Solidaritet

 

I flickskolan

gick flickorna

två och två

Hela den långa

flickskoletiden

gick de så

Den som inte fick någon att gå med

fick gå där ändå och se på med

långa ögon 

Vad lärde sej

raden av flickor

som gick två och två?

Och vad lärde sej

den som såg på?

Vad lärde de sej om gemenskap

och solidaritet och kamratskap

och sådana viktiga ting? 

Om sådant lärde sej ingen

någonting

Vad de lärde sej var rivalskap

och skvaller och konkurrens

— för att vinna trygghet bland andra

var detta de medel som fanns

Det lärde de sej varenda dag

hela den långaflickskoletiden 

Och nu

under grundskoletiden

Vad lär man sej nu

av solidaritet och kamratskap

och sådana viktiga ting?

Under den långagrundskoletiden

vad lär man sej nu?

Ingenting

Man ska inte blikamrat

man ska bli

konkurrent

och mest kompetent

så man inte blir

utslagen

Det lär man sej nu

helar den långa

grundskoledagen

 

Instruction Human Solidarity

Study for the panel of the National Library of Brazil 

Eliseu Visconti

Det har skrivits oändligt många hyllmeter om solidaritet — och börjar man botanisera bland dessa texter upptäcker man hela tiden nya infallsvinklar, och blir tvungen att tänka till ordentligt.

I morse när jag lyssnade på "Tankar för dagen" med författaren Bo R. Holmberg, så kom jag att tänka på Ingrid Sjöstrands dikt "I flickskolan".

Joe Hill skrev ett annat slags vers:

HÅLLEN FÄSTET! 

(Hold the Fort.)

Engelska Transportarbetarnas strejksång. 

Översatt av Fritz Andrén.  

För frihets sak vi möts i dag,

Och höjer rösten för

Att hand i hand, med Unions band,

Vi kämpar eller dör:

    Hållen fästet tills vi kommer,

    Förenta nu vi står.

    Hand i hand vi kämpar framåt.

    Segern skall bli vår. 

Upp kamrater, se banéren

Fladdra högt mot skyn,

Hjälpen kommer när vi önskar.

Sjung, kamrater, sjung.

Refr. 

Våra skaror ständigt ökas

Giv signal till dem.

Med vår Union skall vi segra

Över fienden.

Refr. 

Vilt och länge kampen rasat,

Stridd för älskad sak.

Solidaritet har segrat,

Jubla högt, kamrat.

Refr.

Solidarität 

Käthe Kollwitz

Så kan det gå

när man är ordentlig. Jag skulle bara ställa in några barnböcker, på rätt plats i hyllan med barnböcker. Där bredvid glipan där Gunhild Hestings bok skulle in, där står ”Hemliga klubben och S:t Johannes” av Lizzie Holmberg. Naturligtvis kan jag inte avhålla mig från att kika i den. Jag minns lite vagt vad den handlar om, men den hör inte till de böcker jag läst om tills jag nästan kan dem utantill. Men jag minns att boken utspelar sig i Stockholm kring Johannes kyrka — kanske är det roligare för oss som känner oss hemma i Stockholm, och minns hur det såg ut på spårvagnarnas tid, att läsa den här boken som är tryckt 1958. Och förmodligen skriven några år dessförinnan — för inte fanns väl Hamngatsbacken kvar 1958? 

Funderar på om dagens barn skulle uppskatta mysteriet som Hemliga klubben löser — eller skulle det betraktas som alltför tamt. Om ett barn av i dag överhuvudtaget skulle ha tålamod med språket och somliga beskrivningar:

Om man höjde blicken lite grand såg man mest hela Stockholm ligga framför sig. Rakt fram Riddarholmen med vackert patinerade koppartak och guld i kyrkspirorna, diamantglitter i neonljus och glödlampsband. Aalltsammans såg dubbelt så fint ut för det speglades i vattnet. Till vänster Kungsholmen med Norr Mälarstrands prydliga, upplysta husrader och till höger Södermalms mörka kompakta husmassor med Högalidskyrkans tvillingtorn sträckandes sig mot vinterhimlen från sitt berg högt över hustaken. Och som en djärvt spänd båge tvärs över den väldiga scenen, Västerbron, med sina röda bussar, blå spårvagnar och ljusband.

Helt övertygad om att den skulle gå hem hos ett barn av i dag, är jag inte. Men jag läser den med glädje — hade jag möjlighet, skulle jag bege mig ut i Stockholm, med boken i näven, för att gå samma vägar som barnen i boken går. 

Någon som minns ”Vips” glassbar på Birger Jarlsgatan? Jag har inte ens hört talas om den, kanske fanns den bara i författarens fantasi. Däremot känner jag igen namnet ”Mors Hörna”, men tror inte att jag har varit där. 

”Inne på ”Mors Hörna” stod ett stort, runt bord dukat mitt på golvet med ett puttrande, blankt tekök och fullt med gula tekoppar i en ring runt om. En lampa med nedhängande rödblommig tygskärm spred ett milt sken över bordet. Barnen slog sig ned vid bordet framför hörnsoffan, hämtade te vid teköket och beställde varsin lussekatt med russinögon av en fröken. En julgran stod och brann med tända ljus i ett hörn.”

Hemliga klubben samlas rätt ofta på kondis och diskuterar situationen, och jag funderar, som så ofta förr, varför jag kan bli sugen på sådant som jag egentligen inte tycker om, när jag läser om det:

"Alla beställde pariserbullar med socker på och stora kringlor med skär glasyr till teet."

Samma mekanism som gör att vi går på reklam?

Läsningen av den här boken fick mig att minnas en annan barnbok, från ungefär samma tid — också den utspelar sig i stadsmiljö. Den får jag återkomma till.

Säger någon vajert, nu för tiden?