Från min trapp

Fleurs de lilas. 

PÅ mina hvita rullgardiner,
som draget rör emellanåt,
den heta junisolen skiner
i all sin glans och sommarståt.

Här inne är det svalt i rummet,
dit gatans buller dämpadt når,
men flugans surr blir klart förnummet,
när hon mot tak och väggar slår.

Men ur min dröm hon ej mig väcker:
en fluga ingen sommar gör,
och jag kan drömma, vintern täcker
med drifvor gatan nedanför.

Jag drömma kan, att stormen sopar
med silfverkvast min trottoar,
att ingen gök i skogen ropar
och får af andra gökar svar.

Jag glömmer sommaren, som smyger
sin blomsterkrans kring flod och mark,
och därför pennan rastlöst flyger
i rytm hän öfver hvita ark.

Men plötsligt på min dörr det ringer,
och när jag ut att öppna går,
och rigeln bort för fingret springer,
den glömda i tamburen står.

Fru Sommar själf! Ur mjuka händer
ett fång jag af syréner tar,
som stänkts af dagg på skärgårdsstränder
och ha sin doft af morgon kvar.

Med hvit syrén har hatten smyckats,
syréner i sitt skärp hon bär,
och när hon ler åt, att hon lyckats,
en hvit syrén mig syns hon är.

Hvad tjänar då att längre dikta
med bläckstreck på ett pappersark,
när under blomster, hvilka svikta,
står sommarn rosig, ljuf och stark?

Nej, mot din barm, du länge svunna,
mitt hufvud lägger jag till ro
och ber, att himlen vill oss unna
ett skogsomsusadt fågelbo!

 Lilacs in a Window

Mary Cassatt

Denna ljuvliga men banala årstid är på något vis så avväpnande — det går inte att bli irriterad på en så självklar och vänlig tid, lika lite som jag kan bli irriterad på den stundom banale Daniel Fallström. Hans dikter svämmar över av solglitter, vattenblänk, fladdrande gardiner och sommarnätter. Men jag förstår honom, det är svårt att undvika floskler när livet ser ut som en hötorgstavla.

Det kan gå åratal utan att jag skänker Daniel en tanke, men så gick jag förbi en buske med vita syrener, och tänkte att jag måste ta ned  honom från översta hyllan för att se om han är så banal som jag fått för mig att han är — jo, det är han nog, men jag tycker inte illa vara längre. 

Så här sitter jag på min trapp medan en humla rumlar runt i min lilla syrenbukett, innan han nynnar iväg till nästa utskänkningsställe, och läser Daniels dikter. (Och ser på ett foto att hemma hos Daniel och hans hustru Anna, hade de likadana tapeter som jag har — som även Strindberg lär ha haft. Tänk om tapeten ändå kunde förmedla lite poetisk talang.)