Konsten att styra en stad

 Portrait of an Old Woman, 1829

Julius Oldach 

Man kan föreställa sig, hvad en bal härliga, stora bruna Javabönor skulle betyda på en tid, då stadens handlande sålde blågrönt bittert Amerikakaffe för två riksdaler skålpundet. Det  var en psykisk kraft, en makt. Och faster Mimmi visste att begagna den. För henne gällde det icke som för brodern att skaffa fint umgänge i prostgården. Hon ville behärska staden, dess kvinnliga  del. Och genom kvinnkönet mankönet i största  möjliga utsträckning. 

Hon följde mer demokratiska principer än  brodern. Hvarje torgdag steg hon ut på trappan och neg så djupt krinolinen tillät. Och alla fruar  och madammer och mamseller nego. De nego  en gång och släppte sina palsternackor, sina kalfsidor och oxläggar. De nego två gånger och torkade sina rödfrusna händer, de nego tre gånger och vandrade i loflig ordning in i Vår Herres prostgård för att dricka kaffe. Var det idel madammer, så dracks kaffet i köket, fru borgmästarinnan och likställda fördes in till salens björk- och almmöbler, men infann sig själfva Björkenäsnåden, hissades  förmaksgardinerna, och glaskronan och den blänkande mahognyn befriades från sina öfverdrag. 

Samtalen under dessa kaffestunder voro lifliga  och rörde sig om allt, hvarom ett anständigt samtal kan röra sig. Värdinnan lade inga band på yttrandefriheten, men tonen var städse den bästa  alltifrån kökets: »Nej att mamselln ska vara så go och gemen!» till förmakets: »Nej alltför delikat, min söta, en verkligen alltför delikat arom!» 

Minst talade faster Mimmi själf. Om det var  i hennes intresse, kunde hon gifva ämnet för dagens förhandlingar – det skedde så där i förbigående, allt under det att hon skötte kaffepannan. Men sedan kopparna fyllts och de första, tvekande orden letat sig fram, återtog faster Mimmi sin stickning och förblef en tyst åhörarinna. Och likväl var det hon, som ledde samtalen. Stickade  hon raskt, så talade man raskt, skedarna skramlade, kaffet rann och allt var klarhet och sämja. Gick stickningen långsamt, gick samtalet trögt. Och lade faster Mimmi strumpan i knät och kliade sig under lockarna med stickan, så suckade man till  Gud och svalde ömsom kaffe, ömsom luft. Men  i rätta ögonblicket kom det ett litet ord från faster Mimmi, som gaf förhandlingarna ny riktning och ny fart. Ett menlöst och stilla framsagdt  litet ord men likväl verksamt och mäktigt. Ty godt kaffe vill alla dricka. Och rätta vägen vill alla vandra, om blott de veta, hvar den går. 

Sålunda styrde faster Mimmi staden. Det är  visserligen sant att viktigare beslut fattades och  genomfördes af prosten och Stadens Äldste. Men  det förringar på intet sätt faster Mimmis betydelse.

               ur Vi Bookar Krokar och Rothar (1912) 

                                     av Hjalmar Bergman