Grattis Fanny!

Fanny Fern

Sara Payson Willis

9 juli 1811 - 10 oktober 1872

 Eller ska jag säga grattis Sara — för Fanny Fern var Sara Payson Willis pseudonym. Men så småningom kom hon att kallas Fanny även privat — så Fanny är vad jag kommer att kalla henne här.

Under 1844 och 1845 dog Fannys mor, syster, dotter och make. Varken hennes egen familj eller makens sträcker ut en hand för att hjälpa henne. Jo, hennes far ger henne rådet att gifta om sig. Dumt nog lyder hon rådet, men inser snabbt att det var ett stort misstag. Hon ta’r det djärva steget och lämnar sin man — vilket naturligtvis skapade en skandal.

För att försörja sig och sina två döttrar ta’r Fanny till pennan. Hon skriver artiklar och berättelser för olika tidskrifter. 

Hennes skriverier blir snabbt uppskattade — av alla utom hennes bror Nathaniel. Trots att han äger en tidning, vägrar han att publicera något som Fanny skrivit. Tack och lov behöver hon inte broderns hjälp, det dröjer inte länge innan hon är eftertraktad skribent. 

Hon skriver enkelt, roligt och med en ironisk snärt, om sådant som berör de flesta medelklasskvinnor. Även om hennes namn inte syns bredvid de mer kända kvinnosakskvinnor, så är hon i allra högsta grad en kvinnosakskvinna. Hon uppmanar sina läsarinnor att bli ekonomiskt oberoende, hon diskuterar rökning och sexualhygien och gör narr av kvinnor som klär sig efter modet istället för förnuftigt.

Hon var den första kvinnan med en egen tidningsspalt, 1855 tjänade hon 100 dollar i veckan som krönikör på New York Ledger.

Snart började hon också att skriva böcker. Du hittar flera av dem hos Gutenberg — eller om du vill ha ”riktiga” böcker, hos Bokus.

Grattis Käthe!

Käthe Kollwitz

8 juli 1867 – 22 april 1945

Jag var säker på att jag skrivit om denna fantastiska kvinna redan, men förmodligen tänker jag på en adventskalender, jag gjorde för några år sedan med henne. Efter ett antal datorhaverier, finns nog inget kvar av den kalendern, så i min tidsbrist rekommenderar jag alla att läsa om henne på nätet — och beställ hem hennes böcker på biblioteket. Bokus har femton titlar av eller om henne — de flesta på tyska. Men jag är säker på att jag läste hennes dagbok på engelska.

Museum of Modern Art har förutom en artikel om henne, bilder på en del av hennes verk.

Spartacus Educational har en lång informativ artikel om Käthe.

Ett uttjatat ämne

De flesta vet nog vad jag tycker om det här med att vika ut sig på nätet — jag hade inte tänkt skriva mer om det. Men jag kan inte låta bli att notera att det skrivs och talas om denna vår öppenhet lite varstans. En artikelserie i DN började häromdagen, och när jag sätter på radion, hamnar jag mitt i en gudstjänst där prästen (?) talar om människans bekräftelsebehov, som ibland ta’r sig märkliga uttryck i sociala medier. Och naturligtvis skrivs och talas det om gossen Snowden, som sitter fast på en flygplats därför att han sagt sitt om vad som händer i den, för de flesta av oss, okända sajbervärlden. 

Kanske rör det oss inte så länge det inte drabbar oss personligen. Man kan ju tycka att, även om det är löjligt, så kan ju inte mina bilder på dagens klädsel och dagens frukost, ställa till med ett världskrig. Men nog känns det lite obehagligt när Mary Ellen berättar att hennes dotter dagligen lägger ut bilder på sin dotter — bilder som Mary Ellen har hittat på helt andra ställen än dotterns olika konton. Trots att Erin (Mary Ellens dotter) nu tagit bort många av bilderna, finns de ändå kvar på nätet, och i en del fall har de inte lyckats hitta någon ansvarig som kan göra något åt det. Så där finns bilderna på ungen, många gånger med lättidentifierad bakgrund som hemmet och skolan.  

