Grattis Vergilius!

Publius Vergilius Maro

15 oktober 70 f.Kr. — 21 september 19 f.Kr.

.

O mihi praeteritos referat si Iuppiter annos.
Ack att Jupiter gåve mig åter de år som har svunnit.

För 59 år sedan

"I Love Lucy" började sändas den 15 oktober 1951.

Lands´ End

Crepe dress and Paletot by Lucien Lelong
from Art Gout Beauté October 1922

Modeintresserad som jag är har jag naturligtvis tagit reda på hur man ska klä sig så här på höstkanten.
Kan ni se för er hur jag vacklar runt i den här sortens skor?

Tror nog att det har framgått av den här bloggen att jag inte ägnar mig så värst mycket åt mitt yttre. Därmed inte sagt att jag inte uppskattar vackra kläder — men lever man som jag ett stillsamt liv på landet, så har man inte så stor anledning att klä upp sig. Att köpa något som jag använder en eller två gånger som se'n blir hängande, tycker jag är ett syndigt slöseri, både med mina pengar och jordens resurser. (Kanske är det därför jag inte får några skattelättnader, som straff för att jag inte håller hjulen igång?)
Nåväl, Jag har tidigare i mitt liv handlat en hel del kläder (från min synpunkt sett, en hel del) från den amerikanska firman Lands´ End. Kläder av hög kvalitet som jag varit mycket belåten med — kläder som jag fortfarande använder efter många år. I går damp det ned reklam från firman — de har tydligen etablerat sig i Sverige. Kul tyckte jag eftersom tull läggs på det man handlar i Staterna och det oftast kostar mer än det smakar.
Nu har jag skickat efter deras svenska katalog, men kan redan konstatera att kläderna blir bra mycket dyrare här än i USA. En skjorta som där kostar $49.50 (cirka 330:-) kostar här 599:-, en polotröja kostar $18.50 (cirka 123:-) medan vi får betala 249:- för den. Jag säger inte att det är dyrt, bara att jag nog inte kommer att ha råd att handla från dem. Synd eftersom jag verkligen gillar både deras service och kvalitet.

Att lyssna utan att höra

kommer jag på mig själv med ibland.
I synnerhet när jag lyssnar på radio kan jag bli så fascinerad av satsmelodin att budskapet går helt förlorat. Det är förmodligen en generationsfråga — jag har tidigare berört hur vokalerna har förändrats, liksom tje-ljudet, men dagens funderingar kretsar kring den lustiga betoningen. Trycket ligger på vissa ord, till synes helt omotiverat, vilket ger en staccatoeffekt.
"Skriv som du talar" uppmanade posten oss på 70-talet — kanske är det det vad en del bloggare gör. De som markerar vissa ord, ibland med att göra dem större, ibland bara genom att göra dem fetare, ibland med en annan färg, och somliga kör med en kombination. Jag tycker att det gör texten svårläst, eftersom jag hela tiden funderar över vad det är för särskilt med de utvalada orden.

Grattis Paul!

Paul Frederic Simon, October 13, 1941
Paul Simon at the Olympia, Paris during the shooting of You're the One in concert

För 82 år sedan

This iron lung was donated to the CDC by the family of

Mr. Barton Hebert of Covington, Louisiana, who’d used

the device from the late 1950s until his death in 2003.

.
Den första järnlungan användes den 12 oktober 1928 på Children's Hospital i Boston, där ett barn drabbats av andningsinsufficiens och var medvetslös. Flickans ögonblickliga och dramatiska återhämtning, efter att ha lagts i järnlungan, gjorde att apparaten blev mycket populär.

Under polioepidemierna på 40 och 50-talet kom de till stor användning. Dagens elektroniska respiratorer har betydligt fler finesser än den gamla järnlungan. I NE läser jag "Nuvarande respiratorers princip beskrevs redan 1543 av Vesalius och tillämpades fram till 1950-talet endast någon gång för återupplivning".

Här kan du läsa om Dianne Odell som låg i sin järnlunga i 58 år.

Bra eller dåligt?

Läser hos CNN att Google har konstruerat en förarlös bil, som just nu testkörs i Kalifornien.

Artikeln har över 500 kommentarer, både för och emot.

