Larry mötte jag på ett tåg när jag var några och tjugo. Jag var på väg hem från Schweiz och Larry, en journalist från New York City reste runt i Europa under några månader. Jag hade nyligen förlorat en vän och Larry var olyckligt kär i en prostituerad som han mött i Amsterdam. Så vi letade upp en tom kupé där vi talade om livet och kärleken hela natten. Det här var vid midsommartid och Larry som aldrig varit i Skandinavien blev alldeles betagen i våra ljusa sommarnätter. När vi mitt i natten gick runt på färjan mellan Tyskland och Danmark hade han inga ord för sin hänförelse — allt han kunde säga var: "klockan är två på natten, och det är ljust, jag kan bara inte tro det". Jag vet inte hur många gånger han upprepade det — men det var många.
I Köpenhamn kramade vi om varandra och gick skilda vägar.
Mer än en gång har jag undrat hur det gick för honom senare i livet.
Skepp som mötas i natten....
SvaraRaderaVisst undrar man vad som hände sedan. Underligt skulle det vara annars och så roligt, även fast det inte kanske blev så roligt för den man undrar om, att få veta.
Karin som just har varit ute och planterat krasseplantor, alldeles självsådda, i krukor tillsammans med tagetes
Karin,
SvaraRaderaUndrar ibland varför jag vill veta - kanske är jag lite för mycket morsa som ska hålla reda på alla...
Försöker lära mig att släppa taget - man måste inte ha koll på alla människor man har träffat någon gång!
Margaretha
som tyvärr inte har några krassar, krassor, krassear, krasssssssssss
Usch vad hemsk jag är, men jag kunde inte låta bli att le åt "olyckligt kär i en prostituerad i Amsterdam". Känns som om olyckliga förälskelser alltid är jobbiga, men det måste ändå vara så trassligt som det kan bli.
SvaraRaderaKänner igen det där med fascination för ljusa nätter. Själv är man van, men Paul upprepade det gång på gång när han var i Sverige. Kram
Magdalena,
SvaraRaderaAck ja, vad ställer inte kärleken till med - den kan vara lika förfärlig som fantastisk.
Margaretha
i skuggan