En berättelse om Stina Berg som för länge se’n var förlovad med en stormrik läkare.
Stina som varken var fattig eller rik, tänkte inte så mycket på titlar och pengar men blev snart varse att en del personer i hennes omgivning gjorde det. Särskilt Lisa, en tjej som hon tidigare bara varit ytligt bekant med, blev plötsligt väldigt vänlig och, rent av efterhängsen. Det var bitvis jobbigt men Stina försökte skratta bort det, och undvek Lisa, så gott det gick.
Nu går det inte alltid som man tänkt sig, det blev inget bröllop eftersom fästmannen dog. Stina flyttade från orten, men innan hon gjorde det hann Lisa med att fråga rent ut om Stina skulle få någon del av familjeförmögenheten!
Åren gick och Stina kunde så småningom tänka på Lisa utan att minnena gjorde alltför ont, och med åren försvann minnet av henne helt.
Döm om Stinas förvåning när Karin, en annan bekant, nyligen ringer upp och talar om att Lisa är på besök hos henne — kan vi hälsa på dig i nästa vecka? Stina har som så många av oss en gammeldags fostran, som inkluderar gästfrihet — även gentemot mindre önskvärda gäster. För i sanningens namn var varken Karin eller Lisa några efterlängtade gäster. Förutom att Karin, liksom Lisa, är fixerad vid andra människors inkomster, är hon en intelektuell snobb som lyckas dra in sina akademiska examina i snart sagt varje samtal. Vetskapen om vännernas inställning gjorde att Stina var en aning förvånad över att de behagade besöka henne, men hon räknade med att det skulle vara över på en eftermiddag, och se’n skulle de aldrig mer träffas.
De forna flickorna, nu något till åren komna tanter, anländer, man fikar tillsammans, och för en något ansträngd konversation. Den gemensamma nämnaren ligger ju många år tillbaka i tiden, och det finns inte så värst mycket att tala om.
Så snart teet är urdrucket reser sig Karin och säger till Lisa, kom ska du få se på tavlorna jag talade om. Karin har hälsat på Stina en enda gång och vet var tavlorna av släkten hänger! Stina råkar nämligen ha halva adelskalendern i sin stamtavla — men såpass långt tillbaka att hon praktiskt taget aldrig tänker på det.
Så följer en halvtimmes korsförhör, om vem som är gift med vem och gör vad.
Innan de så kallade vännerna avlägsnar sig, blir Stina inbjuden till en middag av det formella slaget, hon beslutar sig för att tala klarspråk och talar om att hon tycker dylika tillställningar är bland det värsta man kan råka ut för.
Efter ett något kyligt avsked far vännerna — och har ännu, efter en månad, inte tackat för senast.
Ibland är klarspråk så härligt förlösande:D.
SvaraRaderaKarin, inte den i berättelsen.
Rejält av Stina att säga vad hon tyckte om "dylika tillställningar" - nu slipper hon fler inbjudningar! De flesta hade nog slingrat sig ur med dubbelbokad datum eller bortrest just då. Isch för "fiint" folk som anser sig förmer än andra.
SvaraRaderaVad bra du skriver, har du aldrig tänkt på att skriva böcker?
SvaraRaderaJa, fy för snobbar! Det är bara att hoppas att Stina slipper se de s.k. vännerna igen!
Att de bara har mage att kontakta Stina efter alla dessa år!! Det hade förvånat mig om hon inte hade sagt ifrån - jag vet inte många som kan säga obehagliga sanningar på ett så vänligt sätt som Stina!
SvaraRaderaTyvärr är världen full av Lisor och Karinar(nor?).
love,
Q
Ja du, Lisor och Karinar är världen full av. Det märkliga är att jag tror inte ens de är medvetna ibland om hur ofint de beter sig. Skönt med klarspråk och att kunna ta testunder istället med människor som berikar.
SvaraRaderaKram
Ibland måste man säga precis vad man tycker och tänker. Även om det kan vara obekvämt och kanske stötande för andra. I längden mår man mycket bättre av det.
SvaraRaderajag skrattade när jag läste det - fast det egentligen är sorgligt. men jag kunde se de fisförnäma damerna framför mig.