Kvalitet

 Sitter i skuggan och sprättar bort kragen på en av min fars gamla skjortor. En skjorta som han använde när han arbetade i träd-gården, baksidan av kragen liksom den del som var nedstoppad i byxorna, har kvar sin ursprungliga mörkblå färg, medan resten med åren blivit ljust blå. 

Frågan jag ställer mig är om jag stått mig lika bra som fars skjorta. Helt säker är jag inte — frågan är om jag inte är betydligt mer sliten än bara på insidan av kragen. På en skjorta syns det ju inte om den är sliten på insidan, jag kan inte längre dölja mina nötta fläckar — och rätt urblekt är jag också. 

Skjortan har ett litet hål på ryggen, jag kan nog lappa det med en bit av den bortsprättade kragen — själv har jag inga transplantat, men visst är jag hopsnörpt, där delar av mig avlägsnats.

Både skjortan och jag, kommer säkert att hänga med ett tag till — och jag tycker nog att det skulle vara pinsamt om jag såg likadan ut i dag, som för för trettio år sedan. Både när det gäller människor och ting, är väl tjusningen, att det syns att vi har en historia att berätta.

Kanske är det jämförbart med ”wabi sabi”. Ingenting är för evigt, ingenting är avslutat och ingenting är perfekt.

Vi är nog ungefär lika fransiga i kanten, skjortan och jag.

Den blå blomman

 Die blaue Blume

Ich suche die blaue Blume,

Ich suche und finde sie nie,

Mir träumt, dass in der Blume

Mein gutes Glück mir blüh.

 Ich wandre mit meiner Harfe

Durch Länder, Städt und Au'n,

Ob nirgends in der Runde

Die blaue Blume zu schaun.

Ich wandre schon seit lange,

Hab lang gehofft, vertraut,

Doch ach, noch nirgends hab ich

Die blaue Blum geschaut.

                    Joseph von Eichendorff

                                           (1818)

Nej, tysk är den inte

 German Chocolate Cake, ett genetiv s har trillat bort — ursprungligen hette tårtan German’s Chocolate Cake. Receptet dök upp i ”The Dallas Morning Star” 1957, en hemmafru, Mrs. George Clay, hade skickat in receptet, till ”Dagens recept”. Nu är det ingen som tror att fru Clay var tårtans upphovskvinna, liknande recept fanns långt dessförinnan. Möjligtvis var det hon som gav bakverket dess namn — och då med ett genetiv s.

Redan 1852 skapade Sam German en chokladkaka, som kom att kallas ”Baker’s German’s Sweet Chocolate”. 

Lägg märke till att Baker också är ett familjenamn, och inte syftar på bagare. James Baker var ägare till ”Baker Chocolate Company” — en chokladfabrik. Innan Sam German (som i vissa källor kallas engelsman, och andra amerikan) skapade sin chokladkaka, fanns det inte sötat choklad i Amerika — de chokladkakor som fanns var avsedd för bakverk eller drickchoklad, och då fick man själv tilsätta socker.

Så snart fru Clays recept publicerats, insåg ”Baker Chocolate Company” reklamvärdet, och såg till att receptet spreds över hela U.S.A., och de gjorde de uppenbarligen rätt i, för receptet blev så populärt att försäljningen av ”Baker’s German’s Sweet Chocolate” ökade med 73% på ett år. 

Alltsedan 1957 har tårtan varit populär, för många amerikaner en oundgänglig efterrätt på födelsedagar och självständighetsdagen.

Det sägs att detta är originalreceptet:

GERMAN CHOCOLATE CAKE

1 pkg. Baker's German’s sweet chocolate (4 oz.)

