Glädjens oefterrättlighet

 Good Friday Daffodils

Paul Donaghy 

Från Barbro Alvings bok "Med skrivmaskin & mikrofon" hämtar jag i dag "Glädjens oefterrättlighet":

Långfredag, det är ett märkvärdigt ord. Det kan vara tomt  på innehåll, och det kan vara sprängande fullt. För många  betyder det väl just som det låter en lång lång ledig fredag  som det är svårt att få slut på, med tidningstomt i brevlådan och stängda nöjeslokaler, en dag att bli otålig på. För den  kristne betyder den att över scenen än en gång går det största  av dramer, i vilket han själv har del och av vilket hans liv  beror. Här i denna stund skulle jag vilja att ordet fick betyda glädje.

 Man kan lyssna till långfredagens text väl vetande att man  själv skulle ha hört till dem som somnade från Mästarens  nöd i Getsemane och flydde och förnekade när det blev farligt att höra honom till. Men man har fått den underbara  rätten att också lyssna fram den andra tonen, tonen av seger  och triumf över ondskan och döden, som dagen innerst är.  Med liturgins ord: Ty det är genom korsets trä som glädjen  har kommit till hela världen.

 När man talar om kristen glädje är det en gestalt som alltid av sig själv träder fram i förgrunden för mig. Jag vet ingen människa i vår tid, av vilken man kan lära sig så mycket om glädjens styrka, om glädjens oefterrättlighet, som  av denne man. Det är den norske biskopen Eyvind Berggrav.

 Bakgrunden var mörk. Norge var ockuperat. Den moderna  nordiska historiens mest brännande datum. 9 april, har nyss påmint oss om hur det var den gången. Slår man upp biskop  Berggrav i uppslagsboken står det: Under den tyska ockupationen av Norge var han den ledande i det kyrkliga motståndet. 1942—1945 hölls han under bevakning. — Jo, han  gjorde det. Uppslagsböcker kan inte berätta mer än så. Men  många av oss har väl hört historien om hur det var när denne norske biskop hölls bevakad. Det finns människor som blir fördärvade av att sitta inspärrade, och det är ingenting  att säga om det. Biskop Berggrav fördärvade sina fångvaktare. Han demoraliserade dem med sin glädje.

Det berättas om honom från denna tid, år 1942 till 1945, det är lång tid, att han bars av en sådan stark glädje, sjöng  psalmer med sådan omutlig förtröstan och utstrålade en sådan gåtfull godhet att de unga tyskar som skulle bevaka honom blev förvirrade och sviktande i sin syssla. Man fick lov  att byta ut vakterna med korta mellanrum. Motstånd och hat kunde de klara. Kärlek och glädje blev de hjälplösa av.

(12.4.1963)