I det blå

 

En blomma skalden har:

Så skön och underbar

Är ingen annan blomma.

Hon blommar ej på grönan äng;

Hon står på ingen blomstersäng.

Ej vid källans rand:

Långt bort hon är i längtans blåa land.

I går var det min gammelfasters födelsedag (142 år), så jag plockade fram hennes "Fosterländskt födelsedagsalbum", som är så väl använt att det liknar mest ett lösbladssystem. Varje dag informerar mig om en handfull kända personer som har födelsedag just den dagen — det vill säga de flesta är okända för mig — och så har dagen fått en vers av författare, som jag tror de flesta på den tiden (för över hundra år sedan) kände till. I går fanns där en vers av C. A. Nicander, en författare vars namn jag känner till, men inte vet något om.

Det som fångade mig var slutraden "Långt bort hon är i längtans blåa land." och jag undrar vem som var först med den blå längtan. Efter lite letande hittar jag hela dikten "Skaldens blomma".

Sedan förlorar jag mig i den blå längtan, men inser att det finns annat att göra här i livet — och att den inte finns några möjligheter att hitta roten till all blå längtan, i alla fall inte i dag. Jag får lov att stanna 1889, då skriver Viktor Rydberg i "Det sköna och dess lagar. Fjorton föreläsningar ": "Om i det blå ligger längtan, så ligger där också tillfredsställandet af denna längtan. Ej underligt att romantiken talade om den blå blomman som sitt ideal." Han skriver mycket mer om den blå färgen, och alla andra färger. Det är intressant läsning som du hittar hos Litteraturbanken.

Intressant visar sig även Carl August Nicander vara, och jag hoppas kunna skriva mer om honom vid ett annat tillfälle.