1/2 cup Water, boiling

1 cup Butter or margarine

2 cup Sugar

4 Eggs, separated

1 teaspoon Vanilla extract 

2 cups Flour, all-purpose

1 teaspoon Baking soda

1/2 teaspoon Salt

1 cup Buttermilk

Coconut-pecan frosting

Approx. Cook Time: 30min

1. Melt chocolate in water and cool.

2. Cream butter and

Sugar.

3. Beat in egg yolks.

4. Stir in vanilla and

chocolate.

5. Mix flour, soda and salt. beat in flour

mixture, alternately with buttermilk.

6. Beat egg whites

until stiff peaks form; fold into batter. Pour batter

into three 9-inch layer pans, lined on bottoms with

waxed paper.

7. Bake at 350 degrees for 30 minutes or

until cake springs back when lightly pressed in

center Cool 15 minutes; remove and cool on rack.

THE FILLING AND TOPPING

4 egg yolks 

1 can  (12 oz.) evaporated milk 

1-1/2 tsp. vanilla 

1-1/2 cups  sugar 

3/4 cup (1-1/2 sticks) butter or margarine 

1 pkg.  (7 oz.) BAKER'S ANGEL FLAKE Coconut (about 2-2/3 cups) 

1-1/2 cups PLANTERS Chopped Pecans

BEAT egg yolks, milk and vanilla in large saucepan with wire whisk until well blended. Add sugar and butter; cook on medium heat 12 min. or until thickened and golden brown, stirring constantly. Remove from heat.

ADD coconut and pecans; mix well. Cool to room temperature and of desired spreading consistency.

Assembly;

Divide the filling evenly between the 3 cakes putting the 1st layer down, Then spread the filling evenly

Repeat with the other layer.

For Garnish you can place pecan halves around the top edge. You can add a maraschino cherry half also next to the pecan half.

***note; you can shave off any high spots with a bread knife to make the cakes flatter so they will stack evenly. You can use any scraps from the shavings also to fill in any low spots.

”Buttermilk” är en vanlig ingrediens i bakverk — och i synnerhet i bakverk med choklad. Men det är inte, som man kan frestas att tro, kärnmjölk. Dagens ”buttermilk” är närmast att likna vid yoghurt eller filmjölk. För att skilja de två olika "buttermilksorterna" åt, talar man om traditionell ”buttermilk” (kärnmjölk) och kommersiell ”buttermilk” som är pastöriserad och homogeniserad mjölk med tillsats av antingen streptococcus lactis eller Lactobacillus bulgaricus.

En annan ingrediens som kan skapa lite huvudbry för oss, är evaporated milk. Jag har sett, att man i svenska mattidningar säger att det går att ersätta med matlagningsgrädde — men eftersom det är vanlig mjölk varifrån man avlägsnat 60% av dess vatten, är det enkelt att göra sin egen ”evaporated milk”.

Till 2/3 kopp torrmjölk tillsätter man 3/4 kopp vatten och får då vad som motsvarar en liten burk ”evaporated milk".

Omvandlingstabeller, hittar du här.

Dags att stiga upp!

Utebliven belöning

Som tack för ett gott dagsverke, tänkte jag bjuda mig på smultron ikväll — så det kändes lite snopet att allt jag fick ihop var fem bär. Det finns gott om kart, men de är än så länge mycket små och fortfarande gröna.

Mormors nothylla

Inte ens ett fint omslag, för att kompensera den banala texten. Och inte har jag mycket att berätta om Bernhard Hamblen som skrivit både text och musik, annat än att han levde mellan 1877 och 1962, och att han skrev den här sången 1919. Jag vet inte ens vad han var för landsman — förmodligen amerikan, även om han stavar grey med e. Varför den brittiska stavningen skiljer sig från den amerikanska har jag inte heller kunnat lista ut — men jag har förstått att det var först på 1900-talet som gray dök upp.
Jag kan inte länka till musiken, men du hittar den på American Jukebox, klicka på "My Playlist" så kan du lyssna till tenoren Lambert Murphy när han sjunger "Smile Through Your Tears". Hans rullande r, fick mig att tro att han var skotte, men han var en amerikansk operasångare.

