jag inte läst mycket av Boye - en del både av hennes prosa och lyrik, och så ett par biografier. Men jag är ju uppvuxen med henne, och har hört mycket om familjen som umgicks med min familj.
Låt mig höra vad du tycker, när du smält det du läst!
Margaretha