Här har jag varit

visited 30 states (60%)
Create your own visited map of The United States

I dag fick jag den här länken — en av alla dessa sidor där man kan slösa bort sin tid.

En nyupptäckt talang

Nej, jag har inte rensat hängrännorna — fast jag är övertygad om att det skulle vara givande.


Och jag har inte planterat om en enda av alla stackars krukväxter, som säkert har krukskav på varenda rottå.

Dammsugaren står så bra där den står, så den har jag inte rört på länge.

Persienner har jag inga — men jag har varken dammat eller torkat på något av alla ställen där dammet nu är vällagrat.

Jag har varken gjort plommonmarmelad eller tagit hand om de fallna äpplena.

Nog är jag väl medveten om att jag har en hög toleransnivå vad beträffar både damm och stökighet — men aldrig har jag betraktat det som en talang. Inte förrän en väninna i dag uttryckte sin beundran för min förmåga att inte göra mer än jag orkar — och vara nöjd med det. Att jag aldrig grämer mig över det ogjorda.

Litteratur och konst

har jag ägnat mig åt i dag. Visst låter det kulturellt? Mer så än vad det egentligen är, får jag nog lov att erkänna.
Efter över två månaders uppehåll var det var gott att åter kunna börja lördagen med ett besök hos Guten-berg. Så värst många intressanta böcker hittade jag inte — men det gjorde mindre — det är rotandet bland de dammfria böckerna som alltid är lika roligt, var sig jag hittar något spännande eller ej.

Tidigare i år berättade jag att jag som barn satt mo-dell en gång. Eftersom det var så länge se'n tyckte jag att det var på tiden att få mitt konterfej avporträtterat igen. Den här gången av de riktigt stora mästarna. Jag engagerade Amedeo Modigliani, Sandro Botticelli och Alfons Maria Mucha och så här blev resultaten.

Amedeo Modigliani

Sandro Botticelli

Alfons Mucha

.

Ingen av de tre konstnärerna lät mig se lika uppnosig ut som jag gör på fotot till förlagan.

Naturligtvis ville jag ju ha en målning av älsklingen också. El Greco i all ära, men jag måste säga att jag föredra'r Åskar au naturel.

Vill du också få ditt porträtt målat kan du besöka "The Perception Laboratory's Face Transformer".

Självklart

.

Nu kommer kölden och mörkret snart

och träden står sönderrivna.

Sommaren vänder tillbaka, så klart.

Men då är vi äldre blivna.

............... ............ Alf Henrikson

Självkännedom

Är den som säger sig vara ödmjuk verkligen ödmjuk?

Fruktansvärt roligt

För några år se'n fick jag en avläggare till en av min väninnas lite ovanligare växter — som jag naturligtvis glömt vad den hette. Den har fört en tynade tillvaro och inte riktigt velat ta' sig — och tidigt i våras la' den av helt. Men samtidigt stack det upp ett par små ljusgröna hjärtblad ur krukan, bredvid den döda plantan. Klart jag blev nyfiken på vad det kunde vara, så jag fortsatte att vattna. Den lilla plantan blev långsamt, mycket långsamt, större och i augusti upptäckte jag små blomknoppar. De tog också god tid på sig, men så en vacker dag slår den första blomman ut — och så den andra. Det är då jag inser att det är en paprikaplanta. Jag tror i alla fall att det är en paprika. Så synd att den stått inne hela säsongen, jag misstänker att insekterna inte haft en chans att göra sin plikt. Förresten är det för sent på hösten för att det skulle kunna bli någon frukt nu.

Sade jag! Tittade just på min planta — och vad skådar jag? En paprika, en pytteliten — men ändock en paprika!