Dear eyes, downcast, that fill my soul with longing, 

Why are you sad and wet with unshed tears?

Tears are the dew that glistens on Love’s roses,

Bringing new life and fragrance through the weary years.

REFRAIN

Smile through your tears, as sunlight smiles through rain,

Sorrow will pass, and joy will come again; 

Hope on forever, though your eyes are wet,

Smile through your tears, dear heart, I never can forget.

Look up dear eyes, where silver clouds are floating,

Spring buds are sleeping in the snowclad tree,

Dead autumn leaves are bright with crimson glory,

Grey clouds of doubt can never come’twixt you and me.

Förutom att jag, när jag läser den här texten, kommer att tänka på min mormor, som brukade säga "watch out for the girl with downcast eyes", börjar jag fundera över vad som är bra och dålig lyrik, vad kan man enas om, och vad är personliga preferenser — både innehållsmässigt och språkligt. Varför tycker vi så ofta att det banala är dåligt — livet kan ju ofta vara banalt. Eller är livet bara banalt, när vi tillåter det att bli det?

Mormors nothylla 1

Mormors nothylla 2

Mormors nothylla 3

Mormors nothylla 4

Mormors nothylla 5

Inflationsskyddade minnen

 Hittade den här lilla roliga valutaomvandlaren i fars skrivbordslåda. Någon större nytta av den, har jag knappast i dag — men det är ju historia, inte kan jag slänga den! 

I Österrike fick man många shilling för en krona. Minns att jag köpte en baddräkt där som kostade flera hundra — det kändes förmöget att ha en så’n exklusiv baddräkt (ful var den också!).

Och visst  minns jag när en US dollar kostade fem kronor. Det var så enkelt och behändig när jag skulle omvandla från kronor. Den kanadensiska dollarn var något billigare, men räknade jag med fem spänn, så var jag på säkra sidan. Det var då, när en klänning absolut inte fick kosta över tio dollar (femtio spänn då, motsvarar drygt fyrahundra i dag) — ett par jeans köpte jag på rea för 99 cent och en sweatshirt (finns det ett svenskt ord för detta plagg?) för en och femtio.

Man behövde inte vara rik för att åka till Schweiz, då när fick betala tolv kronor för tio franken — lite dyrt var väl det mesta, men inte på långa vägar som i dag.

Oj, så många minnen en liten plastkvadrat kan frambringa! Tänk, då var det svenskarna som åkte till norska gränsen och handlade, margarin, mjöl, socker och så garn. Jag vet inte hur många tröjor jag stickat i Peer Gynt garn — på den tiden vi betalade sju svenska kronor för en norsk tia.

Oooooo,

så det regnar!

Ett universalredskap

African Elephant Mother 

Holding its Baby's Trunk

Arthur Morris

Med sin snabel kan elefanten smeka och hålla om sitt barn, plocka blommor och andra småsaker, men också bära, släpa och dra — för att inte tala om att den kan dänga till osympatiska individer. Snabeln fungerar även som sugrör, 10 liter suger den upp, innan den sprutar in vattnet i munnen, duschar sig — eller blöter ned en misshaglig människa.

Jag läser att en snabel har 40000 muskler och senor (hur många av vardera framgår inte av den knapphändiga texten).

Förmodligen är den också bra att vifta bort störande insekter med.

Då och nu,

 eller nu och då.

Tilton

Jag gillar datorer — men jag är inte villig att dumpa de gamla hederliga uppslagsverken, kartböcker, böcker i största allmänhet, och den trevliga snigelposten. Tyvärr försvinner en del av alla dessa saker, i synnerhet breven, nästan omärkligt.  