SvaraRaderajag vet inte vilket som är värst, lisor som bara är intresserade av titlar och pengar eller karinar som snobbar med hur intelligenta de är. i amerika slipper vi i alla fall adel (det är inte ofta du hör mig säga något bra om staterna!), men istället gäller det att ha gått på det finaste universitetet.
huggsar en masse
Det finns folk som älskar att frottera sig med människor med välbetalda jobb och fina akademiska meriter, helst med bäggedera...
SvaraRaderaOch dessutom ständigt berättar om det när man träffas. Men det måste väl fylla en funktion i deras liv, antar jag. De har kanske inte så mycket annat att prata om...
Det kan inte vara damer av någon "finare" familj som hälsade på Stina, eftersom de inte vet att man tackar för senast inom en vecka från det man varit på besök hos någon.
Karin, den rätta,
SvaraRaderaJa, vi borde kanske öva oss på att tala klarspråk lite oftare. Men det kan vara en balansgång ibland.
Olgakatt,
Det är så fasligt lätt att dra till med en ursäkt i situationer som den här, det går liksom av bara farten.
Ja, dubbel isch för snobbar av alla de slag - även om de är mest att beklaga. Många gånger bottnar det nog i en osäkerhet - att inte räcka till som man är.
Yvonne,
Roligt att se dig här!!
Nej, jag har inga planer på att skriva böcker. Det finns så gott om dåliga böcker, att jag inte vill bidraga till förstöra ännu mer papper! Att kunna skriva brev och blogga gör en inte automatiskt till en god författare - även om jag är rädd att många med författardrömmar tror det. Men det är ju bra för alla som ger skrivarkurser - de skulle antagligen inte överleva som "bara" författare.
Kan bara instämma i fördömandet av snobbar, även om man kanske borde ha mer förståelse för dem.
Q,
Ja, kanske är det mer förvånande att hon inte fräste ifrån redan då, för länge sedan. Men när det gäller att ha mage, tror jag både Lisa och Karin om vad som helst!
Magdalena,
Du har så rätt, det gäller att skaka av sig snobbarna och njuta av sina verkliga vänner!
Margaretha
Anne-Marie,
SvaraRaderaJag tror nog på att alltid säga vad man tänker och tycker - om någon undrar. Det är ju inte nödvändigt att tala om vad man tycker, om ingen frågar, och om det skulle såra någon.
Det viktiga är väl att man från början gör klart för folk var man står, så att det inte uppstår problem längre fram. Fast se'n finns det ju folk, som Lisa, som bara hör vad hon vill höra.
Debbie,
Du gör rätt i att skratta - för det är mest skrattretande, och patetiskt.
Ja, det finns ju faktiskt ett par tre saker som är bra "over there", det gläder mig att du har upptäckt det! Fast många amerikaner har en märklig inställning till noblessen - de tycker det är jättefint med kungligheter, baroner och grevinnor, samtidigt som de föraktar systemet! Kanske tror de att alla som är adliga är rika - fint fattigt folk har de inte hört talas om. Ack ja, så mycket man kan säga om det!
När det gäller de här två damerna, tycker jag att Karin är värst. Lisa är lite småkorkad och mest beklagansvärd som inte kan se bortom det yttre.
Men intelligenssnobbar har jag inte mycket till övers för. Har man goda kunskaper på ett (eller fler) områden, så märks det ju - man behöver inte trycka det i halsen på folk stup i kvarten. Jag blir så trött på allt prat om examina, jag som känner människor som har oändligt mycket större kunskaper på alla områden, än vad Karin har inom något ämne, som hon har papper på.
Ingrid,
Som jag sa' här ovan, är det mest patetiskt - att inte ha något annat att tala om.
Nej, varken Lisa eller Karin, har vad en god vän till oss kallade "edukationsuppfostran", kanske är det därför de nu klamrar sig fast vid allt som var ouppnåeligt i deras barndom.
Margaretha
Ja men söta du, tänk om folk inte fattar HUR genombegåvad du är av sig själva, då är det lika bra att rabbla upp vilka examina man har för att vara på säkra sidan ;)
SvaraRaderakram från
Mette
Mette min vän,
SvaraRaderaSkulle det gå någon förbi hur extraordinära du och jag är, så må det vara hänt. Det är ju kunskaperna och inte eventuella examina som är det väsentlig.
M