Dammigt minne

damm subst. ~et
ORDLED: damm-et
• (obestämd mängd av) mycket små torra partiklar av olika material särsk. sådana som utgör förorening av närmiljön {→stoft}: dammsuga; dammtrasa; skrivbordsdamm; stendamm; vi vandrade till fots i hettan och ~et; torka ~et från bordet
BET.NYANS: överfört i uttr. för ålderdomlighet, tråkighet o.d.: NN:s romaner är både bokstavligt och bildligt täckta av ~
HIST.: sedan 1572 i sin nuv. bet.; jfr fornsv. damb 'ånga'; besl. med dimma, dum

Nästan alla städerskor jag mött på sjukhus har varit pratsamma och glada, så även den här gången. När jag såg henne putsa och feja dök det upp ett minne från den tiden jag arbetade på förlossningen på ett sjukhus.
De dagar jag började arbeta tidigt skulle jag städa rummen på vänster sida av korridoren, medan jag skulle städa höger sida de dagar jag började senare. Vänster sida var mest förråd, skölj och ett par undersökningsrum. Första dagen städade jag tillsammans med en undersköterska för att lära mig rutinerna. Det här sjukhuset låg i en stadsdel där medelåldern på invånarna var hög, och det kunde gå dagar utan att vi såg röken av en patient. Då vek vi kläder och klippte till cellstoff (det gör man väl knappast nu för tiden?). Barnmorskorna på vår avdelning befattade sig sällan med sina simplare arbetskamrater — de tog alltid in kaffet på sin expedition och lät oss andra fika i köket. En dag när vi inte hade haft en förlossning på tre da'r, och vi alla hade rätt långtråkigt när all cellstoff var klippt och alla barnkläder vikta, ångar barnmorskorna in i köket där vi sitter och fikar och en av dem frågar vem som städat vänster sida av korridoren i dag. Hon lät upprörd — men jag gjorde som Sten Sture, klev fram och sade det gjorde jag! Kom med här, sa' hon. Jag gick först och de andra tjejerna kom efter som moraliskt stöd. Det visade sig att syrrorna haft så långtråkigt att de bestämt sig för att kontrollera hur väl det var städat. I alla rummen fanns garderober och skåp som inte gick ända upp till taket — och där var det inte dammat. Men de nöjde sig inte med att kontrollera att det inte var dammat, de hade blåst ned allt dammet över hela rummet — i alla rum. Jag fick mig en rejäl utskällning och beordrades att städa om allt — vilket naturligtvis var nödvändigt med tre månaders damm över allt. (Sjukhuset var bara tre månade gammalt). Alla tjejerna var upprörda, ingen hade någonsin tänkt på att klättra upp och dammtorka där, och alla ryckte in och städade.

Grattis Buster!

Buster Keaton
4 oktober 1895 – 1 februari 1966

Det är något med oktober som sätter zigenarblodet i svallning.
......................................... ..................Wiliam Bliss Carman

Optimist³

Efter att ha varit utan dator i två månader skulle man ju kunna tro att huset är gnistrande rent, trädgården ogräsfri och att Better Homes & Garden är på väg med ett chartrat plan för att skriva ett reportage om det perfekta hemmet.
Tänk om så vore fallet, fast de av er som känner mig i det overkliga livet, som ofta kallas "det verkliga livet", vet ju att det dammfria hemmet och den ogräsbe-friade trädgården inte är det första man tänker på på i samband med mig.

mer trädgårdsarbete än så här har det inte blivit

i sommar. Pelargonerna härstammar från Karin

(Pettas) och ska just till att blomma. Övre trappsteget
är tomt eftersom det är älsklingens sittplats. Jag

hade tänkt få en bild med både honom och
blommorna, men varje gång jag hukar mig rusar

han fram för att pussas. Ogräset som prunkar till
på nedre trappsteget har sått sig själv i en hink

med jord. Och jag tyckte att våtarven

(en spännande växt) och klövern var så

piffiga att jag lät dem vara.

Jag skulle tro att de flesta tror att jag suttit på trappen och läst mest hela tiden. Det är inte hela sanningen men kommer rätt nära.

Tankelättja har hindrat mig från att ägna mig åt den växande bokstapeln som kräver hjärnans medverkan i läsprocessen. Istället har jag återupptagit bekant-skapen med gamla, mycket gamla, litterära vänner. Vänner som Lord Peter, Perry och Della och Jane och Hercule. (Mer om dem en annan dag).

De första dagarna utan dator gav lättare abstinens-besvär — vilket gick förvånansvärt snabbt över. Vad jag saknade mest — förutom kontakten med blogg-kollegor — var nog att kunna "slå upp" vad som helst. Vårt privata referensbibliotek står sig slätt jämfört med nätets.
Och naturligtvis saknade jag möjligheten att titta på bilderna jag tog! Vilket begränsade fotograferandet.