Jag tänkte på det i går, när jag snavade över en barnbok hos Gutenberg, som jag läste för några år sedan, ”Clematis” av Bertha B. Cobb och Ernest Cobb. Den utspelar sig delvis i Tilton, N.H. (3567 själar 2010), så fram kom den stora kartboken — och jo, platsen finns. Då först kom jag på att det den lilla staden kanske har en hemsida. Det hade den, men inte särskilt upplysande — det var då jag kom att tänka på hur det var innan minsta lilla ort visade upp sig på nätet. Ville jag då veta mer om en plats fick jag skriva till ortens handelskammare. Lite mer tidsödande än dagens surfande — men så roligt det var när det efter en dryg vecka damp ned ett tjockt kuvert i brevlådan. Ofta var det så många brochyrer och kartor att det fyllde hela köksbordet — och hela familjen blev sysselsatta i flera da’r, med att läsa allt (och ofta mycket bättre information än vad nätet har att komma med).

Katastrofstäda aldrig!

Hör ni det — katastrofstäda aldrig! I alla fall inte om ni använder samma förkastliga metod som jag.  

Första delen av städningen går i regel bra, då känner jag mig till och med husmoderligt nöjd, när jag lägger saker där de hör hemma och plockar upp de värsta dammråttorna. Men se’n, se’n smyger sig desperationen på. Där finns artiklar som jag vill läsa, vykort från vänner på vift, ett par små skruvar, en fingerborg, några säkerhetsnålar och andra bra-att-ha-prylar. Efter att betraktat dessa prylar en stund, brukar jag raskt svepa ned dem i en låda, påse eller vad jag nu råkar ha till hands. Varenda gång jag gör den där svepande rörelsen med armen, tänker jag att det där ta’r jag reda på i morgon — fast jag redan då vet att den morgondagen aldrig kommer!

Det vill säga att jag tittar ned i lådorna och påsarna med jämna mellanrum, gör några tafatta försök att slänga, eller hitta ett lämpligt ställe för det jag inte kan tänka mig att slänga — men när det inte ens märks att jag slängt två gamla tidningar och fyra vykort, och lagt ett par pennor på ett lämpligt ställe (ett ställe som gör att de ryker med i nästa katastrofstädning, då vänder jag, går till en annan del av huset och gör något trevligare.

Vill jag återta’ mitt gamla sovrum måste jag övervinna min slängfobi — och jag måste göra det nu.

Kanske skulle jag grunda ett bra-att-ha-saker-museum för icke slängda prylar. 

 Minns ni de här muggarna?

Ville man ha något med av

drycken, gällde det att vara

snabb. Annars stod man där 

med våta händer och kläder.

muse`um subst. museet museer 

ORDLED: muse-et

• (lokal med) allmänt tillgänglig samling föremål som belyser ngt avsnitt av verkligheten ofta om samling av gamla föremål, vetenskapl. el. pedag. systematiserade: museiintendent; museikatalog; museisal; hembygdsmuseum; konstmuseum; stadsmuseum; gå på ~; en konsert i museets stora sal; olika museers konstskatter; slottets kulturhistoriska ~; tekniska museet; naturhistoriska museet

BET.NYANS: bildligt, i uttr. för ålderdomlighet: den teorin är snart mogen för ~

HIST.: sedan 1728; av grek. moseion 'åt muserna helgad plats'; jfr musa

Men jag frågar mig, vilken musa, med självaktningen i behåll, skulle vilja flytta in och beskydda mitt museum? Melpomene?

Har du glömt bort vilka muserna voro?

Kalliope (episk diktning), Klio (historieskrivning), Melpomene (tragedi och sorgediktning), Erato (sång till lyra), Euterpe (flöjtmusik), Thalia (komedi), Terpsichore (körlyrik och dans), Polyhymnia (dans och pantomim) samt Urania (astronomi)j

Ha en bra kväll,

vår midsommarkaktus blommar alltid så här års

trevlig helg, god jul, glad påsk, ha en bra dag, trevlig midsommar...

