Jag kan inte länka till musiken, men du hittar den på American Jukebox, klicka på "My Playlist" så kan du lyssna till tenoren Lambert Murphy när han sjunger "Smile Through Your Tears". Hans rullande r, fick mig att tro att han var skotte, men han var en amerikansk operasångare.
Dear eyes, downcast, that fill my soul with longing,
Why are you sad and wet with unshed tears?
Tears are the dew that glistens on Love’s roses,
Bringing new life and fragrance through the weary years.
REFRAIN
Smile through your tears, as sunlight smiles through rain,
Sorrow will pass, and joy will come again;
Hope on forever, though your eyes are wet,
Smile through your tears, dear heart, I never can forget.
Look up dear eyes, where silver clouds are floating,
Spring buds are sleeping in the snowclad tree,
Dead autumn leaves are bright with crimson glory,
Grey clouds of doubt can never come’twixt you and me.
Förutom att jag, när jag läser den här texten, kommer att tänka på min mormor, som brukade säga "watch out for the girl with downcast eyes", börjar jag fundera över vad som är bra och dålig lyrik, vad kan man enas om, och vad är personliga preferenser — både innehållsmässigt och språkligt. Varför tycker vi så ofta att det banala är dåligt — livet kan ju ofta vara banalt. Eller är livet bara banalt, när vi tillåter det att bli det?
