Att sticka för fosterlandet

"I must take up my knitting then and knit hard till the papers come, Mrs. Dr. dear. Knitting is something you can do, even when your heart is going like a trip-hammer and the pit of your stomach feels all gone and your thoughts are catawampus. Then when I see the headlines, be they good or be they bad, I calm down and am able to go about my business again. It is an unfortunate thing that the mail comes in just when our dinner rush is on, and I think the Government could arrange things better. But the drive on Calais has failed, as I felt perfectly sure it would, and the Kaiser will not eat his Christmas dinner in London this year. Do you know, Mrs. Dr. dear,"—Susan's voice lowered as a token that she was going to impart a very shocking piece of information,—"I have been told on good authority—or else you may be sure I would not be repeating it when it concerns a minster—that the Rev. Mr. Arnold goes to Charlottetown every week and takes a Turkish bath for his rheumatism. The idea of him doing that when we are at war with Turkey? One of his own deacons has always insisted that Mr. Arnold's theology was not sound and I am beginning to believe that there is some reason to fear it. Well, I must bestir myself this afternoon and get little Jem's Christmas cake packed up for him. He will enjoy it, if the blessed boy is not drowned in mud before that time."

                                    ur Rilla of Ingleside, av L. M. Montgomery

                             den åttonde boken i serien om Anne of Green Gables

Knitting for Soldiers, 1918

Julian Alden Weir

Man kan föreställa sig många fasor, somliga är bättre på det än andra, men att till fullo förstå hur det är att ha en son, bror, make eller annan kär person vid fronten tror jag inte är möjligt. När jag läser det här stycket slår det mig att kvinnornas stickningar var lika mycket till nytta, för kvinnorna som för soldaterna.

Även jag har stickat åt soldater, fast vad nytta de sladdriga "bandagen" kan göra i ett modernt krig, övergår mitt förstånd. Jag hälsade på en släkting som hade en stickning liggande — hon gillade inte att sticka, och var urdålig på det, och blev jätteglad när jag förbarmade mig över något som såg ut som en elastisk binda, men inte var det minsta elastisk.

När jag hittade Khaki knitting book redigerad av Olive Whiting  tog jag för givet att den innehöll praktiska och varma kläder, att sticka åt gossarna vid fronten, men det visar sig att den innehåller såväl dam- som barnkläder, och bara några få sockor och vantar i herrstorlek. Personligen gillar jag den här tröjan.

Nej, du förmodades inte sticka åt "våra pojkar", vilket kanske var lika bra det, utan det var inkomsten av bokens försäljningen som gick till de allierade.

KNIT YOUR BIT

Swiftly, to and fro,

        Let your needles fly!

Be not yours to know

        Pause, for tear or sigh.

Stitch by stitch they grow,

       Garments soft and warm

That will keep life's glow

        In some shivering form.

Weather, muffler, sock,

         For the soldiers' wear!

List to pitty's knock - 

        "For those over there."

Children's voices, too,

        In the sad refrain,

Wring our hearts anew,

        From that world of pain.

Banish for a while

        Tints of brighter hue,

Welcome with a smile

        Khaki, gray and blue.

Days are cold and drear,

       Nights are long and bleak,

Thoughts from home are dear,

       Where the cannons shriek.

Let some simple thing,

      That your hand employs,

Cheer and comfort bring

      To  our gallant Boys.

may there be no end

       To what love supplies!

Thus their share we'll send

        To our brave Allies!

                         A. M. D.

October 1917