För det mesta låter jag den här sortens irritationsmoment rinna av mig — men så finns det dagar när bagateller får mig att krevera. Den sjätte juni var en sådan dag. Det fanns inte ett radioprogram där man inte talade om vad det var för en dag, knappast en blogg som inte kände sig tvungen att påpeka det — för att inte tala om tidningsartiklar som försökte att få oss att bli mer norska eller amerikanska, och FIRA! Jag har  nog ondgjort mig över dagen ifråga tidigare, så det låter jag vara (just nu i alla fall). Men så kommer ett intressant fenomen in i bilden — ett antal personer vill göra midsommar till nationaldag, istället för den något obskyra dag som valts ut åt oss. Dessa personer påstår att alla svenskar äter sill och potäter den da’n, förutom allt annat som hör till. Och jag kommer genast att tänka på Kajsa vars stora släkt träffas på en släktgård (där de för övrigt träffas så ofta de bara kan — inte bara på midsommar) — tre personer (olika varje år) har i uppdrag att organisera ett program med internationellt tema. Det är föredrag, lekar och tävlingar, och ofta har man gäster från den delen av världen det rör sig om. Maten är enkel, naturligtvis från landet eller världsdelen i fråga och varje år samlar man in pengar till ett projekt med anknytning till årets tema. 

En annan kvinna, åker alltid norrut under midsommar, tillbringar helgen ensam i hyrd stuga, njuter av midnattsolen, läser och tänker mycket men äter minimalt.

Jag tror faktiskt att vi människor är ”olikare” än vad många vill göra gällande — kanske är det därför som svenskarna ännu inte lyckats uppbåda någon nationell yra på svenska flaggans dag.

Och så kommer jag tillbaka till det jag började med — det tanklösa ha-det-bra-fraserna. Minst fyra gånger om dagen drabbas jag av folk som utan att tänka häver ur sig, en för årstiden lämplig uppmaning att ha det bra. Sedan i fredags har alltså två personer, fyra gånger om dagen önskat mig en trevlig midsommar, vid det här laget är det snudd på 20 trevlig-midsommar-hälsningar. Till det kommer radio och nätet, och jag får tillstå att jag är kolossalt less på hälsningar utan innebörd.

Ordning och reda

  

har jag på ett enda ställe i huset — och det, tack vare en gammelmoster.

Kan inte riktigt bestämma mig för vad jag ska kalla den här organisatören, som hänger på insidan av dörren till handkammaren. Jag gissar att den syddes för 70, kanske 75 år sedan — och den har nog varit använd hela tiden. Knappast bortkastad kvinnokraft! Tvärtom, dessa mostrar (jag vet inte vem av de fyra systrarna som sydde den) var alla oerhört kreativa och det fanns inte mycket i textil väg som de inte kunde — jag är säker på att det skänkte dem en stor tillfredsställelse att tillverka användbara saker för hemmet.

Men jag grunnar allt på hur p blev till q (mind your p’s and q’s!) var förlagan felaktig, tänkte den sömmande mostern fel — eller tänkte hon inte alls.

I dag för hundra år sedan

tog Tiny Broadwick språnget från en flygmaskin, och blev på så sätt den första kvinnliga fallskärmshopparen att hoppa från ett flygplan.

Men redan 1799 hoppade Jeanne Labrosse från 900 meters höjd, från en luftbalong.

Tiny hette egentligen Georgia Ann, men kallades från födseln, då hon bara vägde 3 pund, för Tiny.

Trädgårdskonst

Något i hästväg

Mustang/Wild Horse Mare and 

Stallion Bothered by Flies in Summer, 

Montana, USA 

Carol Walker

Med en häcksax och dagens tidning i ena handen, och så mycket sly jag kan släpa med mig, i den andra, återstår bara att slänga med huvudet när myggen blir för närgågna. Förmodligen ser jag ut som en irriterad häst — fast inte lika vacker.