Stor lycka när jag hittade ett bortsprunget favorit-recept på finskt rågbröd! Jag blev tvungen att sätta igång ett bak omedelbums.

St. Mary Magdalene Writing, c.1500-50

Master of the Female Half Length

Papper och penna kom till heders — jag har läst och antecknat, tänkt och antecknat och jag har mentalbloggat och antecknat. Jag läser i blocket:
Judith Gautier
dialektisk teologi
upplevelseindustri
karolina charlotta dorch
ekvivalensbredd
att lova lov... resten av ordet kan jag inte uttyda, och minns inte alls vad jag menade
måla hus, står det på ett annat ställe — och jag har inte en aning om vad jag menade med det heller.

Och andra anteckningar som jag vet att jag gjorde är bara putz weg.

Vad Olgakatt fotograferar här vet jag inte, men

det ser ut att vara någon liten detalj i växtligheten. .

Trevliga gäster har jag också haft. Olgakatt kom på ett blixtbesök på väg hem från fjällen. Matta, vår finska väninna som jag kännt se'n jag var sexton år hälsade på några dagar. Och ytterligare en ny e-vän, Pia, har stannat till här, på väg till och från sin sommarstuga.

Just nu fick jag syn på schalen jag stickat, som bloggsubstitut, och tog genast en dålig bild för att bevisa hur idog jag varit.

Ett rum med en utsikt

Varje gång jag tillbringar en tid på sjukhus, vare sig det är som patient eller anhörig, slår det mig vilken speciell miljö det är. Världen utanför blir så avlägsen — jag befinner mig i en bubbla, helt avskärmad från livet utanför. Och gamla sjukhusminnen trillar över mig — alla sorters minnen, glada och otrevliga om vartannat.

Cows, 1890

Vincent van Gogh

Ett av de trevligare minnena härrör sig från en kort sjukhusvistelse i Danmark. Jag var på ett scoutläger på Nordjylland när jag en kväll blev dålig och pulades in i en ambulans och transporterades den ganska långa vägen till sjukhuset. Väl framme stod en söt liten farbror i dörren och tog emot. Han rullade i båren, talade med personalen i receptionen och rullade mig vidare till mitt rum. Där tog en under-sköterska vid, hon hade nog aldrig sett en så skitig patient, efter en vecka barfota på ett läger var det ett under att jag släpptes in på ett rent sjukhus. Hon gnodde och skrubbade ända tills hon tyckte att kunde visas upp för en läkare. In träder så överläkaren, det visade sig vara den lilla farbrodern som jag trodde var någon slags vaktmästare — han smålog så rart och sa' att just som han skulle gå hem hade han fått besked om att det skulle komma in en svensk flicka, så då stannade han kvar för att vänta in mig. Se'n satt han där och småpratade för att jag inte skulle känna mig så ensam!
Nästa morgon upptäckte jag att det gick kossor och betade utanför mitt fönster. Det är nog den enda gången jag haft kossor som närmaste grannar på ett sjukhus.

Vad i all världen är detta?

Jo, en "Ice Cream Ball" eller "Play and Freeze Ice Cream Maker" som den kallas ibland.
För mig som lever ett stilla liv utanför det kommersiella normallivet, är det en nyhet. Men så börjar jag söka på nätet och hittar "glassbollar" även i Sverige, så jag misstänker att de har funnits ett tag.
För dem som, liksom jag, aldrig hört talas om en dylik tingest, kan jag berätta att man ska hälla glassvirket i en stålkula som finns i bollen. I tomrummet utanför har man is och salt. Se'n leker man en stund med kulen — dock utan att kasta den — håller den i rörelse i cirka 20 minuter. Sedan kan man njuta sin glass!
De flesta som provat den, tycker att det är en rolig idé, men att det är kletigt att få ut glassen och svårt att rengöra kulan.
Jag misstänker att det är den sortens pryl som man använder en säsong innan den hamnar i ett skåp där den samlar damm tills någon hittar den och undrar vad det är. Antingen använder man de ånyo en säsong eller också försöker man då att pracka den på någon i sin bekantskapskrets.

Än blommar det