Det får mig tänka på hur vi ta'r kroppens funktioner för givna. Inte förrän vi gör illa en hand eller tå, inser vi hur beroende vi är av varenda kroppsdel.

För förfärligt många år sedan, såg jag ett TV-program om en skotsk kvinna som var född utan armar, och imponerades storligen av hennes sätt att klara av vardagen — såväl praktiskt som mentalt.

Så kan det gå

när man är ordentlig. Jag skulle bara ställa in några barnböcker, på rätt plats i hyllan med barnböcker. Där bredvid glipan där Gunhild Hestings bok skulle in, där står ”Hemliga klubben och S:t Johannes” av Lizzie Holmberg. Naturligtvis kan jag inte avhålla mig från att kika i den. Jag minns lite vagt vad den handlar om, men den hör inte till de böcker jag läst om tills jag nästan kan dem utantill. Men jag minns att boken utspelar sig i Stockholm kring Johannes kyrka — kanske är det roligare för oss som känner oss hemma i Stockholm, och minns hur det såg ut på spårvagnarnas tid, att läsa den här boken som är tryckt 1958. Och förmodligen skriven några år dessförinnan — för inte fanns väl Hamngatsbacken kvar 1958? 

Funderar på om dagens barn skulle uppskatta mysteriet som Hemliga klubben löser — eller skulle det betraktas som alltför tamt. Om ett barn av i dag överhuvudtaget skulle ha tålamod med språket och somliga beskrivningar:

Om man höjde blicken lite grand såg man mest hela Stockholm ligga framför sig. Rakt fram Riddarholmen med vackert patinerade koppartak och guld i kyrkspirorna, diamantglitter i neonljus och glödlampsband. Aalltsammans såg dubbelt så fint ut för det speglades i vattnet. Till vänster Kungsholmen med Norr Mälarstrands prydliga, upplysta husrader och till höger Södermalms mörka kompakta husmassor med Högalidskyrkans tvillingtorn sträckandes sig mot vinterhimlen från sitt berg högt över hustaken. Och som en djärvt spänd båge tvärs över den väldiga scenen, Västerbron, med sina röda bussar, blå spårvagnar och ljusband.

Helt övertygad om att den skulle gå hem hos ett barn av i dag, är jag inte. Men jag läser den med glädje — hade jag möjlighet, skulle jag bege mig ut i Stockholm, med boken i näven, för att gå samma vägar som barnen i boken går. 

Någon som minns ”Vips” glassbar på Birger Jarlsgatan? Jag har inte ens hört talas om den, kanske fanns den bara i författarens fantasi. Däremot känner jag igen namnet ”Mors Hörna”, men tror inte att jag har varit där. 

”Inne på ”Mors Hörna” stod ett stort, runt bord dukat mitt på golvet med ett puttrande, blankt tekök och fullt med gula tekoppar i en ring runt om. En lampa med nedhängande rödblommig tygskärm spred ett milt sken över bordet. Barnen slog sig ned vid bordet framför hörnsoffan, hämtade te vid teköket och beställde varsin lussekatt med russinögon av en fröken. En julgran stod och brann med tända ljus i ett hörn.”

Hemliga klubben samlas rätt ofta på kondis och diskuterar situationen, och jag funderar, som så ofta förr, varför jag kan bli sugen på sådant som jag egentligen inte tycker om, när jag läser om det:

"Alla beställde pariserbullar med socker på och stora kringlor med skär glasyr till teet."

Samma mekanism som gör att vi går på reklam?

Läsningen av den här boken fick mig att minnas en annan barnbok, från ungefär samma tid — också den utspelar sig i stadsmiljö. Den får jag återkomma till.

Säger någon vajert, nu för tiden?